Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Isbjörnen som symbol

Alla älskar isbjörnar och deras mediala kraft har varit stor och flitigt används bland de som ansett att världen måste vakna upp inför ett framtida klimathot. Att det blir färre isbjörnar om det blir mindre is känns som en utomordentligt logiskt påstående som man knappast kan värja sig från. En värld utan is i Arktis innebär med stor sannolikhet en värld utan isbjörnar och detta enkla budskap behöver knappast förklaras.

Isbjörnen är en relativt ung art på jorden som separerades från brunbjörnen så sent som för ca 200 000 år sedan under den näst senaste nedisningen. Isbjörnar är helt anpassade till ett marint liv i Arktis, den lever och jagar säl på havsisen och många honor föder även i iden direkt på isen. De går dock inte i ide på samma sätt som brunbjörnen, bara honor går i vinteride för att föda medan hanarna jagar året runt. I än högre grad än brunbjörnar förmår de lagra stora fettreserver för att stå emot kylan och genomleva långa fasteperioder. Det senare när en del djur blir isolerade på land när havsisen når sin minsta utbredning mot eftersommaren, något som ju ofta diskuteras i olika klimatsammanhang. Den minskade utbredningen av sommarisen har i media ofta framställts som att isen håller på att försvinna för gott och därmed vara orsak till att isbjörnen försvinner, allt på grund av människans utsläpp av växthusgaser. Denna bild har förstärkts sedan bottenrekordet 2007, och den brant nedåt pekande kurvan under förra decenniet gjorde att just isen och isbjörnen blev en av de viktigaste symbolerna för den annalkande katastrofen. Isavsmältningen har föranlett många rubriker på temat ”värre än vad forskarna trodde”. Vinterisarna har däremot inte förändrats nämnvärt under dessa år av global uppvärmning.

Att isbjörnarnas antal och utbredning har växlat med klimatförändringar under deras tid på jorden borde vara naturligt. Under den Lilla istidens kallaste period i slutet av 1600-talet fanns det isbjörnar i norra Japan och på Island. Hur de drabbades för 8000 år sedan under när den arktiska havsisens var betydligt mindre vet ingen. Hotet mot isbjörnar har dock under de senaste 200 åren främst varit människans jakt. I samband med att Arktis rikedomar på valar och sälar kom att exploateras blev också isbjörnen, liksom de flesta rovdjur, föremål för omfattande jakt. Rovdriften på valar och pälsdjur kulminerade under 1900-talets första decennier och isbjörnarna minskade drastiskt. Först med den stora omvälvningen i synen på miljön under 1960-talet blev isbjörnen föremål för mer omfattande skydd. 1965 sammankallades i Alaska det första internationella mötet för att se över skyddet och forskningsläget för isbjörnen. Då bildades den internationella expertgrupp Polar Bear Specialist Group (PBSG) med 2 representanter från de 5 länder som gränsar till Arktis: Kanada, USA (Alaska), Norge, Danmark (Grönland) och dåvarande Sovjetunionen (numera Ryssland) och som allt sedan dess har sammanträffat med jämna mellanrum och rapporterat om isbjörnens status. Troféjakt och jakt för skinnen var då fortfarande utbrett och förbjöds så sent som 1972 i Norge.

Det är svårt att inventera isbjörnar, mestadels görs det från flygplan eller helikopter men tack vare sin vita färg är en sovande isbjörn svår att se. Under det första mötet uppskattades antalet från olika representanter till allt från så få som 5000 björnar till upp emot 20 000 men den troliga siffran låg antagligen kring 10 000. Alla är dock överens om att restriktioner i jakten har medfört att populationen har ökat avsevärt sedan dess. Uppskattningen ligger idag på 20–25 000 djur och den siffran har av PBSG inte ändrats under den senaste tjugoårsperioden, dvs det totala antalet isbjörnar har inte minskat. Den intensiva forskning som skett allt sedan 1965 har inneburit att vi vet betydligt mer om isbjörnarnas bilogi idag än när den fredades.

Isbjörnen jagas dock fortfarande idag, främst av Inuiter, och deras isbjörnsjakt anses vara hållbar och en kulturellt betingad rättighet. Avskjutningen sker medels kvotering och kvoten i Kanada i år är 500 björnar. I Ryssland är all jakt förbjuden men skyddsjakt och tjuvjakt förekommer, men omfattningen är okänd.

Tanken på att isbjörnarnas antal kunde påverkas av klimatfärändringarn i Arktis framfördes först 1993 i en artikel av två av de mest kända isbjörnsforskarna Ian Stirling och Andrew Derocher. Från den tredje IPCC rapporten så talades det fortfarande i mycket allmänna ordalag om de marina däggdjuren i Arktis. Den minskade tjockleken och utbredningen av havsisen kunde påverka de sälarter som utnyttjade isen och i sin tur isbjörnen, de ansågs vara utsatta för en risk. Det fanns vid tiden inga rapporter från något geografiskt område som visade på någon minskning av isbjörnar. Utbredningen kring Arktis delas in i 19 olika delpopulationer.

Det var först när man kunnat konstatera en minskning av bestånden västra Hudson Bay som det stora larmet kunde kopplas på, från påtryckargrupper som arbatade med klimatfrågan. I området hade forskare följt populationen noga sedan 80–talet. Under perioden 1984 till 2004 minskade populationen från ca 1200 djur till 950 beroende av sämre överlevnad för yngre djur och detta kopplades ihop med att isen samtidigt gick upp tre veckor tidigare jämfört med 30 år tidigare. Det ansågs förkorta den period då björnarna kunde jaga säl på isen. Samtidigt kunde man inte se någon populationsförändring i St James Bay, i södra delen av Hudson Bay.

Det var advokater vid Centret för biologisk mångfald i Kalifornien som efter en publikationen 2004 ansåg att den dokumenterade minskningen i West Hudson Bay skulle kunna vara grund för en ansökan om att lista Isbjörnen under USA´s Endangered Species Act. I artikel skrev Derocher, Stirling och Lunn att: it is unlikely that polar bears will survive as a species if the sea ice disappears completely as has been predicted by some. Återigen var det extrapoleringen av slutsatserna i IPCC´s scenarier som blev föremål för denan slutsats – nu hade miljörörelsen ett ”case”. Den blev också upptagen på listan som hotad efter en intensiv debatt år 2008, under Bush-administrationen.

USA´s skyddslagar mot hotade arter är juridisk stark och om en art klassas som ”hotad” kan man hävda att federala myndigheter måste stoppa eller begränsa verksamheter som riskerar bestånden. En listning som hotad kunde med andra ord användas för att väcka åtal mot nya verksamheter som kommer att släppa ut koldioxid eller andra växthusgaser, allt från nya koleldade kraftverk till vidare provborrningar i arktiska farvatten.

I USA utvinns för närvarande den mesta oljan i Alaska utmed den arktiska kusten i området kring Prudhoe Bay och sedan 1976 skär en pipeline igenom hela Alaska ner till Waldez vid Stilla havskusten där oljan skeppas vidare med fartyg. Många minns den stora oljeolyckan med Exxon Valdez 1989 som fortfarande är en av de värsta oljekatastroferna genom tiderna. Gränsande till området där olja utvinns ligger Arctic National Wildlife Refuge (ANWR) och bildar gräns mot Kanadas Nordvästterritorier. Det är USA´s största skyddade vildmark och sedan 70-talet har i USA pågått en kamp mellan bevarandeintressena och de som vill exploatera de förvänade fyndigheterna i parken. Denna bakgrund är viktig för att förstå den antagonism som växt mellan oljebolagen och olika miljöorganisationer i USA.

Efter detta har en rad publikationer pekat på möjligheten att isbjörnarnas antal kommer att minska drastiskt. Hunter at al 2009 visade t.ex genom en stokastisk demografisk analys att isbjörnarna skulle minska drastiskt i södra Beauforthavet under detta århundrade. Modellen utgick från en av av IPCC´s GCM (General circulation Models), nämligen det mest drastiska ”buisness as usual” scenariet. I nuläget finns dock inga direkta tecken på att den totala populationen av isbjörnar har minskat även om havsisens spetemberutbredning minskat med 30% och den enda påvisade minskningen i Hudson Bay har också ifrågasatts av Dyck et al 2007. Temperaturen i området hade inte förändrats om man jämför åren 1932–2002 medan Derocher et al 2004 gör en jämförelse 30 år tillbaka i tiden då vi upplevde en kallare cykel som ju nu tycks vara på väg tillbaka.

Forskning på isbjörnar består främst av att man jagar isbjörnar från helikopter och skjuter dem med bedövningsmedel. Sedan tar man olika prover, väger, mäter och märker björnen med en tattuering på underläppen. Många försätts med sändare så att man följa deras vandringar. Jag tycker att värdefull information har samlats in men att proportionerna på denna forskning närmar sig gränsen för det etiska. I West Hudson Bay har över 80% av alla björnar märkts, dvs jagats med helikopter och bedövats, och liknande projekt har genomförts i flera andra områden. Björnar som är märkta återtas även för att kontrollera status. Forskningen är av naturliga skäl extremt kostsam och kanske kunde man överväga om pengarna och drivmedlet kunde användas på bättre sätt. Isbjörnarna utsetts dessutom för en onödig stress. Om PBSG anser att arten är hotad anser jag att denna typ av forskning bör upphöra och att jakten även för ursprungsbefolkningen bör ifrågasättas.

Att isbjörnen skall skyddas mot jakt och miljögifter anser jag vara en självklarhet. Jag anser också att orörda områden i Arktis skall bevaras och skyddas mot oljeutvinning och välkomnar att som nu skett i år ett marint reservat inrättats i Beauforthavet norr om Kanada liksom att ANWR skall förbli oexploaterat. Det är mycket troligt att perioder av uppvärmning oavsett orsaker resulterar regionala minskningar av isbjörnar. Samtidigt öppnas andra områden med permanenta isar upp för sälar och därmed isbjörnar. Jag anser att många fler arter av däggdjur och fåglar i tempererade och tropiska områden hotas av människans framfart och borde ges större uppmärksamhet. Isbjörnen har förvandlats till en symbol för att skrämma folk och samla in pengar för mål som ligger långt bortom skyddet av orörd natur.

redigerad 1:17

Referenser:

Andrew E. Derocher, Nicholas J. Lunn and Ian Stirling 2004
Polar Bears in a Warming Climate

Stirling, I., and A. E. Derocher. 1993
Possible impacts of climatic warming on polar bears.

Regehr,E.V., Hunter,C.M., Caswell,H., Amstrup,S.C., Stirling,I. 2010
Survival and breeding of polar bears in the southern Beaufort Sea in relation to sea ice


 

20 comments

1 J-O { 29.09.11 at 11:30 }
2 Bim { 29.09.11 at 11:55 }

Bra och intressant inlägg, Lars Jonsson!
Mer sådana här fakta skadar inte.

OT:Nu skulla jag vilja se en utredning om hur många byxor Al Gore har, och om det inte vore bättre att han går utan hela tiden.

3 J-O { 29.09.11 at 11:59 }

Jag skall åka Spitzbergen skimaraton 2012 …  På hela Svalbard varnas för isbjörn och rekommendationen är att ”inte lämna tätort obeväpnad”.
Nu har Norrmännen vänligheten att hålla med beväpnade vakter längs spåret och ”Sysselmannen” flygspanar av området på morgonen innan vi startar.  Tur är väl det annars kanske det blivt en skidskytte tävling med spontana skjutstationer let här och var längs banan.

På Svalbard gör man bäst i att ha en ”riktig” hund  då pudlar och dylikt kallas isbjörnssnack…

Så nog kan man se isbjörn på andra ställen än Zoo 

4 Göran Johnson { 29.09.11 at 12:03 }

Bra inlägg. Jag har skrivit om liknande saker på min blogg http://fredmanpakvarnberget.blogspot.com/2009/09/isbjornarna-okar-i-antal-trots-jakt.html

5 Peter Harold { 29.09.11 at 12:06 }

Instämmer i att detta var en mycket bra och intressant artikel, Lars!

6 Thomas { 29.09.11 at 12:25 }

”Jag anser att många fler arter av däggdjur och fåglar i tempererade och tropiska områden hotas av människans framfart och borde ges större uppmärksamhet.”
 
Då ser vi fram emot inlägg där du beskriver dessa och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar.

7 tty { 29.09.11 at 12:42 }

Femhundra skjutna björnar per år verkar väl mycket. Normalt räknar man med att en björnstam minskar när avskjutningen blir större än 10% per år, så siffran förutsätter att det finns 5,000 isbjörnar i de områden där inuiterna jagar, vilket verkar tveksamt.

Apropå isbjörnens förmåga att överleva i ett varmare klimat så har nyligen isbjörnsfossil från den förra (och betydligt varmare) mellanistiden påträffats på Svalbard. Annars är isbjörnsfossil mycket sällsynta. De lever ju till havs eller utmed arktiska kuster och nästan alla kustområden från den senaste istiden är ju numera under vatten. Det finns ett antal senglaciala fynd från Skandinavien där landhöjningen ”bevarat” de istida kustlinjerna, och något enstaka från Danmark och England.
Som en kuriositet så är isbjörnen närmast släkt med en brunbjörnsras som lever på öar utanför Kanadas västkust, och eftersom den alltså systematiskt ligger ”inne i” brunbjörnskomplexet och dessutom kan hybridisera med andra brunbjörnar så isbjörnen faktiskt i strikt bemärkelse bara en brunbjörnsras, om också en mycket speciell sådan.

Och J-O, det är inte bara rekommenderat att vara beväpnad på Svalbard utanför Longyearbyen. Det är förbjudet att vara obeväpnad. Nu är isbjörnar i och för sig inte vanliga runt Isfjorden, men uppe längs nordkusten är de häpnadsväckande vanliga för ett så stort rovdjur.

8 tty { 29.09.11 at 12:45 }

Thomas #6

”Då ser vi fram emot inlägg där du beskriver dessa och ger dem den uppmärksamhet de förtjänar.”

Det skulle bli en mycket lång serie artiklar det, Thomas. Man skulle t ex kunna börja med att skriva om praktiskt taget varenda art som finns i Cerrado-områdena i Brasilien.

9 Lars Jonsson { 29.09.11 at 12:51 }

Thomas#
Nu är ju detta inte en blogg om hotade djurarter utan om magnituden av en framtida global uppvärmning och dess orsaker.

10 Lars Jonsson { 29.09.11 at 13:08 }

tty#
Tack för informationen. Den tilldelning som givits totalt i Kanada i år är 500 djur av beräknade 15 500 och det avser inte bara Inuiter utan för samtliga områden inom landet som hyser isbjörn. Avskjutningen ges för för t. ex 60 djur i södra Hudson Bay, det område som gränsar till West Hudson bay där en minkning med 250 björnar föranledde alarm om utrotning på grund av att isen gått upp tidigare – det är svårt att få ihop detta.

11 Thomas { 29.09.11 at 13:13 }

tty #8, jag fann det bara lite ironisk hur Lars Jonsson talade om arter som förtjänade mer uppmärksamhet utan att själv ens ge dem så mycket uppmärksamhet som att ge några namn. Visst har du rätt i att det finns otaliga arter och hela ekosystem som är hotade, men inte sällan finner du även WWF där.

12 Martin { 29.09.11 at 13:15 }

Man bör inte förklara svängningar i antalet individer av isbjörn enbart med minskad isyta.
Isbjörnen drabbas också av sjukdomar som i den extrema miljön kan döda djuret. T ex är isbjörnen känslig för trikiner. Högt upp i näringskedjan som isbjörnen befinner sig, ansamlar den också miljögifter.
Glykolförgiftning är inte ovanligt.
Även rabies har konstaterats hos isbjörn.

Beträffande skimaraton på Svalbard vill jag påpeka, att rabies i dagarna konstaterats där bland rävar och renar.

13 Lena Hulden { 30.09.11 at 10:22 }

Det är betydligt effektivare att sluta jaga isbjörn än att skydda den genom minskade CO2 utsläpp. 78 % av alla isbjörnar som undersökts på Svalbard vid 1 års ålder har trikiner. Trikiner behöver inte alls ha någon nämnvärd effekt på en isbjörn, fastän det är en besvärlig parasit för människan.
Min erfarenhet som entomolog är att hotkategoriseringen ökar i takt med hur söt en art är. Flatlusen är starkt hotad i både Finland och Sverige. Den finns inte medtagen i röda boken. Ändå har det faktiskt funnits flatlus i Finland betydligt tidigare än björn, eftersom människan följde isranden medan björnen kom först med skogen.

14 Måns B { 30.09.11 at 13:15 }

Lars Hulden

Det kan ju bero på att flatlusen i det närmaste är att betrakta som ett ‘tamdjur’ och därmed inte omfattas av rödlisteklassningen. ;)

Vad det gäller söthetsfaktorn så har den naturligtvis ingenting med kategoriseringen i hotlistan att göra utan endast i det mediala genomslaget och det vet du helt säkert också.

Skulle du däremot sakna flatlusen i din samling så kan jag rekommendera ett besök hos en före detta kollega till mig som fältarbetat i Afrika… han ska visst ha fått en egen population från en …. filt. :)

15 Måns B { 30.09.11 at 13:16 }

Lena Hulden skulle det naturligtvis stått ovan.

16 tty { 30.09.11 at 15:00 }

Thomas #11

”Visst har du rätt i att det finns otaliga arter och hela ekosystem som är hotade, men inte sällan finner du även WWF där.”

Och deras verklighetsbild är något selektiv. I länken predikar de att Engelsmännen skall äta mindre kyckling för att rädda cerradon trots att nästan 100% av sojabönorna exporteras till Kina.

17 Thomas { 30.09.11 at 17:08 }

tty #16, du får väl kolla om WWF är närvarande i Kina och vad de säger där. Att säga att kineserna skall köpa mindre soja på en engelsk sida är kanske inte så verkningsfullt…

18 wannabe ekosof { 30.09.11 at 19:43 }

Thomas #11
Inte sällan hittar man WWF där det görs något för den biotopiska mångfalden, helt sant. Ofta i styrgrupper etc. men framförallt under senaste sommar i medier, där de framhåller en central roll i vissa projekt. Den centrala rollen är uppenbarligen inte på finansieringssidan http://www.kosteikko.fi/en/index.php?group=00000013&mag_nr=7
men kanske på intäktssidan?
”Köp ett avlatsbrev, rädda pandan och isbjörn, vinn en bilett till himmelriket!” 

19 Lena Huldén { 01.10.11 at 12:43 }

Om man utgår ifrån att naturen har ett värde i sig, så är flatlusen exakt lika mycket värd som en isbjörn. Jag har faktiskt analyserat vissa grupper av ”hotade” arter på den finska listan. steklar som endast kan samlas med håv blir fyra gånger oftare klassade som hotade än de arter som kommer till gulfällor. Jag har också tittat på arterna enligt biotoper. 70 % av de finska våtmarkerna har blivit utdikade. Ändå syns inte detta i hotkategoriseringen. Arter som representerar kulturbiotoper är överrepresenterade. Intresset är störst för fjärilar och skalbaggar. Det innebär att de andra insektsordningarna är underrepresenterade, speciellt när man tittar på antalet arter i respektive ordning. Läget är förmodligen likadant eller värre i Sverige.

20 Ingvar Engelbrecht { 01.10.11 at 13:21 }

Lena
Det är väl som vanligt alltså. Personliga preferenser och ”tyckande” styr.
Gäller i synnerhet politiker.