Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — juli 2011

Klimatkänslighetens storlek och betydelse – en räkneövning med EBM

Klimatkänslighetens storlek är kontroversiell inom klimatvetenskapen. Så kallade varmister (motsvarar den allt vanligare engelska benämningen warmists) som James Hansen menar att klimatkänsligheten är omkring S = 3 °C (per fördubbling av koldioxidhalten) vilket är mitt i IPCC:s intervall från 2007.

IPCC-skeptiska klimatforskare, kallister (mitt förslag på benämning), som Richard Lindzen och Roy Spencer anser att deras forskningsresultat visar på låg klimatkänslighet såsom S = 0,6 °C.

Figur 1 ovan visar resultatet av en räkneövning med den enkla klimatmodell, Energy Balance Model (EBM), som beskrivs i kapitel 8, Climate change, i den grundläggande atmosfärfysiska läroboken av Andrews (2010).

Frågeställningen för denna enkla räkneövning är att undersöka hur väl en hög klimatkänslighet S = 2,8 °C (Hansen) och en låg sådan S = 0,6 °C (Spencer) kan beskriva förra seklets klimatutveckling och vad konsekvensen blir om koldioxidhalten fortsätter att stiga exponentiellt. Data för temperatur och forcings från NASA:s databas GISS skall användas.

Resultatet är att både hög och låg klimatkänslighet inom ramen för EBM kan förklara det förra seklets temperaturutveckling. Låg klimatkänslighet ger inte oroväckande temperaturhöjning.

I fallet Hansen har forcings från GISS använts utan modifiering, vilket motsvarar James Hansens åsikter (aerosolernas kylande effekt enligt Hansen är mycket omdiskuterad).

I fallet Spencer finns även de interna naturliga forcings som enligt Roy Spencer har påverkat temperaturen, en cyklisk forcing från PDO och en under förra seklet linjärt ökande forcing.

Referenser

Andrews, D.G., 2010. An Introduction to Atmospheric Physics. Cambridge University Press. Second edition. Här eller här.

GISS-data. Forcings. Temperatur.

Detaljer om räkneövningen (pdf-fil)

 

juli 27, 2011   34 Comments

Ny modell visar lägre värmeutveckling än IPCC

 

WUWT skriver Craig Loehle och Nicola Scafetta  om en studie som de har gjort, ”Climate Change Attribution Using Empirical Decomposition of Climatic Data” och publicerat i Open Atmospheric Science Journal 5:74-86 (pdf finns här). De tycker sig ha hittat en antropogen påverkan på klimatet men den är betydligt lägre än vad som anges i IPCC:s rapport. 

Vad jag förstår har de arbetat fram en modell som tar med naturliga fluktuationer (en 20-årig och en 60-årig cykel). De menar att det inte går att hitta några bevis för att aerosoler skulle vara orsaken till avsaknaden av uppvärmning 1940-1970 och menar istället att den kan vara orsakad av den naturliga 60-åriga cykeln. Ungefär 60 % av värmeutvecklingen 1970-2000 har av samma anledning varit orsaken till uppvärmningen under denna period och skulle då vara naturlig. Utifrån detta har de fått fram en modell som visar att temperaturen inte kommer att stiga förrän ca 2030-2040 och kommer att ge som mest en temperaturhöjning på 0,5-1,0 grader till år 2100 vilket självklart är stor skillnad mot vad IPCC redovisar (i genomsnitt 2,3 grader). I grafen här ovan är den streckade tjocka linjen vad de har fått fram med både naturlig och antropogen påverkan och den ljusare grå är vad de får fram utan antropogen påverkan.

 Men andra naturliga cykler kan komma att kyla klimatet ytterligare, påpekar det i abstraktet.

Intressant tycker jag, vad tycker ni?

juli 26, 2011   29 Comments

Det stora språnget

”År 1958 bestämmer Mao att Kina ska bli en supermakt inom 15 år. Jordbruksproduktionen ska öka hundrafalt, all metall smältas ned för att användas i industrin, och sparvarna utrotas. Beslutet utlöser världshistoriens största hungersnöd och kineserna tvingas till kannibalism…” 

Senaste  numret av tidskriften Världens Historia (nr 11/2011) har en mycket läsvärd och skrämmande tillbakablick över 8 sidor om  de planekonomiska skeenden som genomdrevs i ett land långt borta, när jag själv var i yngre tonåren. Jag tror inte särskilt många i dagens yngre generationer överhuvudtaget känner till detta, särskilt som Kina senaste decennierna haft en dramatisk utveckling, genom en form av paradoxal superkapitalism.  

Första steget 1958 var en kollektivisering av jordbruket via en 5-årsplan. Konsekvenserna blev förödande och det uppskattas att upp till 45 miljoner människor fick sätta livet till, och de övrigas lidande kan inte beskrivas i ord. En god sammanfattning av vad som hände 1958-1961 finns i engelska Wikipedia, varifrån nedanstående bild också är lånad.

Liknande idéer hade redan tidigare varit förödande för de stater som inkorporerats i Sovjetunionen, så varför tog Mao inte lärdom?

Och varför har jag nu en bild av Tysklands utrikesministers artikel i Brännpunkt på SvD i lördags som inledande illustration till dagens inlägg? Jag tror helt enkelt inte att jag är ensam om att associera till ett historiskt återupprepande av för samhället katastrofala planekonomiska åtgärder, baserade på dogmer istället för realism, personliga initiativ och fritt tänkande.

Försök till genomdrivande av gröna ”energilösningar” är bara ett av flera parallella skeenden i vår tid.  Nu är det inte enskilda personer som utövar terror och makt, utan tankarna förs närmast till någon form av lämmeltåg, eller zombies.

Till skillnad från den överväldigande komplexa klimatfrågan kan man enkelt räkna på realismen i ”gröna” energifrågor, med ett par sidor papper, penna och numera kanske också miniräknare. Det gäller inte bara vindkraft, utan också ”bioenergi” av olika slag. Utfallet är kristallklart på alla plan.

Varför blundar så många för verkligheten?  Hur kan en av världens största industrinationer vilja begå någon form av harakiri på det sätt som dess utrikesminister vill styra det till?  Och Andreas Carlgren och Maud Olofsson vill följa samma bana – eftersom ”EU” (dvs byråkraterna i Bryssel)  har ”bestämt” att Sverige ska ha en viss mix av energiförsörjning. Hur kan man bara stödja detta överparlamentariska planekonomiska tänkande? Baserat på vad? Vems expertis? Beslut om så och så många vindkraftverk år så och så?  Och reglerkraften?  Jaha – smarta elnät ?

I allt detta elände var det  mycket välgörande att läsa webbkommentarerna till AC:s visionsdokument i SvD Brännpunkt för någon vecka sedan.   Jag noterade särskilt vissa inlägg från TCS-deltagare. 

 

juli 26, 2011   100 Comments

Miljöministerns insikt i problemen är bristfällig

Miljöminister Andreas Carlgren beskriver Sverige som ett föregångsland inom klimatpolitiken (Brännpunkt 21/7). Men frågan är om hans recept kan kopieras av resten av världen utan att det samlade ekologiska fotavtrycket mångfalt överstiger jordens bärkraft?

Ja, så skriver Per Kågesson, professor i miljösystemanalys vid KTH i dagens Svd Brännpunkt i en replik till miljöministern.

 

juli 25, 2011   16 Comments

Luften går ur lufthandeln

I en mycket läsvärd artikel av Julie Bishop i National Times framför hon kritik mot den australienska regeringens planer på att för tiotals miljarder dollar i skattemedel köpa koldioxidrätter/utsläppsrätter på den internationella börsen.

Att köpa utsläppsrätter innebär att du betalar för att få kunna släppa ut ett kvantum CO2 mot att någon annan avstår från detta. Om exempelvis en Afrikansk stat, eller en västerländsk industri, bygger en massa vindkraftverk istället för att bygga kolkraftverk, eller om de avstår helt från att konsumera fossilt bränsle, eller om de planterar skog etc., så får de en summa pengar som kompensation. Det kräver bara en stunds eftertanke så inser man att detta är en mycket svårkontrollerad marknad. Man säljer och köper löften om luft i princip.

Julie Bishop påpekar att ”för bara sex veckor sedan så rapporterade Världsbanken att den internationella handeln med koldioxidrätter råkat ut för en försvagande kollaps och de uttryckte tvivel om den globala marknadens fortsatta överlevnad.

Vidare: ”Enligt världsbanken så startade handeln med koldioxidrätter efter att Kyotoprotokollet antagits, och omkring $25 miljarder genererades över åren fram till 2009 … den marknaden kollapsade till $1.5 miljarder förra året.

Den 28 december 2010 så skrev den europeiska polismyndigheten Europol i ett pressmeddelande om omfattande bedrägerier på den europeiska utsläppsmarknaden. Europol rapporterade att de slagit till mot kontor runt om i Europa och hade arresterat mer än 100 personer. I en operation i Italien slog man till mot 150 företag i åtta olika regioner som en del i utredningen av misstänkta blufftransaktioner på den Italienska elbörsen. Man har också gjort tillslag i Norge, Schweiz, Belgien, Tjeckien, Danmark, Litauen, Nederländerna, Slovakien och Portugal.

Efter dessa aktioner så föll handelsvolymerna med 90 % i Europa. [Några länkar från resultatet av kalabaliken i våras här, här , här, och här.]

Det ser ut som att 90 procent av handeln i EUs system för utsläppshandel var korrupt, och det resulterade i en förlust för europeiska skattebetalare på mer än $6.6 miljarder.

The Wall Street Journal har dragit slutsatsen att EUs handelssystem för utsläppsrätter inte är funktionsdugligt utan snarare framstår som en ’politisk rökridå’ för att europeiska politiker skall kunna kamma hem ’gröna’ meriter, samtidigt som de kan undvika de svåra besluten att minska utsläppen.

Tja, det här är väl ett bra sätt att göda den internationella brottsligheten, samtidigt som man skaffar sig ett gott klimatsamvete?

Ingemar Nordin

juli 25, 2011   12 Comments

Tänd ett ljus för Norge!

En ofattbar tragedi har inträffat i Norge. Jag är helt tagen. Kan knappt tänka på något annat. En dag har gått och den fruktansvärda sanningen blir alltmer uppenbar. En enda människas rena ondska blev 92 andras död. Låt oss ägna den här dagen åt att ta hand om varandra. Tänd ett ljus för Norge tillsammans med mig!

Maggie

 

juli 24, 2011   48 Comments

Paradigm, konsensus och vetenskapliga framsteg

I sin berömda bok, The Structure of Scientific Revolutions (1962), lanserade Thomas Kuhn en teori om vetenskapen som skiljer sig från den traditionella synen på framsteg. Han menar att under vissa perioder så råder det en konsensus bland vetenskaparna om vissa grundläggande teorier och begrepp. Dessa teorier och begrepp ifrågasätts inte utan utgör istället grunden för det han kallar ”normalvetenskap”. Ett slags dogmatism råder. ”Onormal”, eller revolutionär, vetenskap uppstår då ett gammalt paradigm ersätts med ett nytt. Då ändras de grundläggande begreppen och observationer ges en ny tolkning (teoretisk inbäddning).

Det som vållade mest diskussion bland filosoferna kring Kuhns teori var att han hävdar att dessa vetenskapliga revolutioner inte styrs av rationella skäl utan att det istället är externa orsaker (såsom politiska, ekonomiska och sociala förändringar i det omgivande samhället) som styr dem. En rimlig tolkning av Kuhn är därför att vetenskapen, och upprätthållandet av ett visst paradigm, är beroende av sådana externa krafter snarare än av de interna rationalitetsregler som följer av ett rent sanningssökande. Vidare så följer det att vi inte längre kan tala om ”vetenskapliga framsteg” i traditionell mening. Paradigmer ändras, men det går inte att på något objektivt sätt karaktärisera det nya paradigmet som ”bättre” än det gamla. De är ”inkommensurabla” (ojämförbara).

Jag håller inte med Kuhn om hans generella beskrivning av vetenskapens utveckling. Enligt min mening överdriver han olika teoriers ojämförbarhet (ty vissa begrepp behålls alltid och gör teorierna jämförbara), och han introducerar därmed en relativism i vetenskapen som stämmer dåligt med vetenskapshistorien och med hur vetenskapen idag normalt går till. Men i vissa fall dras onekligen tanken till Kuhns paradigmteori. Detta gäller i synnerhet klimatforskningen.

Precis som Kuhn säger så har det där upprättats en konsensus, eller hegemoni, för en viss teori; koldioxidhypotesen. Det har skapats en officiell konsensus kring denna teori och det är inte längre tillåtet att ifrågasätta den. Det är ”normalvetenskap” som gäller. Klimatparadigmet har också sina egna speciella kriterier för vad ”vetenskap” är och utdefinierar därmed per automatik alla kritiker som pseudovetare.

Men enligt min mening är ”normalvetenskap” i Kuhns mening alls inte det normala i vetenskapen. I själva verket är paradigmatisk normalvetenskap mycket mer besläktat med politiska partier och religiösa sekter än med vetenskap. Det är ganska sällsynt att forskare uppvisar den stränga form av enighet som skulle krävas för att kunna upprätthålla ett paradigm över en längre tid. Istället är det normala att olika teorier ständigt utsätts för en kritisk granskning, och att nya hypoteser uppstår mer eller mindre hela tiden.

De vetenskapliga fälten av idag består inte av en teori, utan av många parallella – åtminstone om vi tittar på forskningsfronterna (och inte bara i läroböckerna) inom de flesta ämnen. Och kärnan i den vetenskapliga metoden är, enligt min mening, den kritiska prövningen av dessa olika teorier, snarare än det krampaktiga kravet på konsensus. Framsteg fås när vi kan eliminera felaktiga teorier och gå vidare med en ny. Genom denna process lär vi oss mer och mer om ett ämne eller område, utan att vi därför kan säga att vi nått fram till den absoluta och slutgiltiga sanningen. Omvälvande vetenskapliga revolutioner kommer att ske även i framtiden.

Många lekmän, inklusive politiker, har föga förståelse för att det måste förhålla sig på detta sätt i vetenskapen. De kräver säkerhet och visshet där det inte finns någon sådan att få.

Men det klimatvetenskapliga paradigmet verkar ha anpassat sig till den politiska agendan och dess sätt att gå till väga. Man levererar ”nästan säkra” sanningar, och man påstår frenetiskt att det råder en ”konsensus” om det hela. ”Framsteg” enligt det rådande paradigmet uppnås enbart när man får fram studier som ytterligare stärker känslan av säkerhet. De studier som talar emot lägger man föraktfullt åt sidan. Att detta paradigm kunnat upprätthållas så länge är förvisso i högsta grad beroende av externa politiska och ekonomiska faktorer.

Konsensustankens oförenlighet med riktig vetenskap har också diskuterats på Judith Currys blogg.

Ingemar Nordin

juli 24, 2011   17 Comments

Avatar i miniformat

Det pågår protester i Danmark utförda av sk miljöaktivister men denna gång handlar det inte om att de är för byggandet av vindkraftverk utan emot. Anledningen är att DTU Risö tillsammans med vindkraftsindustrin vill bygga ett testcenter i naturområdet Østerild. Förutom vädermaster planerar man att bygga sju vindkraftverk av mastodontformat. De skall vara ca 250 meter höga och kommer att synas inom en radie av55 km.

Om projektet inte stoppas kommer det alltså att rulla in stora maskiner som skall hugga ner skogen men projektet har blivit försenat eftersom människor som protesterar mot nerhuggningen har slagit läger för att hindra maskinernas framfart.

De som protesterar har en hemsida där man samlar all kritik men även fakta kring saken. Bl a kommer människor att tvångsförflyttas och man ser en fara för det rika fågellivet som finns i våtmarkerna. 266 hektarskog kommer att fällas (vänta här nu, var inte skog bra för klimatet?).

Rune Engelbreth har en egen blog på Politiken där han har skrivit en mycket läsvärd artikel. Han listar sju olika skäl till att inte bygga ett testcenter just i detta område, alltså lika många skäl som de planerade vindkraftverken. Danmarks Naturskyddsförening kallar placeringen för ”ett monument över felslagen miljöpolitik” och man kan inte annat än att hålla med dem.

Själv känner jag ett stort hopp när jag läser om protesterna mot dessa jättevindkraftverk. Man kan trots allt inte bete sig hur som helst och människor ser och förstår när ett sällsynt naturområde är på väg att förstöras. Frågan är om det går att stoppa bygget?

juli 23, 2011   12 Comments

Nygammal strategi: Extrema väderhändelser

Efter ett antal misslyckande försök med att förutspå accelererande global uppvärmning, så verkar klimatalarmisterna nu delvis ha ändrat strategi. ”Visst kan vi råka ut för kalla vintrar”, säger de. ”Och vi kan råka ut för både torka och skyfall, fler stormar, fler tornados, fler översvämningar och fler värmeböljor. Ja, i själva verket är vi nu, efter många års bekräftelse av våra modeller, helt övertygade om att klimatet är så i olag att allt är möjligt. Vi samlar bevis för att koldioxidutsläppen orsakar alltfler extrema väderhändelser. Ja även jordbävningar och vulkanutbrott har med ett klimat som löpt amok att göra!”

Här är ett exempel bland hundratals bloggposter och tidningsartiklar som just utpekar den globala uppvärmningen som orsak till en mängd extrema väderhändelser som sker världen över. Al Gores senaste mångmiljondollarprojekt går ut på samma sak.

Att koppla allt elände som händer på väderfronten till ”Climate Disruption” är förstås en smart strategi för att alltid få sin älsklingsteori konfirmerad. Ja, i själva verket så har en del klimattroende PR-människor sedan länge pekat på denna möjlighet. I maj 2010 samlades en rad framstående ”vetenskapskommunikatörer” och mediaexperter ett par dagar för att dryfta hur man skulle kunna övertyga allmänheten om koldioxidens farlighet.

Felet, menade de, är att hela klimat-rörelsen är alldeles för dåligt samordnad och för dålig på att utnyttja händelser som media är intresserad av, såsom naturkatastrofer och det elände de skapar. Gruppen av kommunikationsexperter inbillar sig att det skeptiska motståndet är välorganiserat och finansierat av mäktiga krafter i samhället (de har väl lyssnat på Al Gores och Naomi Oreskes desinformation). Och de tror att allmänheten är besviken på att politikerna inte gått tillräckligt snabbt fram och tagit de nödvändiga besluten. Och de tror att de flesta – allmänhet såväl som politiker och näringsliv – kräver att något måste göras. Situationen är sådan, menar de, att det behövs en bättre samordning av de egna trupperna och att man utnyttjar alla dramatiska väderhändelser för att krossa motståndet och föra fram budskapet.

Ty, som de säger: Moments of distress and disaster provide the best opportunity to change minds.

Kommunikationsexperterna förespråkar bildandet av ett slags SWAT-team av forskare och politiker som alltid är beredda att dra nytta av extrema väderhändelser och katastrofer. Det gälle att snabbt kunna använda sådana tillfället för att öppna något som de kallar för en ”dialog”, där syftet är att trumma in att klimatet alltid påverkar oss och att vi nu ser konsekvenserna av människans fossilanvändning.

Ja, det ligger säkert en del i expertgruppen rekommendationer om hur man manipulerar människor. Och det verkar också som om det där SWAT-teamet redan jobbar för högtryck. Stormedia rapporterar förstås okritiskt vidare.

Att sedan påståenden om att CO2 orsakar extrema väderhändelser inte har så mycket med verkligheten att göra spelar mindre roll. Se även resultaten från en workshop som R. Pielke Jr var med och organiserade om detta ämne redan 2006. Det skeptikerna pekar på är att med ett alltmer globaliserat nyhetsflöde (med fler människor som berörs) och en allt större övervakning av planeten så ökar mängden rapporterade extremhändelser, även om antalet händelser som sådant inte ökar. Här kommenteras också den nya strategin.

Ingemar Nordin

juli 23, 2011   15 Comments

Havsnivåhöjningarna accelererar inte

Från The Australian National Affairs den 22/7 2011

En av Australiens främsta experter på sambandet mellan klimatförändringar och havsnivåer har skrivit en peer-reviewed rapport som visar att havsnivåhöjningarna bromsas ner. Analysen, som är gjord av en av de främsta specialisterna inom detta område, Phil Watson, ifrågasätter en av de viktigaste kriterierna för storskaliga översvämningar runt Australiens kuster till år 2100 – antagandet om en allt snabbare höjning av havsnivån på grund av klimatförändringarna.

Baserat på sekellång mätning vid Fremantle, Västra Australien (från 1897 till idag), Auckland i Nya Zeeland (från 1903 fram till idag), Fort Denison i Sydney Harbour (1914 till idag) och Pilot Station vid Newcastle (1925 fram till idag) finner analysen att det förelåg en ”konsekvent trend av svag retardation” från 1940 till 2000. Watsons resultat, som publiceras i Journal of Coastal Research i år och nu får en allt bredare uppmärksamhet, stöds av en liknande analys av långsiktig mätning i USA tidigare i år.  Båda väcker alltså frågor om CSIRO:s havsnivåförutsägelser.

Klimatforskare Howard Brady, vid Macquarie University, sade igår att den senaste forskningen innebär att havsnivåförutsägelserna gjorda av CSIRO inte har någon god grund i sannolikhet. I samtliga fall är det uppenbart att havsytan stiger, men att det går långsammare under åtminstone den sista halvan av 20:e århundradet, och att den nuvarande trenden bara skulle ge en höjning av havsnivån på ca 15 cmunder det 21:a århundradet. Dr Brady sa också att skillnaden mellan havsnivåtrender från modeller och havsnivåtrender från journaler nu är så stor att ”det är klart att det finns ett allvarligt problem med modellerna”. I ett nötskal innebär detta att uppgifterna från CSIRO under de senaste åren är i huvudsak löjliga”, sa han.  Under det 20:e århundradet fanns det en mätbar global genomsnittlig höjning av havsytan på ca 17 cm (plus eller minus 5 cm).

Men vetenskapliga prognoser som utges av IPCC har föreslagit att klimatförändringarna kommer att skapa en betydligt större global  höjning av havsytan detta århundrade på 80-100 cm. Den federala regeringen har publicerat en serie av kartor baserat på klimatpanelens prognoser som visar att stora delar av Australiens huvudstäder, sydöstra Queensland och NSW centrala kuster kommer att vara under vatten år 2100. Utan en ökad acceleration av havsnivåhöjningen kommer det 20:e århundradets trend om 1.7 mm per år ge en ökning på cirka 0,15 m till år 2100.

Watsons analys av de fyra längsta sammanhängande Australiensiska och Nya Zeeländska registren stämmer också överens med resultaten från de amerikanska forskarna Robert Dean och James Houston, som analyserade månatliga genomsnitt för 57 mätstationer som täcker perioder på 60 till 156 år. Den amerikanska forskningen drog slutsatsen att det fanns ”inga bevis som stödjer en ökad acceleration under det 20:e århundradet vilket påståtts av IPCC, globala klimatmodeller och vissa forskare”.

Graham Watson varnade dock igår för att studier av ett litet antal mätningar på norra halvklotet som spänner över två eller tre århundraden hade funnit en liten acceleration i havsnivåstigningen. Han sa att det var möjligt att detta kan bli föremål för ”klimatrelaterade effekter under detta århundrade”. Watsons forskning konstaterar också att under 1990-talet, då havsnivån var föremål för internationell uppmärksamhet och när havsnivåhöjningen på decenniebasis var hög, ” så var det inte anmärkningsvärt eller ovanligt kopplat till det historiska perspektivet. Vad vi ser är att det har förekommit relativt höga havsnivåhöjningar även efter 1990, men det har också förekommit vid andra tillfällen historiskt”, sa han. Han anser också att vidare forskning behövs för att klarlägga eventuella förändringar i havsnivåhöjningarna i framtiden.

 

juli 22, 2011   84 Comments