Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — september 2011

Fredagspyssel, finn fem fel

Efter ett par långa artiklar, här kommer lite lättare gods. Baksidestexten på ovanstående bok lyder:

Adressing the possibility that the ”point of no return” may already have been passed. Boyd and Tomkins provide a shocking glimpse of what tomorrow´s climate may look like…”

Den stora Kejsarpingvinen har med all sannolikhet passerat ”point of no return” och nog är det en ”chocking glimpse” om på vilket djupt vatten klimatkommunikatörerna seglar. Den rekommenderas dock – å det varmaste -av Neil Adger, professor i Enviromental Sciences vid East Anglia universitetet med orden:

Tells it like it is!

Sanningshalten och omsorgen om naturvetenskaplig fakta signaleras ju redan av omslaget, ha en trevlig helg. Om ni har vägarna förbi Stockholm under hösten, skeptiker så väl som AGW-are, missa inte utställningen med de Ryska stormålarna – ”Peredvizjniki (Vandrarna) på Nationalmuseum. De hade en underbar känsla för att återge verkligheten.

 

 

september 30, 2011   66 Comments

Isbjörnen som symbol del 2

I en pressrelease den 19 juli i år i basunerar WWF ut följande:

Melting Sea Ice Forcing Polar Bears to Swim Longer Distances, Linked to Increased Mortality of Cubs, Finds New Study.

Pressreleasen här genererade som beräknat var rubriker i olika medier, flera med orden ”Polar Bear cubs dying when swims get longer….” Undersökningen är ett samarbete mellan WWF och US Geological Service och ett typexempel på den typ av samarbete som WWF söker och som Ingemar rapporterade om häromdagen. Studien skulle presenteras oralt på en konferens om björnar och någon publicerad full version har jag ej funnit. I presentationen sägs att studien ger belägg för en ökande trend att isbjörnar tvingas simma längre över öppet hav mellan åren 2004–2009 för att nå isranden och att dödligheten för ungarna därigenom ökat. Om man läser det abstrakt som vidlades i releasen blir jag förvånad över hur osäkra dessa resultat måste anses vara. I studien har man undersökt 68 radiotaggade björnar och jämfört med sattelitbilder över isens utbredning. Ur materialet har man identifierat 50 tillfällen då sammanlagt 20 björnar simmat över 50 km och då sett en signifikant ökande trend för de 6 åren (P = 0,03). Men följande formulering (gardering) skapar misstankar:

but variations in the number of collar deployments per year and improvements in collar technology over the course of the study preclude us from fully evaluating this trend.

Vad gäller dödligheten för ungar som följer med dessa långsimmare sägs följande:

We identified 6 bears whose dependent cubs survived long distance swimming events and 5 bears that may have lost their cubs as a consequence of swimming.

Det är svårt att tyda detta annat än att man vet inte om ungarna dött p.g.a själva simfärden. Att låta dessa i strikt vetenskaplig mening ostyrkta påståenden valsa runt i den internationella pressen med rubriker på temat ”Polar Bear cubs dying…” blir onekligen närmast parodiskt och kan inte annat än tolkas som att man ansträngt sig för att låta det förväntade resultatet styra över materialets innehåll.

Det är lätt att förstå att man som forskare i en position där man är beroende på fortsatta bidrag inom ett område som är mycket kostsamt gärna vinklar sina sammanfattningar mot politiker och allmänhet i en ton av stor angelägenhet – Just vårt projekt har en tydlig och direkt koppling till aktuella frågor, våra resultat kan ge underlag för policy beslut som är avgörande för frågor om miljön och samhället som påverkar många. Forskning kring isbjörnarnas populationsdynamik är förunnat ett fåtal och dessa träffas regelbundet i slutna arbetskonferenser inom ramen för IUCN/SCC PBSG där de nyaste rönen presenteras och nya rekommendationer ges mot beslutsfattare. Klimatförändringarna i polartrakterna har inneburit att stora nya forskningsmedel har allokerats till områden som för 30 års sedan på något vis levde ett sömngångaraktigt liv i museernas källare och institutionskorridorer, när såg man brännande artiklar om kvartärgeologi eller oceanografi före Hansen 88?

När plötsligt manna faller från himlen måste man ju ha en sked och alla ansökningar som nämner ordet klimatförändringar är lika med soppslev, och på den vägen är det. Det är naturligtvis orimligt att begära att den som är intresserad av lappljung eller polarvide gärna slänger in en liten bimening om ”utbredning i en varmare värld” eller dylikt för att kunna göra ännu en fältsäsong i Ammarnäs eller var det nu kan vara. Isbjörnsforskare är inget undantag och i och med att det är en liten begränsad skara med exlusiva inblickar kan väldigt få säga emot. När ”världen” väntar på att få skriva om hela den socioekonomiska kartan bara de får de förlösande orden ”minskning” och ”klimatförändringar”.

Pressen att leverera orden som fungerar som sesam öppna dig måste vara oerhört stark när nya forskningsmedel finns bakom stendörren, det skall mycket kurage till för att bryta mot de oskrivna koderna. Gruppen av PBSG består bara av aktiva forskare vilket gör att kollegialiteten måste vara stark. Påstår jag med detta att dessa forskare medvetet fuskar, nej det tror jag inte utan snarare att de presentera den del av verkligheten som ger önskade resultat eller drar allmänna slutsatser som ligger strax utanför deras resultat.

Ytterligare ett exempel: Stirling och Smith presenterade i tidskriften Arctic 2004 en ovanlig observation som härrörde sig från året 1979. De befann sig i början av april längs med kusten av sydöstra Baffin Island och hade ovanligt varmt väder med ihållande regn. De såg då att de snögrottor där kutar av vikaresälar gömde och skyddade sig hade rasat samman och nu exponerades för väder och predatorer. Detta onormala väder för årstiden hade enligt de lokala väderstationen endast inträffat 2 gånger tidigare mellan åren 1950 och 1992. Det hade inte rapporterats som varande intressant då 1979 utan först nu 2004 när klimatfrågan var högaktuell. Slutsatsen de då drog var att detta med all sannolikhet kommer att inträffa allt oftare när klimatet blir varmare. Denna historia är naturligtvis hjärteknipande men borde inte den logiska slutsatsen vara att om detta sker med allt större regelbundenhet så kommer denna population sälar föda tidigare eller flytta längre norrut? Författarna beskriver dessutom att det är ett enstaka fall och vi får förmoda att det inte observerats sedan dess, dvs mellan åren 1979 och 2004, dvs de år då klimatet verkligen skulle ha förändrats. Denna episod har sedan upprepats som en effekt av klimatförändringar som vi kan förvänta oss i en varmare värld i många olika publikationer med hög status, t.ex NOAA Arctic Report Card så sent som 2009 med referens till året 2004. Den sorgliga observationen från 1979 var fortfarande en laddad nulägesrapport 2009 trettio år senare.

De med inblick i den slutna isbjörnsforskningen och som har en avvikande åsikt är inte välkomna. Mitchel Taylor som var mentor till Derocher och som studerat isbjörnar i 30 år var inte välkommen på PBSG möte 2009. Han har publikt berättat att han inte tycker att isbjörnen är hotad och har avvikande åsikter om orsakerna till den minskade isarna i Arktis. Han delgavs motiveringen av Derocher att:

” I do believe, as do many PBSG members, that for the sake of polar bear conservation, views that run counter to human induced climate change are extremely unhelpful”. se här

Vad är då sanning och vad är fiktion. Det är naturligtvis svårt att hävda ståndpunkten att isbjörnen är hotad om kurvorna med mindre is inte sammanfaller med ett minskat antal björnar. Kanske har all uppståndelse kring isbjörnen på kort sikt gynnat dess skydd, men den långsiktiga naturvården spelar ett högt pris när man ropar – vargen kommer!

september 30, 2011   37 Comments

Isbjörnen som symbol

Alla älskar isbjörnar och deras mediala kraft har varit stor och flitigt används bland de som ansett att världen måste vakna upp inför ett framtida klimathot. Att det blir färre isbjörnar om det blir mindre is känns som en utomordentligt logiskt påstående som man knappast kan värja sig från. En värld utan is i Arktis innebär med stor sannolikhet en värld utan isbjörnar och detta enkla budskap behöver knappast förklaras.

Isbjörnen är en relativt ung art på jorden som separerades från brunbjörnen så sent som för ca 200 000 år sedan under den näst senaste nedisningen. Isbjörnar är helt anpassade till ett marint liv i Arktis, den lever och jagar säl på havsisen och många honor föder även i iden direkt på isen. De går dock inte i ide på samma sätt som brunbjörnen, bara honor går i vinteride för att föda medan hanarna jagar året runt. I än högre grad än brunbjörnar förmår de lagra stora fettreserver för att stå emot kylan och genomleva långa fasteperioder. Det senare när en del djur blir isolerade på land när havsisen når sin minsta utbredning mot eftersommaren, något som ju ofta diskuteras i olika klimatsammanhang. Den minskade utbredningen av sommarisen har i media ofta framställts som att isen håller på att försvinna för gott och därmed vara orsak till att isbjörnen försvinner, allt på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Denna bild har förstärkts sedan bottenrekordet 2007, och den brant nedåt pekande kurvan under förra decenniet gjorde att just isen och isbjörnen blev en av de viktigaste symbolerna för den annalkande katastrofen. Isavsmältningen har föranlett många rubriker på temat ”värre än vad forskarna trodde”. Vinterisarna har däremot inte förändrats nämnvärt under dessa år av global uppvärmning.

Att isbjörnarnas antal och utbredning har växlat med klimatförändringar under deras tid på jorden borde vara naturligt. Under den Lilla istidens kallaste period i slutet av 1600-talet fanns det isbjörnar i norra Japan och på Island. Hur de drabbades för 8000 år sedan under när den arktiska havsisens var betydligt mindre vet ingen. Hotet mot isbjörnar har dock under de senaste 200 åren främst varit människans jakt. I samband med att Arktis rikedomar på valar och sälar kom att exploateras blev också isbjörnen, liksom de flesta rovdjur, föremål för omfattande jakt. Rovdriften på valar och pälsdjur kulminerade under 1900-talets första decennier och isbjörnarna minskade drastiskt. Först med den stora omvälvningen i synen på miljön under 1960-talet blev isbjörnen föremål för mer omfattande skydd. 1965 sammankallades i Alaska det första internationella mötet för att se över skyddet och forskningsläget för isbjörnen. Då bildades den internationella expertgrupp Polar Bear Specialist Group (PBSG) med 2 representanter från de 5 länder som gränsar till Arktis: Kanada, USA (Alaska), Norge, Danmark (Grönland) och dåvarande Sovjetunionen (numera Ryssland) och som allt sedan dess har sammanträffat med jämna mellanrum och rapporterat om isbjörnens status. Troféjakt och jakt för skinnen var då fortfarande utbrett och förbjöds så sent som 1972 i Norge.

Det är svårt att inventera isbjörnar, mestadels görs det från flygplan eller helikopter men tack vare sin vita färg är en sovande isbjörn svår att se. Under det första mötet uppskattades antalet från olika representanter till allt från så få som 5000 björnar till upp emot 20 000 men den troliga siffran låg antagligen kring 10 000. Alla är dock överens om att restriktioner i jakten har medfört att populationen har ökat avsevärt sedan dess. Uppskattningen ligger idag på 20–25 000 djur och den siffran har av PBSG inte ändrats under den senaste tjugoårsperioden, dvs det totala antalet isbjörnar har inte minskat. Den intensiva forskning som skett allt sedan 1965 har inneburit att vi vet betydligt mer om isbjörnarnas bilogi idag än när den fredades.

Isbjörnen jagas dock fortfarande idag, främst av Inuiter, och deras isbjörnsjakt anses vara hållbar och en kulturellt betingad rättighet. Avskjutningen sker medels kvotering och kvoten i Kanada i år är 500 björnar. I Ryssland är all jakt förbjuden men skyddsjakt och tjuvjakt förekommer, men omfattningen är okänd.

Tanken på att isbjörnarnas antal kunde påverkas av klimatfärändringarn i Arktis framfördes först 1993 i en artikel av två av de mest kända isbjörnsforskarna Ian Stirling och Andrew Derocher. Från den tredje IPCC rapporten så talades det fortfarande i mycket allmänna ordalag om de marina däggdjuren i Arktis. Den minskade tjockleken och utbredningen av havsisen kunde påverka de sälarter som utnyttjade isen och i sin tur isbjörnen, de ansågs vara utsatta för en risk. Det fanns vid tiden inga rapporter från något geografiskt område som visade på någon minskning av isbjörnar. Utbredningen kring Arktis delas in i 19 olika delpopulationer.

Det var först när man kunnat konstatera en minskning av bestånden västra Hudson Bay som det stora larmet kunde kopplas på, från påtryckargrupper som arbatade med klimatfrågan. I området hade forskare följt populationen noga sedan 80–talet. Under perioden 1984 till 2004 minskade populationen från ca 1200 djur till 950 beroende av sämre överlevnad för yngre djur och detta kopplades ihop med att isen samtidigt gick upp tre veckor tidigare jämfört med 30 år tidigare. Det ansågs förkorta den period då björnarna kunde jaga säl på isen. Samtidigt kunde man inte se någon populationsförändring i St James Bay, i södra delen av Hudson Bay.

Det var advokater vid Centret för biologisk mångfald i Kalifornien som efter en publikationen 2004 ansåg att den dokumenterade minskningen i West Hudson Bay skulle kunna vara grund för en ansökan om att lista Isbjörnen under USA´s Endangered Species Act. I artikel skrev Derocher, Stirling och Lunn att: it is unlikely that polar bears will survive as a species if the sea ice disappears completely as has been predicted by some. Återigen var det extrapoleringen av slutsatserna i IPCC´s scenarier som blev föremål för denan slutsats – nu hade miljörörelsen ett ”case”. Den blev också upptagen på listan som hotad efter en intensiv debatt år 2008, under Bush-administrationen.

USA´s skyddslagar mot hotade arter är juridisk stark och om en art klassas som ”hotad” kan man hävda att federala myndigheter måste stoppa eller begränsa verksamheter som riskerar bestånden. En listning som hotad kunde med andra ord användas för att väcka åtal mot nya verksamheter som kommer att släppa ut koldioxid eller andra växthusgaser, allt från nya koleldade kraftverk till vidare provborrningar i arktiska farvatten.

I USA utvinns för närvarande den mesta oljan i Alaska utmed den arktiska kusten i området kring Prudhoe Bay och sedan 1976 skär en pipeline igenom hela Alaska ner till Waldez vid Stilla havskusten där oljan skeppas vidare med fartyg. Många minns den stora oljeolyckan med Exxon Valdez 1989 som fortfarande är en av de värsta oljekatastroferna genom tiderna. Gränsande till området där olja utvinns ligger Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) och bildar gräns mot Kanadas Nordvästterritorier. Det är USA´s största skyddade vildmark och sedan 70-talet har i USA pågått en kamp mellan bevarandeintressena och de som vill exploatera de förvänade fyndigheterna i parken. Denna bakgrund är viktig för att förstå den antagonism som växt mellan oljebolagen och olika miljöorganisationer i USA.

Efter detta har en rad publikationer pekat på möjligheten att isbjörnarnas antal kommer att minska drastiskt. Hunter at al 2009 visade t.ex genom en stokastisk demografisk analys att isbjörnarna skulle minska drastiskt i södra Beauforthavet under detta århundrade. Modellen utgick från en av av IPCC´s GCM (General circulation Models), nämligen det mest drastiska ”buisness as usual” scenariet. I nuläget finns dock inga direkta tecken på att den totala populationen av isbjörnar har minskat även om havsisens spetemberutbredning minskat med 30% och den enda påvisade minskningen i Hudson Bay har också ifrågasatts av Dyck et al 2007. Temperaturen i området hade inte förändrats om man jämför åren 1932–2002 medan Derocher et al 2004 gör en jämförelse 30 år tillbaka i tiden då vi upplevde en kallare cykel som ju nu tycks vara på väg tillbaka.

Forskning på isbjörnar består främst av att man jagar isbjörnar från helikopter och skjuter dem med bedövningsmedel. Sedan tar man olika prover, väger, mäter och märker björnen med en tattuering på underläppen. Många försätts med sändare så att man följa deras vandringar. Jag tycker att värdefull information har samlats in men att proportionerna på denna forskning närmar sig gränsen för det etiska. I West Hudson Bay har över 80% av alla björnar märkts, dvs jagats med helikopter och bedövats, och liknande projekt har genomförts i flera andra områden. Björnar som är märkta återtas även för att kontrollera status. Forskningen är av naturliga skäl extremt kostsam och kanske kunde man överväga om pengarna och drivmedlet kunde användas på bättre sätt. Isbjörnarna utsetts dessutom för en onödig stress. Om PBSG anser att arten är hotad anser jag att denna typ av forskning bör upphöra och att jakten även för ursprungsbefolkningen bör ifrågasättas.

Att isbjörnen skall skyddas mot jakt och miljögifter anser jag vara en självklarhet. Jag anser också att orörda områden i Arktis skall bevaras och skyddas mot oljeutvinning och välkomnar att som nu skett i år ett marint reservat inrättats i Beauforthavet norr om Kanada liksom att ANWR skall förbli oexploaterat. Det är mycket troligt att perioder av uppvärmning oavsett orsaker resulterar regionala minskningar av isbjörnar. Samtidigt öppnas andra områden med permanenta isar upp för sälar och därmed isbjörnar. Jag anser att många fler arter av däggdjur och fåglar i tempererade och tropiska områden hotas av människans framfart och borde ges större uppmärksamhet. Isbjörnen har förvandlats till en symbol för att skrämma folk och samla in pengar för mål som ligger långt bortom skyddet av orörd natur.

redigerad 1:17

Referenser:

Andrew E. Derocher, Nicholas J. Lunn and Ian Stirling 2004
Polar Bears in a Warming Climate

Stirling, I., and A. E. Derocher. 1993
Possible impacts of climatic warming on polar bears.

Regehr,E.V., Hunter,C.M., Caswell,H., Amstrup,S.C., Stirling,I. 2010
Survival and breeding of polar bears in the southern Beaufort Sea in relation to sea ice


 

september 29, 2011   20 Comments

Hur WWF infiltrerat IPCC

Donna Laframboise är den kanske idag största experten på hur FNs klimatpanel, IPCC, blivit infiltrerad och styrd av de globala lobbyorganisationerna Världsnaturfonden och Greenpeace. I en serie artiklar på sin blogg har hon grävt i referenslitteraturen till IPCCs senaste rapport från 2007 och kunnat konstatera att c:a en tredjedel av referenserna inte alls är någon vetenskaplig, peer-reviewad, litteratur utan istället bygger på rapporter från dessa lobbyorganisationer.

I sin senaste serie artiklar så avslöjar hon hur den största av dem, WWF, systematiskt rekryterat forskare och arbetat sig in i IPCC. De säger själva att de lyckats rekryterat 130 klimatforskare, varav de flesta samtidigt arbetat för IPCC.

Rekryteringskampanjen går ut på att tillfråga lämpliga forskare om de vill fungera som granskare av ”vittnesmål” där vanligt folk få fundera över huruvida en storm, ett snöoväder, eller en värmebölja som de själva har bevittnat kan tänkas ha med den globala uppvärmningen att göra. Tanken är förstås att dessa forskare skall säga ungefär: Jovisst, det kan mycket väl bero på den globala uppvärmningen.

Forskarna skall också ståta med sin akademiska titel och hjälpa WWF med att öka allmänhetens förståelse för, och brådskan med, att handla politiskt för att stoppa koldioxidutsläppen. För, som WWF säger, så är deras agenda att skapa ett globalt nätverk av lagar som gör att olika stater kan övervaka varandras handlingar för att minska koldioxidutsläppen.

De vetenskapsmän som lånar sig till en sådan här politisk lobbyverksamhet kan få sitt namn inkluderat i WWFs egna kampanjer, de kommer beredas tillfälle att yttra sig i massmedia, och de kommer att få hjälp och stöd då WWF lobbar för nya forskningsmedel inom deras områden.

Vad har denna verksamhet betytt för IPCCs nobelprisbelönade rapport från 2007?

Den betydde att nästan två tredjedelar av kapitlen – 28 av 44, eller 64% – hade åtminstone en medarbetare som var rekryterad av WWF.

Den betydde att WWF-anknutna vetenskapsmän var med och skrev slutkapitlen för arbetsgrupp 2 – alla 20 kapitel.

Den betydde att 15 kapitel i rapporten hade en huvudförfattare (s.k. lead author) som var medlemmar i WWFs panel av vetenskapsmän. I tre fall så var t.o.m. två av huvudförfattarna WWF:are. I ett kapitel så hade hela åtta författare en koppling till WWF, och i ett annat så var det sex stycken.

WWF är en världsomspännande organisation med kontor i 30 länder och 5000 anställda. Budgeten för deras internationella nätverk ligger på nära fem miljarder kronor.

Man kan undra om alla de människor som i all välmening skänker en slant till WWF vet om att de stödjer en politisk agenda för att införa en global byråkrati som skall övervaka alla länder? Och ibland vet man knappt ens om att man stödjer organisationen, se t.ex. här.

Källor här och här.

Uppdatering: DL tar upp arbetsgrupp II, kap 1-5, för särskild granskning här.

Ingemar Nordin

september 28, 2011   167 Comments

Koldioxiden både värmer och kyler

Den molekylära grunden för AGW-hypotesen är att koldioxid absorberar utgående värmestrålning. Detta i motsats till de symmetriska N2- och O2-molekylerna. Kärnpunkten i debatten mellan AGW-anhängare och klimatrealister är  hur stor uppvärmning förekomsten av <0.04 % CO2 i jordatmosfären kan ha medfört, och hur mycket den ökar om det blir t ex 0.06 %.

I detta inlägg vill jag fästa uppmärksamheten på att CO2 också har  absorptionsband i det nära infraröd området (NIR). Detta medför att en del av den inkommande solinstrålningen absorberas i atmosfären, och därför inte värmer jordytan lika effektivt. CO2 har alltså en kylande effekt, som blir större när halten ökar.

Nedanstående IPCC-figur har mycket riktigt en absorptionspil i atmosfären, som anges till 67 W/m2 av den inkommande solinstrålningen på totalt 342 W/m2.Det är viktigt att skilja absorptionen av inkommande relativt kortvågig strålning, från det som växthusgaserna absorberar av utgående långvågig värmestrålning. Det är denna senare process, som ger växthuseffekten, och av IPCC anses kontrollera jordens klimat.

Ett viktigt faktum i detta sammanhang är att även om solinstrålningen har sitt maximum i det synliga våglängdsområdet 0.4-0.8 µm, så har en stor del av den totalt instrålande solenergin längre våglängd än detta. Man brukar tala om nära infrarött (NIR) ljus i våglängdsområdet 0.74 – 5 µm. Huden registrerar denna osynliga värmestrålning. Wikipedia ger fördelningen på våglängdomsråden:

”Sunlight at zenith provides an irradiance of just over 1 kW per square meter at sea level. Of this energy, 527 watts is infrared radiation, 445 watts is visible light, and 32 watts is ultraviolet radiation”. För att få en uppfattning om vilka gaser som absorberar de 67 W/m2 i figuren ovan, betraktar vi nästa diagram som visar atmosfärens transmission för solinstrålning över en distans på en dryg km. Figuren gäller vad som kallas “Midlatitude winter model”, dvs en ganska torr atmosfär – inte den fuktiga luft som är typisk för tropikerna.Trots att atmosfärsmodellen är relativt torr ser vi i övre marginalen att vatten: H2O, fullständigt dominerar bland de absorberande molekylerna. CO2 har starka absorptionsband vid 2.8, 4.3, 12.5 och 14-15 µm. I detta fall intresserar vi oss för 2.8-bandet, som ligger I NIR-området. Vid denna våglängd har solinstrålningen storleksordningen 100 W/m2, µm, vilket är klart mer än den termiska utstrålningen från jordytan vid t ex 14 µm.

Koldioxidens absorption vid 2.8 µm är alltså signifikant, och den minskar solens uppvämning av jorden. De absorberade 67 W/m2 i figuren ovan kommer att fördelas både uppåt och neråt. Om koldioxidhalten i atmosfären ökar, så innebär detta inte bara att växthuseffekten förstärks, utan också att uppvärmningen minskar. Innan man gör en kvantitativ beräkning av denna kylande effekt, bör man beakta om inte den direkta kyleffekten, i konsekvensens namn, bör multipliceras med en förstärkningsfaktor.  I analogi med att koldioxidens direkta växthuseffekt enligt GWI-modellerna förstärks av ökande halt av vattenånga – så bör dess kyleffekt ökas av en minskande vattenhalt.

I det ofta citerade IPCC-diagrammet över samtliga faktorers klimateffekter står CO2 överst som en en enbart värmande faktor. Detta i motsats till ozon, som har både en positiv och en negativ markering. I  sammanfattningen AR4, I den senaste IPCC-rapporten står det:

“The forcings for all greenhouse gas increases, which are the best understood of those due to human activities, are positive because each gas absorbs outgoing infrared radiation in the atmosphere. Among the greenhouse gases, CO2 increases have caused the largest forcing over this period.”

Detta tyder på att endast  det värmande  bidraget har beaktats i det vetenskapliga underlaget, men jag har inte kontrollerat hela textmassan för att undersöka om en den kylande effekten någonstans beaktats. Om den verkligen inte finns med i beräkningarna av “scenarior”, så är det ett anmärkningsvärt elementärt fel. Om det däremot trots allt finns med, så reduceras min anmärkning till att denna koldioxidens kylande effekt borde beskrivits på ett mer framträdande sätt.

september 28, 2011   62 Comments

Grattis skåningar, först blev ni av med Barsebäck – som straff får ni dyrare el

2.000 kronor mer om året i elkostnader, det kan du räkna med om du bor i en villa i Malmö än om du bor i en villa i Luleå. När landet i höst delas upp i fyra elområden spås elpriserna bli betydligt högre för personer som bor på sydliga breddgrader.

Läs artikeln i dagens DN

Nu borde väl alla skåningar ilskna till, först lägger man ner Barsebäck i en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centern och Vänsterpartiet och efter påstötningar från Köpenhamn. Nu straffas man med dyrare el. Och nu hjälper det inte heller att ropa på hjälp över sundet. Danskarnas el är dyrast i hela Europa.

 

september 27, 2011   21 Comments

Himalaya – i klimatets klor

 

Suzanne Goldenberk på  The Guardian hade i helgen en, i mitt tycke, rätt vinklad artikel om läget för glaciärerna i Himalaya.

Hon börjar väldigt målande

Klättringen till baslägret vid Everest är en resa in i en monokrom värld, ett landskap reducerat till stenar, is och grå himmel……..Det finns inga fåglar, inga träd, bara de enstaka stycken av glaciären som plaskar ner i pölar av grönt smältvatten som iskuber i någons slags gigantisk exotisk drink. (min översättning).

Väl framkommen till baslägret intervjuar hon bl a sherpan Tenzing  som menar att mycket har hänt med den utlöpare till den största glaciären i Nepal som man ser från baslägret, och att allt har förändrats just den här sommaren.  Sherpan Kancha tror att gudarna bor i berget och nu har det blivit besudlat av alla klättrare och därför är gudarna inte glada idag.  Andra människor i området berättar om djur och träd som söker sig högre upp än tidigare.

Det finns över 15.000 glaciärer i Himalaya och själva otillgängligheten gör att de är betydligt sämre undersökta än glaciärerna i Anderna och Alperna. Trots detta har man kommit fram till att många glaciärer minskar som ex de sydliggande glaciärerna i Nepal.

Suzanne har följt med 32 forskare och ingenjörer från 13 länder i en expedition för att på plats studera vad som verkligen händer. Det är nämligen betydligt svårare att få fram vetenskaplig dokumentation än lokala ögonvittnen. Vilka glaciärer smälter och hur fort? Himalayagate förra året har också gjort forskarna särskilt försiktiga i sina uttalanden.

Alton Byers från Mountain Institute är mycket bestämd kring Himalayagate  ”It was just nonsense”…”It’s absolutely staggering when you look at some of those high mountains. They are frozen solid, at minus 15 or 20 degrees, and they are going to remain that way.”

I slutet av artikeln uttrycker han ändå en stor oro

”If you are looking really long-term, say 100 or 200 years from now, at current warming trends I would say that the outlook is not good, not good at all.”

I artikeln nämns också att glaciärer som är täckta av stenar och annat bråte klarar sig betydligt bättre från avsmältning än de som ligger fina och vita. Kanske kommer den vetskapen från studien ”Spatially variable response of Himalayan glaciers to climate change affected by debris cover” publicerad i Nature Geoscience  i januari i år?  Vad som inte nämns i Suzannas artikel är att det finns glaciärer i Himalaya som växer enligt studien i Nature: 

”In contrast, more than 50% of observed glaciers in the westerlies-influenced Karakoram region in the northwestern Himalaya are advancing or stable”

På mig gör artikeln intrycket att man egentligen inte vet så särskilt mycket men hon drar ändå slutsatsen att klimatförändringarna har ”slagit sina klor” i Himalaya. Drar hon inte lite för långtgående slutsatser gentemot vad man verkligen vet? 

 

september 27, 2011   27 Comments

De höga elpriserna är politikernas fel

Elpriserna har fördubblats sedan elmarknaden avreglerades 1996. Och det är politikernas fel, menar Villaägarnas Riksförbund, som föreslår att en omfördelning av elskatten skulle minska kundens kostnader utan att påverka statskassan.

Läs artikeln i dagens DN.

 

september 26, 2011   11 Comments

Intensivt jordbruk är bättre för miljön än ekologisk odling

Från Mark Henderson i The Australian (ursprung: The Times)

Ekologisk odling kan vara mindre effektiv för att skydda tex vilda djur än intensiva metoder enligt ny forskning som undergräver dess anspråk på att vara den mest miljövänliga formen av jordbruk. Organiskt jordbruk som försöker skapa gemensamma ytor för grödor och djur orsakar ofta större skada på den biologiska mångfalden än konventionella metoder vars syfte är att maximera skördarna har nu en stor studie avslöjat.

Markdelningsmetoder brukar ge lägre avkastning än intensivt jordbruk och de kräver mycket mer mark för att producera samma mängd mat, fann forskare vid University of Cambridge och Royal Society. Detta innebär att viktiga vildmarksmiljöer måste förstöras för att skapa extra jordbruksmark, vilket lätt uppväger alla små fördelar med att göra fält vänligare för djurlivet. Forskningen, som bedrivs i Ghana och Indien, fann att de flesta arter av fåglar och träd, vanliga eller sällsynta, skulle ha större populationer om produktionsytorna i dess närhet var så små som möjligt och istället producerade maximal avkastning. Denna strategi måste dock kombineras med åtgärder för att skydda vildmarkens livsmiljöer.

Forskarna bakom studien, som publiceras i tidskriften Science, sade att det ekologiska jordbruket dock kan spela en roll, förutsatt att det genererar hög avkastning. De varnade också för att resultaten kanske inte gäller i alla delar av världen, och de har därför börjat ny forskning i Polen för att utvärdera europeiska förhållanden. Resultaten ifrågasätter dock om den organiska metoden är den mest hållbara strategin för jordbruk, och att intensiva system skulle vara dåligt för den biologiska mångfalden.

”Miljönytta har varit ett av försäljningsargumenten för ekologisk odling, men det vi ofta ser är lägre avkastning, och fördelarna för vilda djur är inte så stora som det påstås”, säger Ben Phalan, som ledde den ghananska studien. ”Man säljer budskapet att man både kan klara biodiversiteten och livsmedelsproduktionen och att de kan samexistera i ett ekologiskt jordbruk. Men vår forskning tyder på att detta förmodligen är optimistiskt och kan vara önsketänkande.”

Hans kollega Malvika Onial, som ledde den indiska forskningen, sade: ”Det skulle vara trevligt att tro att vi skulle kunna bevara arter och producera mycket mat, allt på samma mark, men våra data från Ghana och Indien visar att det inte är det bästa alternativet för de flesta arter”.

Resultaten kan också få konsekvenser för EU: s jordbrukspolitik. Martin Harper, Royal Society: ”Europeiska kommissionen föreslår att omstrukturera en tredjedel av jordbruksstödet i Europa till sk grönt stöd. Studien i Science visar att om inte de föreslagna gröna åtgärderna verkligen ger betydande och varaktiga miljövinster så skulle det vara bättre att använda dessa pengar direkt till naturreservat och rädda hotade arter”. Han tillade dock att det fortfarande finns starka argument för att resurser också ska användas för att hjälpa jordbrukare att göra plats för vilda djur på landsbygden.

Några paralleller kan dras till de artiklar vi tidigare haft här på The Climate Scam:

 

september 26, 2011   20 Comments

Kris i vindkraftsfrågan?

Gästinlägg av Björn Törnvall

Den genomsnittliga totala intäkten per producerad kWh vindkraft har sedan halvårsskiftet 2011 varit ca. 54 öre. (Elpriset på NordPools spotmarknad, 36 öre plus elcertifikatet 18 öre).

Kostnaderna för att producera en kWh vindkraft varierar beroende på bl.a. vindkraftverkets pris och därmed kostnaderna för eget- och främmande kapital, anläggningens avskrivningstid, dess tillförlitlighet och etableringsplats, dess drifts- och underhållskostnader, kostnader för överföring, försäkring, samt gällande energi- och fastighetsskatter. Därtill kommer kostnader för arrendeavtal och eventuella bygdepengar, mer därom nedan. Produktionskostnader om allt från 65 öre till över en krona per kWh vindkraft har nämnts i debatten.

Vad som är en korrekt genomsnittskostnad är svårt att ange, men att den har legat långt över intäkterna sedan halvårsskiftet i år, är inget djärvt påstående. För vindkraftsägarna är ett högre elpris nödvändigt, om de skall kunna överleva någon längre tid på att driva vindkraft i egen regi. Frågan är om denna förhoppning är realistisk? Vad menar t.ex. vindkraftens intresseorganisation egentligen med uttalandet, att ”ambitionen i elcertifikatsystemet måste höjas?” Är det något annat, än ett kamouflerat rop till politikerna om mer pengar från elkunderna?

Med det elöverskott Sverige nu bygger upp – vindkraften förutan, som delvis är inlåst eftersom elen inte kan exporteras i tillräckliga volymer till övriga Europa inom överskådlig tid på grund av bristande kapacitet i överföringen, enligt energibranschens egna uttalanden, ser inte kalkylen för vindkraften så bra ut framöver heller. Inlåsningen, produktionsökningen av vatten-, kärn- och biokraft, samt en stagnerande elförbrukning, ger ett överutbud av el i Sverige. Detta bör innebära lägre elpriser. Dessutom, ju mer vindkraft som kommer till, desto mer rasar elpriset när det blåser. Vilka investerare eller finansiärer ser detta som en sund affärsidé att satsa pengar på?

Är det därför vi nu ser en kraftigt ökad aktivitet från vindbolagens sida, för att sälja av andelar i vindkraftverk till allmänheten och hela verk till kommuner, med angivande av medelpriser 2010 för elen om 54,3 öre och för elcertifikat 25,5 öre per kWh?

När marknadens elprissättning innebär förluster i verksamheten, som tär så hårt på vindkraftsägarnas likviditet att de hotar deras långsiktiga överlevnad, kan man inte undgå att förvånas över att bolagen och deras kringresande konsulter ändå anser sig ha råd att erbjuda sådana veritabla fantasipriser för arrendeavtal till markägare. Vilken markägare har alternativa intäkter av sin mark som motiverar att arrendet för ett vindkraftverk skall inbringa allt ifrån 100.000kr. till 400.000kr. i arbetsfri inkomst per år?

Detta oseriösa sätt att försäkra sig om platser att bygga verken på pekar på bristande långsiktighet i vindbolagens agerande. Kan man sälja verken eller byggrätten vidare till andra ägare med bra förtjänst spelar inte arrendekostnaden så stor roll som den borde göra om sunda ekonomiska principer finge råda. I stället ser vi nu en huggsexa om markägarnas arrendeavtal som naturligt nog bidrar till att denna för landets energiförsörjning helt onödiga verksamhet kan fortsätta.

 

september 26, 2011   44 Comments