Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — maj 2011

Vattenavdunstning

Visst är dom mäktiga, dessa Cumulus(?)moln.  Genom solinstrålningen avdunstar ca 3 mm av Jordens vattenytor per dygn. Det låter kanske inte mycket, men det blir en meter per år. Lite mäktigare blir det om man inser att det motsvarar ca 2 miljoner ton per sekund, eller ca 1500 kubik-kilometer per dag.

Avdunstningen kyler jordytan/haven, och energi transporteras uppåt i atmosfären, och bildar moln, som sedan blir nederbörd, och en del av energin återförs. På vägen kan värmestrålning utsändas – tillbaka mot Jorden, eller mot världsrymden.

Molnen bromsar också direkt utstrålning från Jordytan, och har en dubbel roll i att de också reflekterar inkommande solljus.  Det finns alltså både  ”isolerande/värmande” roller för vatten och också flera avkylande.

Den centrala punkten i all klimatalarmism ligger i att vissa forskare antar att en ökad vattenavdunstning skulle förstärka det rent strålningsmässiga växthuseffektbidraget för CO2 (som allmänt anses vara ca +1 grads Jordytetemperaturförändring för en fördubbling av den atmosfäriska CO2-halten, till första approximation).

Detta är ytterst märkligt. Som envar kan kontrollera så förändras vattens ångtryck med endast 6% per grad i detta temperaturområde. Approximativt skulle man alltså få 6% mer vattenånga i atmosfären, men jämviktsångtrycket skulle höjas ungefär lika mycket – så det skulle inte falla ut som nederbörd mer än tidigare.  (Men man har också mycket sällan nära 100% luftfuktighet (=jämvikt)). 

Vattens strålningmässiga effekt bör liksom koldioxidens fortsatt vara logaritmisk, och svaret på en 6-procentig ändring skulle då motsvara ”nästan ingenting” (jmf med en fördubbling, som borde ge ca en grad, rent strålningsmässigt)

Man bygger hursomhelst in tänkta vattenånge-förstärkningsmekanismer  i ”klimatmodeller” och låtsas som om det stöds av ”grundläggande fysik”. Till råga på allt säger man sig använda ”Clausius-Clapeyron’s lag” – som ju avser jämvikt – dvs 100% luftfuktighet. Jaha ?

Några exempel finns här, och man kallar det till råga på allt för ”observationer” – inte ”modellutfall”. Man anser sig därmed ha stöd för förutsägelser av ca 2-4 graders temperaturhöjning – inte för en föga alarmerande 1 grad.

Exempelvis Lindzen och Spencer har motsatt uppfattning – att nettoeffekten av mer vattenavdunstning blir en negativ feedback till andra faktorer som strävar till att värma Jorden. 

Ett parallellt exempel på en negativ feedback i sammanhanget är att oceanernas temperatur inte ens lokalt kan stiga över en viss temperatur (jag tror det var ca 30 grader) – eftersom avkylningen genom ökad avdunstning motverkar avdunstningen själv. Så uppfattade jag i alla fall budskapet i ett föredrag av Pierrehumbert på MISU för något år sedan.

 Ovanstående synpunkter avser alltså det rent strålningsmässiga –  skulle man ha någon som helst dramatisk effekt av ökad vattenavdunstning skulle det då ha med molnigheten att göra -  som modellerarna något motvilligt erkänner sig ”inte ha full förståelse för” – dvs om man ska tala klartext ”inte kan hantera alls i sammanhanget”.

Kom också ihåg El Niño-året 1998 – den plötsliga uppvärmning av Jordytan man observerade just då försvann spårlöst – hade man haft en positiv vattenångefeedback borde förloppet tiden efter ha varit ganska annorlunda.

Någon mer än jag som tycker fixeringen vid CO2 i sammanhanget är närmast bisarr?

maj 31, 2011   57 Comments

Ursäkt till Jan Fallsvik

Med anledning av ett tidigare inlägg om en artikel i Västerbottenkuriren har Jan Fallsvik från SGI hört av sig. Har är besviken på AOH och Jörgen O:s kommentarer till inlägget och menar att de innehåller onödiga personpåhopp. Jag har bett Jan Fallsvik om ursäkt för avd som hänt och modererat de aktuella kommentarerna. Jag hoppas att både AOH och Jörgen O kan i sin tur be om ursäkt. Jag är säker på att ni inte menade något illa.

maj 31, 2011   138 Comments

Lars Bern ger en känga åt meteorologer

I en nypublicerad artikel på Newsmill skriver Lars Bern att det är dags att bryta meteorologins monopol på klimatforskning. Vi behöver luta oss mot de gamla, mogna naturvetenskapsgrenarna för att förstå de komplexa sambanden bakom klimatsystemet.

maj 30, 2011   135 Comments

Föredrag om klimatskeptiker och förnekare

Idag anordnas två föredrag på samma tema. I Göteborg föreläser Erik Svensson om vad det innebär att ha ett skeptiskt förhållande i klimatfrågan. Restaurang Bazar, Haga Kyrkogatan 14, kl 19.00.

I Stockholm kan de som gillar Olle Häggström glädjas åt att han håller ett föredrag om klimatforskare och klimatförnekare. Detta äger rum på Hilton Hotel vid Södermalmstorg (Slussen) och inleds med en miljöpub ca kl 17. Olle Häggström talar kl 18.00.

maj 30, 2011   79 Comments

Current challenges in climate modelling

Ett gästinlägg av Sten Kaijser

Current challenges in climate modelling, så hette en tvådagars workshop anordnad av Center for Interdisciplinary Mathematics vid Uppsala universitet. Jag tyckte att det var självklart att delta så mycket som jag kunde, vilket innebar att jag var med hela torsdagen den 26 maj (däremot hade jag andra förpliktelser under fredagen).

Det innebar att jag fick tillfälle att lyssna till sex föreläsningar och att jag också fick träffa flera av deltagarna vid en middag på kvällen.

Jag vill också säga att min uppgift var inte att störa mötet utan jag var där för att lära mig. Det jag ville lära mig var helt enkelt hur de som arbetar med klimatmodeller – eller som det skulle visa sig – matematiska modeller som kan få forskningsanslag genom en mer eller mindre uppenbar koppling till klimatfrågan.

De föredragshållare jag lyssnade till var Henk Dijkstra från Utrecht, Valerio Lucarini från University of Reading, Francesco d’Ovidio och Silvia de Monte, båda verksamma i Paris – alla dessa före lunch. På eftermiddagen talade Leonard Smith verksam vid London School of Mathematics och Matthew Collins från Exeter. Att ge en rättvisande beskrivning av alla föredragen skulle bli för långt för TCS men låt mig bara säga att syftet med konferensen inte var att övertyga skeptiker om sanningshalten i AGW, utan att diskutera problem inom klimatmodelleringen. En enkel sammanfattning av mina intryck är väl att jag varken blev mer eller mindre skeptisk än tidigare.

En hel del av den kritik som vi skeptiker brukar framföra sades av deltagarna själva. Några saker som sades var:

  • påståendet ”visserligen är de modeller vi har inte särskilt bra – men det är det bästa vi har för att veta något om det framtida klimatet” är meningslöst
  • ”ju noggrannare en modell kan beskriva klimatförändringar fram till idag – ju mindre trovärdig är den för att förutsäga framtiden”
  • ”för många överdrivna prognoser kommer att gradvis urholka trovärdigheten för vårt budskap”

[Eftersom många klimatforskare är - och framförallt har varit - allvarligt oroade över vad deras på strålningsbalansen baserade uträkningar kommit fram till, nämligen en snabb och kraftig uppvärmning inom några få år - så har de i tron att det faktiskt varit bråttom att hejda koldioxidökningen - kommit med uppmärksammade alarmistiska prognoser. När uppvärmningen sedan blivit mycket mindre än vad som förutsagts så har de själva eller några andra gjort liknande uträkningar och kommit fram till exakt samma snabba och kraftiga uppvärmning - den enda skillnaden är att de inte kan börja där de tidigare prognoserna förutsagt, utan snarare på ungefär samma nivå som de tidigare.]

Detta var vad som sades av några av mest erfarna och respekterade av deltagarna.

Slutligen vill jag nämna vad jag hörde vid middagen när någon sade ”fråga mig inte vad jag tror om det framtida klimatet – jag arbetar med klimatmodellerna och vet hur dåliga de är – min uppgift är att göra det jag är bra på – d.v.s. att lösa de ekvationer som andra ger mig”.

Tyvärr hade jag inga möjligheter att lyssna på det föredrag som skulle ha intresserat mig mest, nämligen ett föredrag med titeln ”mot en matematisk teori för klimatkänslighet”

Sten Kaijser

maj 29, 2011   22 Comments

Atmosfärens koncentration av koldioxid

Artikel av Wibjörn Karlén:

Inom kretsen av klimatalarmister framhålls koldioxid (CO2) som den stora faran för mänskligheten. Om en klimatkatastrof skall kunna undvikas anser dessa alarmister att tillförsel av CO2 till atmosfären måste upphöra. Dokumenterade variationer i atmosfärens koncentration av CO2 redan före den industriella revolutionen föranleder dock viss tveksamhet till att denna gas har den hävdade centrala betydelsen för klimatet och människans framtid.

Alarmister framhåller den sentida snabba ökningen av mängden CO2 i atmosfären som skrämmande. För det senaste tusentalet år visar IPCC-rapporter små förändringar i koncentrationen av CO2 (medelvärde ca 280 ppmv) fram till den industriella revolutionen varefter koncentrationen stigit i en allt hastigare takt till ca 385 ppmv. En skrämmande snabbt ökad koncentration av denna gas! Informationen är baserad på mätning av mängden CO2 i luftbubblor i iskärnor från Antarktis och sedan 1957 utförda direkta observationer av luftens innehåll av CO2 vid ett laboratorium på Hawaii. Data om CO2 från iskärnor har ifrågasatts då CO2 kan förflyttas i vertikal riktning i ett istäcke trots den låga temperaturen i Antarktis och det är därför inte säkert att data från iskärnor ger korrekt information. Ytterligare tveksamhet om den CO2-kurva, som IPCC stöder sina prognoser på, kommer ifrån en publicerad sammanställning av ett stort antal direkta observationer från början av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Dessa visar stor variabilitet i atmosfärens innehåll av CO2 och inte den jämna och, för det senaste 100-talet år, branta stigning, som data från iskärnor visar. Den snabbt stigande koncentrationen av CO2 är tillsammans med den kalkylerade effekten på klimatet av central betydelse för den skräck för CO2 som nu framhålls.

Läs mer:

Atmosfärens koncentration av koldioxid

Figur 1

Figur 1. Koncentrationen av CO2 i atmosfären i ett historiskt perspektiv har bestämts med flera metoder. Ofta refereras till studier av luftbubblor i iskärnor från Antarktis (röd prickad linje). Dessa studier visar små variationer fram till mitten av 1700-talet varefter koncentrationen stiger i en allt snabbare takt. En annan metod är baserad på att antalet klyvöppningar, de celler som reglerar en växts upptag av CO2, är relaterat till koncentrationen av denna gas. Den blå, heldragna linjen visar resultatet av en rekonstruktion av mängden CO2 sedan 900-talet. Variabiliteten är, till skillnad mot resultaten baserade på iskärnor, avsevärd.

Figur 2

Figur 2. En del av en dendrokronologi som visar variationer i temperaturen på norra halvklotet sedan 800-talet (Briffa 1999). Variabiliteten är, liksom variationen i CO2 avsevärd. Om denna rekonstruktion ger en riktig bild av förändringarna i klimat och klyvöppningarna en bra bild av variationer i CO2 är det möjligt att det är temperaturen som styr atmosfärens innehåll av CO2 ( Briffa, K., 1999: Analysis of dendrochronological variability and associated natural climates in Eurasia – the last 10,000 years (ADVANCE-10K). PAGES 1: 1999: 6-8.)

maj 29, 2011   238 Comments

Är Tyskland på väg mot en Eko-diktatur?

Det kommer oroande signaler från vårt grannland i söder. I ett par artiklar här och här i Der Welt har man uppmärksammat WBGUs raport  ”World in Transition – Social Contract for a Great Transformation”.  Professor Hans Joachim Schellnhuber är ordförande för rapporten och han är också Angelika Merkels rådgivare i klimatfrågor. Om det inte var alldeles uppenbart redan tidigare så har denne nu, i och med rapporten, kommit ut som en utopistisk anti-demokrat.

Staten och i slutändan en global överstat måste, enligt rapporten, har ett mycket större inflytande. Ty de normala demokratiska mekanismerna fungerar dålig i en situation där det är bråttom, bråttom.

En av artiklarna, skriven av socialdemokraten Fritz Vahrenholt, finns på engelska här: “Övergången till en klimatvänlig ekonomi … är lika nödvändig som avskaffandet av slaveriet eller förbudet mot barnarbete”, citerar Vahrenholt rapporten, och tillägger att omorganisationen av världsekonomin enligt rapporten måste ske snabbt; kärn- och kolkraft måste stoppas samtidigt och mycket snart.  ”Världens invånare måste enas om normerna för hållbarhet och i gengäld ge upp sina spontana önskemål… Garanten för denna överenskommelse är en ’formande’ stat …” sägs det i WBGU-rapporten.

Vad innebär detta förslag?, fortsätter Vahrenholt. WBGU studien är utopistisk eftersom den förutsätter en hög grad av idealism, altruism och uppoffring av både individer och samhället som går bortom de normala dimensioner som hör livets realiteter till. Det är omöjligt att realisera detta på ett demokratiskt sätt.

Varför skulle människor runt om i världen frivilligt ge upp sina krav på materiell välfärd och trygghet? Följaktligen medger WBGU uppriktigt att en ”decarbonization” av samhället endast kan uppnås genom att begränsa demokratin – både nationellt och internationellt.

Gosselin på NoTricksZone har följt debatten i tyska tidningar.

Skälet till att t.o.m. den vanligen så AGW-vänliga tyska pressen (och en del politiker) tar denna utopism på allvar är förstås Schellnhubers och WBGU-rådets framskjutna ställning i maktens korridorer. Ett par tyska delstater har också tagits över av Die Grüne, och partiet gör naturligtvis allt det kan för att försöka genomdriva sådana gröna idéer.

Som ni kanske minns så var Joachim Schellnhuber också med vid “rättegången” mot mänskligheten som hölls härförleden I Stockholm. Se även här och här. ”Domslutet” gick förstås i samma riktning som WBGU-rapporten. Rättegången gavs legitimitet och status av bl.a. Kungliga Vetenskapsakademin, Stockholm Resilience Centre (Stockholms universitet), Beijerinstitutet, representanter för svenska regeringen, samt ett 20-tal nobelpristagare som glatt skrev på.

från nobelsymposiet

Jag säger vad jag sagt förut. Det är när utopier får status och fäste i maktapparaten, och när man börjar försöka realisera det ogenomförbara, som de blir farliga. Den demokratiska ytan är inte så tjock och ”resilient” som vi ofta tror.

Ingemar Nordin

maj 29, 2011   78 Comments

Ordföranden för Royal Society vill minska insynen i forskningen

Apropå Peters inlägg igår om den förre ordföranden för The Royal Society, Martin Rees;

Den nye ordföranden i TRS, Sir Paul Nurse som heller inte gillar kritiska synpunkter på AGW-Läran, är intervjuad i The Guardian. Hans budskap till sin regering är att de bör begränsa människors rätt att få se data som ligger till grund för vetenskapliga arbeten, särskilt inom klimatvetenskapen. Hans förbluffande uttalande motiveras av att offentlighetsprincipen för myndigheter (framför allt statsunderstödda universitet) enligt honom har ”missbrukats för att trakassera vetenskapsmän”.

På vad sätt då, kan man undra? Jo, Freedom of Information Act (FOIA) har öppnat en Pandoras ask, menar han, och flera personer har skrivit till bl.a. CRU på University of East Anglia och begärt ut mätdata (vilket är sant). Och Sir Paul påstår också att:

”Jag har fått berättat för mig att det finns forskare som fått önskemål om bl.a. utkast till vetenskapliga uppsatser innan de publicerats i tidskrifter, med marginalanteckningar som förklarar varför ändringar har gjorts mellan olika versioner. Om det är sant så skulle det ta en massa tid i anspråk. Och det är hotande.”

Det här är inte sant. Det är hörsägen, och Nurse belägger det inte alls.

Låt oss ta en sak i sänder. För det första så är öppenhet inget konstigt ur svenskt myndighetsperspektiv där vi sedan länge har accepterat och vant oss vid en långtgående offentlighetsprincip. För det andra är det absolut inget konstigt att vem som helst skall kunna få tillgång till de empiriska data som en publicerad artikel bygger på. Det tillhör normal vetenskaplig praxis (undantaget vissa restriktioner av etiskt slag).

Vad som däremot är konstigt är att klimatforskarna på CRU vägrade att lämna ut sina temperaturdata. Climategatebreven bekräftade med vilken frenesi de bekämpade möjligheten för någon utanför ”teamet” att granska deras data. Till och med de insmickrande ”utredningar” som gjorts om CRU och University of East Anglia vågade sig på en liten reprimand beträffande forskarnas ovilja att leva upp till ett så elementärt vetenskapligt krav.

Det är också märkligt att tidskrifter som Nature och Science låter vetenskapsmän med de ”rätta” åsikterna komma undan med det här oskicket år efter år. Likaså att IPCC, som skryter med att ha en öppen och genomskinlig process i alla led, inte gjort något för att förbättra situationen (de har för övrigt backat från sin förmenta öppenhet beträffande grå litteratur eftersom de tycker att det är opraktiskt).

”Teamet”, bestående bl.a. av Phil Jones och K. Briffa vid CRU men också av M. Mann m.fl. i USA, känner sig förföljda och anklagar alla som vill titta på deras data för att vilja förhindra forskningen. Men som A. Montford på Bishop Hill påpekar så begär inte FOIA några orimligheter. Förfrågningar som skulle kräva mycket arbete och höga kostnader för att uppfyllas kan avvisas. Men hur jobbigt kan det vara att i samband med sin publikation helt enkelt lägga ut sina grunddata och beräkningsmetoder på en hemsida på nätet? De flesta vetenskapliga tidskrifter kräver idag detta för att en artikel överhuvudtaget skall publiceras. Och påståendet att FOIA skulle tvinga forskare att spendera timmar för att leta upp och förklara tidigare utkast av sina artiklar är bara rent nonsens.

Att akademiska sällskap numera verkar mer intresserade av att vara den politiska makten till lags än att värna om vetenskapliga principer har vi ju vant oss vid. Men när ordföranden för en av världens mest prestigefyllda sällskap går ut och öppet förespråkar mindre insyn, och dessutom fabulerar ihop falska anklagelser, så går det för långt. Det är en travesti!

Se även diskussionerna här och här.

Ingemar Nordin

maj 28, 2011   73 Comments

Blandade Fredagstankar

Liksom prästen i Ingmar Bergmans film Nattvardsgästerna (spelad av Gunnar Björnstrand) har jag förlorat min tro – men det gäller snarast tilltron till stora delar av vetenskapssamhället. 

Förra veckans SEI-Postkodsjippo, med Kungliga Vetenskapsakademins högsta lednings medverkan var nog droppen.  Hur kan man bara släppa fram personer som ex Schellnhuber och Steffen i sådana sammanhang? Illa nog är att de är direkta rådgivare till sina respektive regeringar. I likhet med många andra har de lämnat en bana med usel karriärprognos (den ene är fysiker och den andre kemist) och istället hoppat på klimatalarmismens välavlönade tåg. 

Till sällskap har de horder av människor utanför det akademiska – på ex Naturvårdsverket och ”hållbarhets-” eller ”klimatansvariga” i den offentliga förvaltningen eller i olika företag. Alla lever gott på denna bubbla och försvarar den med näbbar och klor.

Hur många gånger bläddrar man sen inte i tidigare framstående tidskrifter som Nature och Science – efter år av förundran och irritation är min egen ryggmärgsreaktion numera automatiskt ”vad är nu detta för #¤”&*-a skräp?”  när det kommer något ”klimatrelaterat”.  Vanligen gäller det påståenden baserade på någon skum proxy, och likaledes flugsvärmsliknande data där man tycker sig se en trend.

Givetvis blåses sådant upp i media med det snaraste (de får pressreleaser i förväg) – om det kan tolkas alarmistiskt. I annat fall tigs det ihjäl. Vi hade ett typiskt fall i vintras – först att fytoplankton i oceanerna minskat drastiskt (jätterubriker överallt) och sen en artikel som punkterade detsamma (total tystnad).

Media är som de är, men vem är skyldig till situationen i det akademiska? I botten är det politikerna, som gjort forskarsamhället helt beroende av styrda medel. Vem inbillar sig annat än att exempelvis tidigare ärevördiga Royal Society i England på olika sätt fått veta att om man spelar med i det politiska spelet, så kommer pengarna också.

Först kan man ju också ge adla tillträdande ordföranden, och sen ge honom en saftig belöning när han gjort sitt jobb. Vad jag minns var det just Lord Rees som påstod att om ett antal decennier så skulle Antarktis vara den enda beboeliga kontinenten för mänskligheten. ”Asking vital questions”? Jodu…

Det var dock roande att läsa att Obama tackat nej till att deltaga i ett möte med med Royal Society i veckan, där han skulle få en utmärkelse för sitt stöd till vetenskapen. Senaste pristagaren dessförinnan ? Angela Merkel …

Nej – det börjar bli lite för dystert det här. Kanske en självironisk bild av meningsutbyten på TCS ibland?

I veckan såg jag en tänkvärd notis i den eminenta tidskriften Axess (- eminent, så länge Olle H håller sig borta, vill säga  ;-)   ). Det handlar om kulturförändringar över några få decennier … (klicka för större bilder).

Men kanske vi kan fortsätta i ursprunglig inläggsanda – här kommer två olika ”nära-dödenupplevelser” i bild – en ”virtuell” ( klicka för större variant) och en verklig.  Ha en vilsam weekend, alla.

maj 27, 2011   139 Comments

Gröningar och kommunister – samma skrot och korn?

På Newsmill har Carl B Hamilton en bra artikel om Miljöpartiet som man bör ta en titt på.

Att jag delar Carl B Hamiltons uppfattning torde inte vara någon hemlighet. Om läget är så illa som min rubrik på detta inlägg antyder är upp till er läsare, men mycket tyder ju på det. Planekonomi, tvång och falsk propaganda är ju både miljörörelsen och kommunismens kännemärke.

Att Gustav Fridolin är opportunist visas också tydligt i Carl B Hamiltons artikel. Intressant

maj 27, 2011   22 Comments