Stockholmsinitiativets blogg

Random header image... Refresh for more!

Klimatsimuleringar och observationer strider mot varandra: Bombprovskurvan

477px-Castle_Romeo

Bilden ovan visar kärnvapenprovsprängningen vid Bikiniatollen 1954, från Wikipedia.

Gösta Pettersson, som är professor emeritus i biokemi och specialist på reaktionskinetik, har i sin bok Falskt Alarm (se referenser nedan) och i ett gästinlägg på TCS aktualiserat frågan om bombprovskurvan, nämligen kurvan för minskningen av halten av den mätbara radioaktiva koldioxiden från atombombsproven i atmosfären. Denna bombprovskurva stämmer inte med klimatmodellerna, främst den så kallade Bernmodellen. Här jämför jag simuleringar med Bernmodellen publicerade av Solomon med flera (2009) med bombprovskurvan. Det framgår klart att teori och observationer starkt strider mot varandra.

Jag anser att Gösta Petterssons bok är ett mycket värdefullt populärvetenskapligt inlägg i klimatfrågan. Den ger en skeptisk, genomtänkt och konsekvent berättelse om klimatvetenskapen. En av de mest centrala delarna i boken är berättelsen om bombprovskurvan.

Det är allmänt vedertaget inom klimatvetenskapen att på mycket lång sikt så kommer mänskliga (antropogena) utsläpp av fossil koldioxid att tas upp av havet och biosfären till nära 100 % beroende på att kolreservoaren i havet är cirka 60 gånger större än kolreservoaren i atmosfären. Den stora frågan är därför inte om detta kommer att ske utan hur snabbt det går. Det är där bombprovskurvan kommer in.

Läs mer i Falskt Alarm 7.6 Koldioxidupptagets jämviktslägen

Läs mer: Kommentar av mig på TCS

Bombprovskurvan visar hur halten av radioaktiv C14-koldioxid har varierat med tiden. Vad som har hänt är att de atmosfäriska kärnvapenproven, såsom det vid Bikiniatollen som syns på bilden, alstrade stora mängder radioaktiv C14-koldioxid. Så länge dessa atmosfäriska bombprov pågick så steg därför halten av denna genom sin radioaktivitet direkt mätbara koldioxid drastiskt över den naturliga nivån (som beror på bildning av C14 på grund av den kosmiska strålningen). Men till slut kom stormakterna överens om att stoppa de atmosfäriska bombproven och så upphörde alltså dessa emissioner. I figur 1 ser vi bombprovskurvan i övre diagrammet, som är Bild 31 i Falsk Alarm, och en jämförelse mellan bombprovskurvan och Bernmodellen i det undre, som är Bild 34 i Falskt Alaram.

Figur 1

Solomon med flera (2009) har använt Bernmodellen för simuleringar av hur koldioxidhalten kommer att utveckla sig under olika antaganden om emissionerna. De har antagit att emissionerna först ökar ungefär i samma accelererande takt som idag för att vid en viss koldioxidkoncentration plötsligt upphöra. I figur 2 ser vi ett par diagram från deras artikel.

Figur 2

I det övre diagrammet i figur 2, som är en del av Fig. 1 i Solomon med flera, har man simulerat hur koldioxidhalten i luften kommer att öka om emissionerna ökar logaritmiskt med 2 % per år till ett visst toppvärde, flera olika fall, varefter emissionerna upphör. Kurvorna efter toppvärdet, som alltså antar att emissionerna har upphört, är analoga med bombprovskurvan.

I det nedre diagrammet, som är Fig. S2 i Solomon med flera, meddelar rubriken att det visar avklingningen (eng. falloff) av människans bidrag till atmosfärens koncentration (koldioxidkurvorna representeras av en grå strut) efter det att de antropogena emissionerna upphört. Denna beskrivning stämmer precis med bombprovskurvan som just visar avklingningen av människans bidrag till C14-koldioxidhalten i atmosfären efter det att emissionerna upphört genom förbudet mot kärnvapenprov i atmosfären.

I det nedre diagrammet i figur 2 har avklingningsförloppen illustrerats med samma sorts skala på y-axeln (0 – 1 eller procent) som för bombprovskurvan efter det att tillförsel till atmosfären har upphört, inte bara för koldioxid utan för flera olika ämnen. Koldioxidens avklingningsförlopp varierar enligt Bernmodellen beroende på tillförd mängd och illustreras därför som en strut.

Dessa kurvor enligt Solomon med flera skulle alltså lika gärna kunna vara simuleringar med Bernmodellen av hur C14-koldioxiden från bombprov avklingar i atmosfären. Att de av Solomon med flera kallas simuleringar av antropogen koldioxids avklingning (eng. falloff) i atmosfären gör ingen skillnad (även den radioaktiva C14-koldioxiden från bombproven är för övrigt antropogen). Det verkligt anmärkningsvärda är då alltså att de simulerade kurvorna enligt Bernmodellen avviker så kraftigt mot den observerade bombprovskurvan vilket illustreras av figur 1, nedre diagrammet, Bild 34 från Gösta Petterssons bok Falskt Alarm.

Avklingningskurvorna kan tolkas med IPCCs bild av kolcykeln, figur 3 från IPCC 2007.

Figur 3

Vi har en snabbare avklingning i början av Bernmodellens kurva . Denna snabbare del kan tolkas som att den antropogena (enligt Solomons terminologi) koldioxiden snabbare kommer till nära jämvikt först mellan atmosfär och havets ytskikt, och sedan något mindre snabbt mellan de tre reservoarerna atmosfär, havets ytskikt och biosfären på land. Den långsamma fortsättningen motsvarar att antropogena molekyler sakta läcker från ythavet till djuphavet och det är detta som är det mycket långsamma förloppet i Bernmodellen som gör att en del av koldioxiden blir kvar i atmosfären under mer än tusen år.

Det mest anmärkningsvärda är att avklingningskurvan enligt observationerna, dvs. bombprovskurvan i nedre diagrammet i figur 2, inte alls stöder en sådan tolkning. Observationerna enligt bombprovskurvan säger att avklingningsförloppet går mycket snabbare mot ett fullständigt avlägsnande av koldioxidöverskottet i atmosfären. Detta innebär att Bernmodellen och teorin om att den så kallade Revelleeffekten begränsar avklingningen inte stämmer med observationerna. Denna effekt lanserades av Revelle och Suess (1957). Dessa baserade också sina studier av effekten av antropogena koldioxidutsläpp på hur C14 övergår från atmosfär till hav, men inte på bombprovsskurvan eftersom denna inte existerade ännu.

Enligt Revelleeffekten så kan havet under lång tid bara ta emot cirka en tiondel av sin del av överskottet av koldioxid vid den slutliga jämvikten beroende på egenheter i de kemiska jämvikter som finns i koldioxid-karbonat-vatten-systemet. Men det finns enligt bombprovskurvan inga som helst tecken på att denna Revelleeffekt fungerar på det sätt som teorin säger. I själva verket måste enligt Revelleeffekten åtminstone 10 – 20 % av ett utsläpp bli kvar i atmosfären under tusentals år. Vad denna motsättning mellan simuleringar och observationer beror på är en annan sak som jag inte kan ge något bra svar på (gissningsvis är teorin för deterministisk för att kunna beskriva vad som händer i ett komplext och kaotiskt system), men man måste konstatera faktum, observationer och teori strider mot varandra i detta fall.

Keelingkurvan för koldioxidhaltens utveckling överensstämmer för övrigt inte heller med Solomons med fleras simuleringar. Enligt det övre diagrammet i figur 2 stiger den från Bernmodellen simulerade koldioxidkoncentrationen med en accelererande hastighet när emissionerna ökar som de har gjort i verkligheten och vilket är vad simuleringarna antar. Men enligt figur 4, från Wood for Trees, så har koldioxidhalten stigit linjärt under de senaste tjugo åren.

Figur 4

Diskussionen här om koldioxidens roll kan ses i ett större sammanhang där IPCCs syn på hur mycket de antropogena koldioxidemissionerna betyder för klimatet har utmanats av professorer som Murry Salby och Ole Humlum. Jag har läst en lärobok i atmosfärfysik på doktorandnivå av Murry Salby och har fått ett grundmurat förtroende för hans kompetens så hans utmaning av IPCCs synsätt är inget som jag lätt kan avfärda.

Läs mer: Är IPCCs argument för att koldioxidökningen beror på människan hållbara?

Avslutningsvis kan vi konstatera att teorin som Solomons med fleras simuleringar bygger på starkt strider mot observationerna enligt bombprovskurvan. Men inte heller Keelingkurvan stämmer med deras simuleringar. Detta är ett av flera andra exempel på där klimatvetenskapen har svårigheter att få teoretiska simuleringar att gå ihop med observationerna. Detta är viktiga varningssignaler att man måste använda slutsatser från klimatvetenskaplig teori med stor försiktighet. Gösta Pettersson har till och med skrivit följande i förordet till sin bok Falskt Alarm, där han gör ett klart ställningstagande:

Bokens titel var till en början försedd med ett frågetecken. Det strök jag när jag under resans gång blev övertygad om att det nuvarande vetenskapliga kunskapsläget inte ger någon anledning till oro för att våra utsläpp av växthusgaser håller på att framkalla en katastrofal klimatförändring. Man ska inte skrika ”Vargen kommer” så snart man ser ett fyrbent djur.

Referenser

Susan Solomon, Gian-Kasper Plattner, Reto Knutti, and Pierre Friedlingstein, 2009: “Irreversible climate change due to carbon dioxide emissions“. PNAS 106: 1704-1709. http://www.pnas.org cgi.doi10.1073pnas.0812721106.

Gösta Pettersson, 2013. Falskt Alarm, publicerad på webben.

Revelle R, Süess HE,1957. Carbon dioxide exchange between atmosphere and ocean and the question of an increase of atmospheric CO2 during the past decades. Tellus 9:18-27.

maj 17, 2013   Kommentering avstängd

Sveriges Radio förvillar

 Is på land

Som Reuters kunde rapportera kom projektet ”Ice2sea”  igår ut med sitt resultat. Syftet med projektet har varit att försöka beräkna framtida havsnivåhöjningar och de olika källorna till de förväntade höjningarna.  

Forskare från 24 olika institutioner har kommit fram till att den globala havshöjningen till år 2100 från kontinental isavsmältning kommer att bli någonstans mellan 3,5 och 36,8 centimeter. I den siffran ingår avsmältning från all is på land. Det handlar alltså inte bara om inlandsisarna på Grönland och Antarktis utan också alla glaciärer från Alperna till Anderna.

För att få fram den totala havsnivåhöjningen har forskarna lagt till beräkningar för havens värmeexpansion och våra grundvattenuttag. De kom då fram till att den globala havsnivåhöjningen kommer att bli mellan  16,5 och 69 centimeter under det här århundradet. Ganska långt ifrån vad vissa institut har föreslagit som övre nivå i intervallet som har legat på 2 meter. Europa beräknas få 10-20 procent lägre höjning än den globala.

Sveriges Radio rapporterade om resultaten men kunde tydligen inte låta bli att förvilla sina lyssnare.

”Issmältningen från Grönland och Antarktisk kommer troligen att bli mindre än vad vissa forskare tidigare antagit. I en beräkning gjord av forskare från 24 olika institutioner blir höjningen av havsnivån mellan 16.5 och 69 centimeter under det här århundrandet.”

De flesta människor vet ganska lite inom klimatområdet. Det är därför extra viktigt att Public Service förhåller sig neutralt och rapporterar vad det verkligen står. En oinsatt lyssnare får förmodligen uppfattningen att de 16,5 – 69 centrimetrarna handlar om isavsmältning från polerna som enda orsak. Skulle havshöjningen bli som beräknat i det lägre intervallet är det ju faktiskt bara en fjärdedel som beror på isavsmältning och då handlar det om all is på land. Resten har andra orsaker.

Jag har mailat till redaktionen och påtalat att det är minst sagt otydligt skrivet på hemsidan och naturligtvis även i radiosändningen. I skrivandets stund har jag inte fått något svar men jag uppdaterar när/om det kommer något.

 

maj 16, 2013   19 Comments

Lennart Bengtsson på Klimazweibel

Mer väl spenderad tid än att lysnna på SR´s klimatprogram är Lennart Bengtssons syn på frågan. Han publicerades den 12 maj på Klimazweibel (engelska) med ett långt referat på Climate etc. igår.

 

maj 15, 2013   3 Comments

Nya vågen-klimatfiktion

Nya vågen från Luleå idag kl 14:30 med repris på kvällen tog upp en ny genre inom konst och litteratur som fått namnet CLIFI i USA. Det står för klimatfiktion. Programledaren ställer sig frågan om det är ”litteraturen eller teatern” som skall väcka oss ur den klimatslummer som vi befinner oss i. Tydligen finns det kulturarbetare som klagar över att ”Genren inte riktigt vill ta fart”. I programmet diskuterades hur konsten kan få ut budskapet om att ”det går åt helvete med miljön” som en av deltagarna uttryckte det.

Som varande författare och konstnär tycker jag att genren har haft stort genomslag. Klimatfiktioner publiceras på löpande band allt från tegelstenen WGI till diverse prosa i magasin som Nature Climate Change, Science etc.

Vad vi borde efterlysa är istället vetenskaplig litteratur som inte är fiktioner om framtiden.

maj 15, 2013   12 Comments

Klimatpolitiken motverkar en hållbar utveckling

vårnatur

Sällan har det väl förts en så kontraproduktiv, miljöfientlig, kortsiktig och ohållbar politik som dagens klimatpolitik.

Läs Lars Berns insiktsfulla artikel på Newsmill!

maj 15, 2013   19 Comments

Fråga ugglan

jorduggla-3

Jorduggla

Ibland händer det att vi skribenter inte avhandlar något specifikt ämne eller aktuell händelse eller artikel, denna majdag är ytterligare ett sådant exempel. För min del saknas det sällan inspiration – det finns oftast en uppsjö av publicerade artiklar att hugga tänderna i. Dock räcker ofta inte tiden till att bearbeta ett uppslag. Vi som skriver här drivs av övertygelse och lägger ner obetald privat tid för att försöka skapa någon form av balans i debatten avseende AGW. I dessa tider vill jag helst vara ute i naturen och medels öga och penslar följa skeendena vid mina stränder. Jordugglan ovanför var ett möte häromdagen, en vacker majkväll när den fångade möss på strandängarna på sydöstra Gotland. Nedan en välbekant figur från IPCC´s AR4 som beskriver ”forcingen” från vulkaner, solen och de antropogena bidragen, samt nederst en kurva på jordens temperaturutvekling från Medeltiden.

figure-6-13

Ur AR4 WGI  kapitel 6

Jag har en tydlig åsikt i klimatfrågan som innebär att jag inte tror att en fördubbling av halten CO2 kommer innebära en farlig temperaturökning. En klimatkänslighet vid en fördubbling i spannet 1°C med en osäkerhetsmarginal av högst en grad känns för mig som en rimlig hållning efter att under ett antal år försökt sätta mig in i frågan. De mestadels logiska slutsatser som jag drog i strid med IPCC i ett tidigt skede av mitt engagemang har under de senaste fem åren snarare bekräftats än kommit på skam. Denna grundtanke är vad som fört mig in i denna debatt. Som ett exempel på vad jag menar är ovanstående exempel. Figuren ingår i AR4 WGI. Deras slutsats är att det är de antropogena bidragen, dvs  det som betecknas ”all other forcings”av de olika växthusgaserna som är den främsta bidragande orsaken. När jag i ett tidigt skede betraktade denna graf såg jag en hygglig samstämmighet med solinstrålningen (och vulkanutbrotten som ju minskar solinstrålningen och därför syns i solistrålningens kurva). Författarnas slutsats är att solens bidrag i stort sett är försumbar.  Eftersom dessa grafer beskriver olika enheter så är skalan av deras värden i y-axeln godtyckligt satta. De kan dras ut eller komprimeras så att de visuellt ger den bild som dess skapare vill framföra. Om vi t.ex kopierar solinstrålningen och drar ut den i y-ledet och kopierar in den på temperaturkurvan får vi vad jag tycker en en hygglig samstämmighet. Detta är ingen orimlig tolkning av denna graf och borde åtminstone ha föranlett en ingående diskussion. ”All other forces” stämmer betydligt sämre i denna variant. Den stämde bättre med hockeyklubban i TAR.  Jag ger detta som ett av många exempel som tidigt fick mig att undra om det fanns en annan agenda för IPCC än att just försöka utröna vad som egentligen styr klimatet. Det är de facto deras uttryckliga mål att samla på sig, sammanställa och bedöma hur mycket människan påverkat klimatet. Vi har därför all anledning att bedöma deras slutsatser med stor skepsis.

soltemp

Solinstrålning uppdragen i y-ledet och överlagd på den historiska temperaturkurvan, källa AR4 WGI

Detta var dock enbart ett sidospår. Jag tänkte egentligen prata om mitt förhållande till ekologi, hållbara samhällssystem och miljövård. Det blir en liten resumé kring de frågor som brukar dyka upp på denna vår egen skeptiska blogg. Ord som hållbarhet, förnyelsebara energikällor och ekologi förekommer inte så sällan i debatten och brukar av denna bloggs kommentatorer inte så sällan användas i negativa sammanhang, närmast som skällsord. Kanske kommer det sig av att miljörörelsen i så hög grad kommit att sätta klimatfrågan, dvs minskningen av koldioxidutsläpp högst upp på agendan för just hållbarhet och miljöpolitik. Mitt egna stora intresse för natur, naturvård och naturvetenskap innebär inte en konflikt till min skeptiska hållning till IPCC´s slutsatser, även om mina kontrahenter har svårt att få ihop den ekvationen. För mig passar de som handen i handsken. Som ”miljövän” förväntas man dock helt  enkelt befinna sig i det andra lägret, där kampen för en minskning av koldioxiden är en ideologi som ävenledes innebär förnyelsebara energikällor som sol och vind, ett ansvarsfullt utnyttjande av naturens resurser, motstånd mot GMO-grödor och stöd åt världens alla fattiga (det senaste för att ytterligare sockra anrättningen).

Jag bejakar en strävan mot hållbara samhällssystem, tycker att en ekologisk grundsyn bör genomsyra resursplaneringen och anser att skyddet av och bevarandet av naturliga ekosystem bör vara ett av våra mest prioriterade miljövårdande insatser. Jag är försiktigt positiv till GMO-grödor men anser att forskningen och utvecklingen bör drivas av rent humanitära skäl, jag är kritisk till hur flera av de större biokemiföretagen tillåts arbeta. Ekologisk odling är i sak positivt och något som vi i den rika delen av världen har råd att prioritera som en kvalitet. Vad gäller energi så är jag en vän av kärnkraft, både traditionell och utveckling av fusion vars utveckling på hundra års sikt bör kunna ersätta mycket av den fossila energi som jag för dagen inte kan se en fullgod ersättning för. Mycket av hanteringen och exploateringen av fossila källor sker med föga ansvar för den omgivande miljön vilket innebär stora negativa påverkan på den lokala miljön, läckage och utsläpp av olja, dagbrott av fossila kollager etc är något som jag tror alla helst ville vara utan. Mot den bakgrunden måste vi se positivt på utvinning av naturgas. Utvinning av olja är problematisk, på många ställen riskerar utvinningen att ge stor lokal påverkan, men det kan minimeras, Norge är ett exempel på detta. Jag anser att den mest realistiska hållningen är att de källor som upptäcks och som är ekonomiskt exploaterbara kommer att utnyttjas. Mot den bakgrunden är det bättre att lägga ner sina miljöambitioner på att utvinningen skall göras så skonsamt för miljön som är tekniskt möjligt. Min önskan är att vi kan identifiera stora sammanhängande naturområden av vårt jordklot som bör undantas all typ av industriell påverkan, både vad gäller utvinning av olja och mineraler. All teknik och utveckling som ger större energieffektivitet bör naturligtvis prioriteras. Solkraft tror jag på sikt har en stor potential i stora delar av världen. Ett dilemma som i allt för liten grad uppmärksammas är den miljöpåverkan som utbyggnaden av vattenkraft ger. Just nu ser vi stora gigantiska dammbyggen i Afrika, Asien och Sydamerika vars ekologiska effekter sällan diskuteras i media, förutom det gigantiska dammprojektet i Kina ”De tre klyftornas damm”. Ett avstånd till kärnkraften är för mig det samma som ett accepterande av fortsatt brytning av ytliga kollager, förstörelse av naturliga flodsystem och det orättvisa utnyttjandet av produktiv åkermark för bränsleproduktion. Att Tyskland lägger ner sin kärnkraft ser jag som mycket olycklig. För att på sikt kunna bevara naturliga regnskogsmarker, savanner, urskogar, stäpplandskap etc etc så måste vi ge människor i utvecklingsländerna billig energi. Därför måste vi gå vidare i utvecklingen av kärnkraften och Tyskland borde genom både sin geologiska och politiska stabilitet i kombination med sitt tekniska kunnande ha bidragit till denna utveckling.

För mig är ett prioriterat område att inventera jordens olika ekosystem, beskriva alla dess organismer och förstå deras biologi och deras dynamiska roll i sin miljö. Detta är för mig en viktigare insats för både bevarandet av jordens biodiversitet och mänsklighetens väl än mycket av den ”klimatforskning” som tilldelats medel under de senaste tjugo åren. Att t.ex skicka upp en satellit som mäter CO2 halten i atmosfären (The Orbiting Carbon Observatory) eller en som mäter jordens energibalans (Glory) för ca 700 miljoner dollar är utifrån min synvinkel fel satsade pengar. VI skulle kunna utföra många inventeringar av jordens olika organismer för de pengarna. Att de bägge kraschade innan de nått sin bana gjorde ju inte saken bättre. Rent generellt har jag inget emot satelliter som övervakar jorden på olika sätt, de har bidragit enormt till vår förståelse av jorden, men just dessa kanske vi kunde ha klarat oss utan. Nu krävs det ytterligare 470 miljoner dollar för att skicka upp nya.

Jag har fortfarande min ena fot i miljörörelsen men ser med fasa hur de politiserats och kommersialiserats under senare decennier. Min oro är att miljörörelsen i så hög grad satsat sitt förtroendekapital i klimatfrågan, vilken överskuggar allt annat arbete för t.ex WWF, Greenpeace, SNF och andra liknande NGO´s. Jag vill helst tro att miljöorganisationerna ansåg att klimatfrågan blev så pass stor och världsomfattande att de ville vara med och skörda, och i ett tidigt stadium blev tagna av det momentum som frågan gav, att de följde med på bidragståget. Många anser naturligtvis detta vara en allt för snäll tolkning, men de fungerar likartat andra affärsdrivande företag, de genomför de kampanjer som de tror skall inbringa störst intäkter. Intäkter som behövs för att hålla grytan kokande. Min farhåga är att om och när frågan faller sönder dessa organisationer helt tappar sitt förtroendekapital. Jag ser en avsevärd risk med att hela frågan om miljö och naturvård kan komma att skadas i grunden, när deras högst profilerade organisationer visar sig ha fört allmänheten bakom ljuset.

Kanske dags att skapa en ny miljöorganisation som kan fylla luckan. En som prioriterar skydd av naturen, även mot vindkraft, energigrödor, vattenkraft och annan miljöförstörande verksamhet.

maj 15, 2013   33 Comments

Makten att tycka?

För det första är det återigen mitt privilegium att påminna om dagens evenemang i serien Hållplats Klimatet.  Idag, tisdagen den 14:e maj, är det dags för det tredje inslaget på restaurang Hållplatsen, Strandbodgatan 5  i Uppsala. Kl 18.30 talar  professorn i matematik Sten Kaijser om

Biobränslens effekt på CO2 och på människors välfärd”.

Sten Kaijser är välkänd för TCS besökare och har varit aktiv i klimatdiskussionen under flera år. Det blir som vanligt utrymme för frågor och debatt.

munkavle_

F ö tänker jag idag ägna inlägget åt några ”mjuka” funderingar om maktens villkor i dagens politiskt inhägnade värld. Låt mig för att illustrera den kommande tankegången göra ett antagande. Att jag blivit bekant med  statsminister Reinfeld – så bekant, att  vi kommit att träffas ofta och tala ingående med varandra. Nu gör jag ett ännu djärvare antagande: Att jag under dessa samtal faktiskt lyckats övertyga honom om att dagens klimatpolitik är baserad på felaktiga grunder.

Det är inte särskilt sannolikt, men jag behöver detta optimistiska antagande för att komma fram till poängen. Även en politisk amatör som jag, inser att det för Fredrik då inte alls är trivialt att omsätta denna nya insikt i politisk handling. Trots att vi är helt överens om att dagens politik är sakligt felaktig, en stor ekonomisk nackdel för Sverige och skadlig för det internationella samfundet, så blir det förmodligen så att Fredrik inte ens anser sig kunna berätta för omvärlden om sin åsiktsändring. Allra minst för den långa rad av sakkunniga, vetenskapliga rådgivare som som han under mer än ett decennium låtit flytta in i myndighets- och partikanslier. I allra bästa fall kanske han nonchalant, liksom i förbigående, kan släntra in på Rockströms kontor och säga ungefär att ”Du kan väl ta och läsa in dig lite på de där klimatskeptikernas bloggar: Anthony Watts, Lindzen och Roy Spencer har jag hört nämnas. När du sedan är färdig, kan du höra av dig med en redogörelse för på vilket sätt de har fel. Jag behöver nya argument när jag träffar folk ute i landet”.

I bästa fall som sagt! Det är mer troligt att han kommer att säga åt mig att jag måste förstå, att det för honom skulle leda till en förödande trovärdighetskris om han försökte lägga om klimatpolitiken. ”C-G, du kan väl istället ta itu med att övertyga lite mediafolk? De som skriver om de här frågorna på DN, SvD, Expressen och Aftonbladet, och de som har hand om Vetenskapsredaktionerna på TV och Radio. Om du bara kan få dem att vrida sitt budskap i IPCC-kritisk riktning, så kan jag tänka mig att haka på ….” osv.

Min poäng med ovanstående är inte att vara ironisk just mot Fredrik Reinfelds troliga uppträdande i denna mycket hypotetiska situation. Det jag vill illustrera är mycket mer generellt: Den mäktiges maktlöshet! I vår moderna demokrati finns förvisso positioner som ger innehavaren avsevärd makt. Han/hon kan ha stort inflytande över vilka nya problem som skall utredas och åtgärdas. Hon/han kan också anställa och befordra tjänstemän och rådgivare till nästan lika betydelsfulla positioner. Jämsides med detta stora inflytande, är han som representant för sitt parti, regering och t o m hela landet, svårt trängd när det gäller att ge besked om sin uppfattning. Det är praktiskt taget uteslutet för denne landets mäktigaste att offentligt berätta om den nya övertygelse han kommit fram till. Jag är införstådd med mekanismerna, att man som ledare måste representera sin organisation och att en statsminister aldrig kan uppträda enbart som privatperson.

Det är inte heller så, att denna speciella form av maktlöshet är begränsad till den politiska sfären. Det är i praktiken nära nog lika omöjligt för en VD eller styrelseordförande för ett stort svenska företag att tillkännage: ”AB Eget Tänkande har kommit fram till koldioxidhypotesen är felaktig. Vi är visserligen tvungna att betala vår koldioxidskatt m fl kostnader för landets klimatpolitik, men vi protesterar mot dessa onödig pålagor.”

I min egen akademiska hierarki finns det någonstans ett intressant snitt. För en universitetsrektor finns det inte utrymme för ett tillkännage en egen kritisk uppfattning i klimatfrågan. Det skulle, oavsett kvalitén på argumentet, uppfattas som ett skott i foten, och klandervärt icke-lojalt mot underställda forskare. En enstaka professor, som inte är beroende av anslag från Formas el dyl stödjande organ, han är däremot fri att lufta sin kritik både på möten i tjänsten och i lokala tidningsinsändare. Om han nu är beredd på att få kritik, respektive att tidningen inte tar in dem? Snittet mellan en universitetsrektor och en professor går  ”tvärs igenom” dekanen för en fakultet.

Det jag tycker är intressanta följdfrågor är om denna ‘representativa tunghäfta’ i allmänhet – alltså inte endast i klimatfrågan – har blivit mer utbredd under de senaste 2-4 decennierna?  Om så är fallet, har det något att göra med växande krav på politisk korrekthet i våra media?  Åsiktsfriheten i våra media – verklig eller skenbar – är  också en viktig fråga i detta härad. Och i så fall, är det ett allvarligt och t o m ödesdigert demokratiskt problem?

Jag har däremot stor tro på TCS-kommentatorernas åsiktsglädje och -frihet när det gäller dessa frågor.

maj 14, 2013   62 Comments

Bra jobbat!

Eskilstuna kuriren

Sture Åström har en mycket bra och viktig debattartikel om Public Service och granskningsnämnen i Eskilstuna Kuriren:

SVT och SR utgår systematiskt från IPCC:s hypotes: ”Utsläppen orsakar en uppvärmning som blir katastrofal”. Det nämns som en självklarhet i program för såväl nyheter som underhållning och till och med i barnprogram. Mycket sällan får någon yttra tvivel på hypotesen, men blir då genast motsagd av en ”expert” utan chans till replik. …

Granskningsnämndens oförmåga innebär att den spelar bort sitt existensberättigande, vilket då drabbar Public Service som helhet.

Sture Åström har dessutom varit aktiv i en klimatdebatt i Helsingborgs Dagblad (ej tillgänglig på nätet, klicka för större bild):

debatt i HD

Sture Åström tillägger i ett mail: Media tycks fortfarande strypa klimatkritik från sidorna för debatt och nyheter, men på många håll öppnas små andningshål på insändarsidorna. Det är svårt att få fram något avgörande inom det snåla omfång som där är möjligt. Men jag ser det som viktigt att vi utnyttjar dem.

Hear, hear. Det är en uppmaning till oss alla!

Ingemar Nordin

maj 13, 2013   66 Comments

Ny vecka igen

Här sitter jag nu igen en söndag kväll och konstaterar att de aspekter på klimatfrågan som jag själv har intresserat mig för och studerat närmare tagits upp på TCS de senaste dagarna. Det intressantaste var naturligtvis att få tillgång till Gösta Petterssons nyskrivna bok.

Gösta Pettersson tycks tillhöra de många som utifrån egna expertkunskaper inom sitt specialområde kan med säkerhet säga att IPCCs budskap inte kan vara riktigt på den punkten och som i och med att tvivlet är väckt granskar resten av budskapet med skeptisk (för att inte säga kritisk) blick.

Jag har nu suttit hela söndagen och läst vad han kommit fram till. Det har varit intressant läsning inte minst därför att han tar upp tankar som jag hade för mer än 10 år sedan. Det jag tänkte då var att om koldioxidens omsättningshastighet i atmosfären var av storleksordningen 5 år så var detta en så snabb process att den borde innebära att fördelningen mellan land och hav borde beskrivas som ett tillstånd av kemisk jämvikt eller eftersom det inte i första hand handlade om kemiska reaktioner ville jag kalla det för en fysikalisk-kemisk jämvikt.

Därför förväntade jag mig att just fysikaliska kemister borde vara de som var mest skeptiska till teorier om att det ”bara” var våra utsläpp av koldioxid av fossilt utsläpp som bestämde koldioxidhalten och är inte alls förvånad över att två av TCS skribenter är just fysikaliska kemister.

Det andra som intresserade mig var hans analys av bombkurvan. Redan när jag började att intressera mig för koldioxiden och ville veta dels hur mycket som fanns i olika depåer dels hur snabb omsättningen var så fick jag veta att det handlade om 5 år och det hade man räknat ut med hjälp av de atmosfäriska kärnvapenproven redan på 60-talet – däremot hade jag inte hört talas om bombkurvan.

När jag sedan gjorde min egen medvetet överförenklade modell av kolcykeln för att räkna på effekterna av en övergång ifrån fossilt till förnybart bränsle så fick jag i princip en tvåfaslösning för avtagandet men med parametrar som innebar en halveringstid på ungefär 7 år.

Men det var ju då det – när jag fortfarande trodde att koldioxiden var ett problem. Sedan dess har ju det empiriska underlaget för klimatmodellerna blivit allt svagare och därmed har de uppenbara fördelarna med en berikning av atmosfären med koldioxid blivit allt viktigare.

Därför var det naturligtvis också intressant att få veta att Wall Street Journal släpper fram en artikel som lovprisar koldioxiden istället för att behandla den som en miljöförstörande avfallsprodukt. Möjligen kunde TCS eller Stockholmsinititativet utlova ett hedersomnämnande till det av våra stora media som först accepterar en seriös artikel som prisar koldioxiden.

Själv hoppas jag fortfarande att någon är beredd att diskutera formerna för ett vad om att vetenskapen innan decenniet är slut kommer att ha insett att den ökade koldioxidhalten i atmosfären i själva verket är bra både för livet på jorden i allmänhet och för människorna i synnerhet.

maj 13, 2013   58 Comments

Till koldioxidens försvar

co2

Det blir ännu ett försvarstal idag. Den här gången är det Harrison Schmitt och William Happer som försvarar koldioxiden i The Wall Street Journal. När alarmisterna i våra svenska stormedia går i spin över de 400 ppm:ens magi, då planeten skall gå under, så kan detta vara en bra påminnelse om att mycket koldioxid i atmosfären faktiskt är, och har varit, till godo för livet på jorden.

Den demoniserade kemiska föreningen är en välsignelse för växternas liv och har liten korrelation med den globala temperaturen.

Av alla världens kemiska föreningar har ingen ett sämre rykte än koldioxid. Tack vare den målmedvetna demoniseringen av denna naturliga och viktiga atmosfäriska gas från förespråkare för statlig kontroll av energiproduktionen, är den konventionella fördomen om koldioxid att det är en farlig förorening. Detta är helt enkelt inte fallet. I motsats till vad vissa vill få oss att tro, kommer en ökad koldioxidhalt i atmosfären att gynna den ökande befolkningen på planeten genom att öka produktiviteten inom jordbruket.

Den avstannande observerade globala uppvärmningen under det senaste decenniet har visat hur överdrivna NASA: s och de flesta andra dator-förutsägelser av den av människan orsakade uppvärmningen har varit- och hur lite korrelation uppvärmningen har med halterna av koldioxid i atmosfären att göra. Som många forskare har påpekat, så korrelerar variationer i den globala temperaturen mycket bättre med solens aktivitet och med komplicerade cykler i haven och atmosfären. Det finns heller inte det minsta bevis för att mer koldioxid har orsakat mer extremt väder.

De nuvarande nivåerna av koldioxid i jordens atmosfär, som närmar sig 400 delar per miljon, är låga om vi jämför med det normala i geologins och växternas evolutionära historia. Nivåerna var 3.000 ppm, eller mer, tills den paleogena perioden (börjar ca 65 miljoner år sedan). För de flesta växter och för de djur och människor som använder dem är mer koldioxid, långt från att vara en ”förorening” i behov av minskning, en fördel. Detta är redan allmänt erkänt av de som driver kommersiella växthus, och som artificiellt ökar nivåerna av koldioxid till 1000 ppm eller mer för att förbättra tillväxten och kvaliteten i sina anläggningar.

Genom att använda energin från solljuset – tillsammans med den katalytiska verkan av ett forntida enzym som kallas rubisco, det vanligast förekommande proteinet på jorden – omvandlar växter koldioxid från luften till kolhydrater och andra användbara molekyler. Rubisco katalyserar fastsättningen av en koldioxid molekyl till en annan fem-kol-molekylen för att göra två tre-kol molekyler, som sedan omvandlas till kolhydrater. (Eftersom en användbar produkt från koldioxidavskiljning består av tre-kol molekyler, kallas växter som använder denna enkla process C3-växter.) C3-växter, såsom vete, ris, sojabönor, bomull och många fodergrödor, har utvecklats när det fanns mycket mer koldioxid i atmosfären än idag. Så dessa jordbruksprodukter är faktiskt undernärda i avseende på koldioxid i förhållande till sin ursprungliga utformning.

Vid dagens låga nivåer av koldioxid i atmosfären, kan rubisco i C3-växter luras att ersätta koldioxidmolekyler med syremolekyler. Men denna substitution minskar effektiviteten i fotosyntesen, speciellt vid höga temperaturer. För att komma runt problemet, har ett litet antal växter utvecklat ett sätt att berika koldioxid-koncentration runt rubisco enzymet, och att undertrycka syrekoncentrationen. De kallas C4-växter eftersom de använder en molekyl med fyra kolatomer, växter som använder detta evolutionära trick inkluderar sockerrör, majs och andra tropiska växter.

Även om C4-växter har utvecklats för att klara låga halter av koldioxid, så har denna lösning ett pris eftersom det kräver extra kemisk energi. Med höga halter av koldioxid i atmosfären så är C4-växter inte lika produktiva som C3-växter som inte har de overhead-kostnaderna för koldioxidens anrikningssystem.

Detta är inte allt för att försvara nyttan av koldioxid. Just nu, på våra nuvarande låga nivåer av koldioxid, betalar växterna ett högt pris för vattenanvändningen. Vare sig växter är C3 eller C4 så är det sätt på vilket de får koldioxid från luften detsamma; växtbladen har små hål, eller klyvöppningar, stomata, genom vilka koldioxid-molekyler kan diffundera in i ett fuktig inre för att användas i växtens fotosyntetiska cykler.

Densiteten för vattenmolekylerna i bladet är typiskt 60 gånger större än densiteten hos koldioxiden i luften, och diffusionshastigheten hos vatten-molekylen är större än den hos koldioxid-molekylen.

Så beroende på den relativa fuktigheten och temperaturen, diffunderar 100 eller ännu flera vattenmolekyler ur bladet för varje molekyl av koldioxid som diffunderar in. Och inte varje koldioxidmolekyl som diffunderar in ett blad införlivas i ett kolhydrat. Som en konsekvens kräver växterna många hundra gram vatten för att producera ett gram växtbiomassa, till stor del bestående av kolhydrat.

Driven av behovet att spara vatten producerar växterna färre klyvöppningar i sina blad när det finns mer koldioxid i luften. Detta minskar den mängd vatten som växten tvingas att svettas ut och gör att växten kan tåla torra förhållanden bättre.

Skördarna under de senaste torra åren påverkades mindre av torka än dust-ball torkorna under 1930-talet då det var mindre koldioxid i luften. Numera, i en tid av ökande befolkning och knapphet av mat och vatten i vissa regioner, är det konstigt att människovänner inte ropar efter mer koldioxid i atmosfären. Istället fördömer de den.

Vi vet att koldioxid har utgjort en betydligt större andel av jordens atmosfär än idag, och den geologiska historien visar att livet blomstrade på land och i haven under dessa tider. Den otroliga förteckning över förmodade fasor som kommer att drabba världen med ökande koldioxid är ren tro förklädd till vetenskap.

Mr Schmitt är en adjungerad professor i ingenjörsvetenskap vid University of Wisconsin-Madison, var astronaut på Apollo 17 och är en före detta amerikansk senator från New Mexico. Mr Happer är professor i fysik vid Princeton University samt före detta chef för kontoret för energiforskning vid US Department of Energy. Översättning: Sven M. Nilsson, uppfinnare och entreprenör.

Ingemar Nordin

maj 12, 2013   134 Comments