Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — september 2011

Söndagsdikt 25/9 2011

Den här söndagen är det signaturen Bertel som står för bidraget!

 

Stenkistan

 

Eldar i stenkistan vid altanen

och doften av björkved berör mitt innersta

 

Eldsflammorna tar vid, och där, mot tankens fria ytor,

finns hösten ankomst, med mörkret,

som ger ljuset dess styrka.

 

Vinden är hög och gästar enbart asptopparna

med sitt budskap.

 

Månen i sin full prakt, gör anspråk

var fantasin har sin hemmavist.

 

Sitter än på altanen och känner doften av björkved.

 

Vart far dina tankar?

 

Vill du lämna ett egetskrivet alster kan du som vanligt skicka det till mig, lena@krantz.nu

 

september 25, 2011   7 Comments

TV4-meteorolog: Rent statistiskt möjligt med ny vargavinter

DN har intervjuat TV4-meteorologen Madeleine Westin om hur vintern kan tänkas bli. Hon framhåller att enligt statistiken så kommer flera kalla vintrar ofta efter varandra så därför är det fullt möjligt att den kommande vintern också blir snöig och kall. Den självklara frågan blev naturligtvis hur dessa kalla vintrar går ihop med ett varmare klimat. Svaret blev: Man kan se att vi går sakta men säkert mot ett varmare klimat, men i det ingår att vi ändå kommer att ha kallare perioder med massor av snö och hård kyla.

Detta skiljer lite från Naturvårdsverkets svar på samma fråga (reklamkampanj för 30 miljoner kr): Om julklappspulkan fortfarande är oanvänd. Tyvärr vänj dig!

september 25, 2011   41 Comments

Skiffergasen och Englands energipolitik

Englands energipolitik är envist inriktad mot mer ”förnyelsebar” energi, främst i form av vindkraft. Klimatministern, Chris Huhne, är helt bestämd på att landet, trots det ekonomiska krisläget, skall fortsätta att satsa på att bygga 10-tusentals fler vindkraftsverk. Och det skall ske i vackra Walesiska och Skotska landskap, och ute till havs. Hela den brittiska kusten kommer att bli full av gigantiska vindsnurror.

Samtidigt görs det nya upptäckter av skiffergas i England. Nu senast rapporterar borrföretaget Cuadrilla Resources att man funnit ett nytt gasfält som innehåller uppskattningsvis 200 trillioner kubikfot (5,66 x 1012 m3) gas, vilket är ett av de största gasfälten i världen. Allt är inte tillgängligt ens med dagens fracking-teknik. Men det är tillräckligt för att England skall kunna slippa att importera gas från Västafrika och Mellanöstern. Energipriserna skulle kunna sänkas drastiskt för ett folk som verkligen har svårt att hålla värmen under de numera så kalla vintrarna. Många fattiga tvingas frysa i sina lägenheter.

The Global Warming Policy Foundation är full med entusiastiska tidningsartiklar om skiffergasen. Se t.ex. här, här och här. Gasen är tillgänglig rakt under fötterna på engelsmännen, den är billig och den gör inte på långa vägar samma intrång på natur och miljö som vindkraft. Och de som händelsevis fortfarande tror att koldioxidutsläppen är bekymmersamma ur klimatsynpunkt kan trösta sig med att användningen av gas bara släpper ut hälften så mycket som t.ex. kol.

Men precis som i Sverige och Tyskland så är det den gröna energiutopismen som styr. Politikerna verkar vilja fortsätta sin katastrofala satsning på ”förnyelsebart” och en i längden själdestruktiv energipolitik.

Tim Worstall i Forbes tror inte att en sådan halsdarrighet kommer att överleva på sikt:

”Det enda riktiga problemet tycks vara politiskt: Vi har klimatminister Chris Huhne, som verkar insistera på att vi inte, aldrig någonsin, skall utvinna denna gas” eftersom den kommer att göra vindkraften helt oekonomisk i jämförelse. ”För att vara helt ärlig så är en sådan politisk hållning ohållbar. Att stå i vägen för 60 miljoner britter och en källa för billig värme och elektricitet leder förmodligen till att man blir nedtrampad.”

Ja, frågan är om ens den gröna energilobbyn som är så stark inom EU lyckas att hålla emot. Man har ju t.o.m. övervägt att helt förbjuda utvinning av skiffergas med hänvisning till miljörisker. Men dessa påstådda miljörisker visar sig starkt överdrivna och är ingenting som inte en försiktig och teknologisk säkerställd borrning kan klara av redan idag.

Det är inte utan att man kan misstänka att de förnyelsebara energiföretagen ser med stor fruktan på dessa gasfyndigheter, och att de i ren desperation försöker att piska upp en anti-gasstämning i Europa – med benäget bistånd från organisationer som Greenpeace och andra s.k. miljöorganisationer förstås.

Se vidare här och här .

Ingemar Nordin

september 25, 2011   40 Comments

Times Atlas skandalen – med knorr

I veckan har det utspelats ett lite märkligt drama kring en mycket prestigefylld kartbok, mer bestämt om Grönlandskartan i HarperCollins Times Atlas. Man har nämligen gjort Grönland betydligt grönare än verkligheten. På kartan så är istäcket på ön reducerad med 15% sedan 1999. Dvs, man hävdar med bestämdhet att isen smält så mycket på bara 12 år! Om detta kommenterar utgivarna:

“ för första gången så måste den nya utgivningen (av atlasen) ta bort 15% av Grönlands en gång permanenta istäcke – vilket förändrar en yta motsvarande UK och Irland till ’grön’ och isfri.”

Och vidare:

“Detta är ett konkret bevis på hur klimatförändringen ändrar planetens yta för evigt – och att den gör så i en alarmerande och accelererande takt”

Man tar sig för pannan. Har alltså det postmodernistiska tänkandet även spridit sig in i kartografins anrika och traditionsfyllda värld? Kan man förändra världen bara genom att rita en ny karta?

Mycket riktigt så har den nya Times Atlas (med det facila inköpspriset på £ 150) blivit hårt kritiserad av en så gott som enig expertis. Grönlandsisen har möjligen minskat med 0,1%, inte med 15%. Atlasen anger områden som täcks av flera 100 meter is helt felaktigt som ”gröna”. Man får anta att utgivarna av Times Atlas anser att intet pris i termer av trovärdighet och prestige är för stort för att gynna ”saken”. Läs mer t.ex. här, här och här.

Nu till knorren:

Den välkände bloggaren på The Telegraph, James Delingpole, skrev en satirisk artikel om hur Times Atlas i sin aktivistiska nitiskhet även funderar på att radera bort Maldiverna, Tuvalu och stora delar av Bangladesh. Detta eftersom dessa landområden ändå kommer att sjunka under havsytan – allt enligt klimatalarmisternas (inklusive FN-chefens) budskap.

Vissa har tagit detta skämt på största allvar och protesterat å det kraftigaste. Ahmed Mahlouf, ordförande för Maldivernas Progressive Party of the Maldives (PPM), sände ut ett pressmeddelande som dels informerade folket om beslutet att ta bort Maldiverna från kartan, dels fördömde president Mohamed Nasheeds jippo med att inför världen visa hur man håller regeringssammanträden under vattnet och på så sätt bidra till att ”radera ut landet, radera ut religionen och radera ut folket”.

Ja, man bör nog vara lite försiktig, och försöka hålla sig till fakta, när man gör nya kartor.

Ingemar Nordin

september 24, 2011   50 Comments

Det blir kallare med moln – förvånad?

En ny studie av Richard P Allan, Combining satellite data and models to estimate cloud radiative effect at the surface and in the atmosphere, om molnens effekt på jordens energibalans har väckt uppmärksamhet i bloggvärlden. Studien använder nya metoder för att bekräfta tidigare välkänd kunskap att molnen har en kylande nettoeffekt. Allan fann att molnen kyler jorden med 21 W/m2 dvs. en jord med helt klar himmel skulle ta emot ett 21 W/m2 större energiflöde från solen.

Detta skulle innebära en mycket stor global temperaturhöjning. Med IPCC:s intervall för klimatkänsligheten på 2 – 4,5 °C per koldioxidfördubbling skulle jorden bli 11 – 26 °C varmare om inte molnen fanns (tänk på det när det är grått och ruggigt).

Uppmärksamheten i bloggvärlden blev betydligt större än normalt då många misstolkade studien och först trodde att den visade att molnens återkoppling vid varmare klimat var starkt kylande, men detta är inte vad studien handlar om. Se diskussionen på WUWT.

september 23, 2011   64 Comments

Trenberth missar målet i ny kritisk kommentar om Spencer

Artikeln av Spencer och Braswell i Remote Sensing nyligen väckte stor uppmärksamhet. Artikeln var egentligen en kritik av en metod att utvärdera satellitdata av strålningen från jorden för att bestämma klimatkänsligheten. Denna metod förespråkas bland annat av Dessler och Trenberth. Men den stora uppmärksamheten i media kom att gälla en bisak om klimatmodeller. Här diskuterar vi vad artikeln och kontroversen mellan Spencer å ena sidan och Dessler och Trenberth å den andra sidan egentligen handlar om.

Bakgrund

Trenberth med flera (TFA11) har alltså publicerat en kommentar i Remote Sensing där de kritiserar Spencers och Braswells (SB11) senaste artikel i samma tidskrift (referenslista finns i bakgrundsmaterialet).

Huvudtemat i SB11 är att visa att the presence of time varying radiative forcing in satellite radiative flux measurements corrupts the diagnosis of radiative feedback som det står i sista meningen i artikeln. Detta syftar på mätningar av strålningen från jorden ut i rymden med hjälp av satelliter. SB11 visar i artikeln att denna strålning innehåller en del, den så kallade radiative forcing, som gör att strålningsdata inte kan användas för att bestämma återkopplingar (feedback) på ett enkelt sätt (se bakgrundsmaterialet för en fördjupad diskussion).

Spencer och Braswell har visat detta även tidigare i en artikel i Journal of Geophysical Research, SB10. Där införde de en nyskapande metod, fasplansanalys, för att utvärdera strålningsdata från satelliter. Med denna metod kunde de klart och tydligt finna stöd för samma slutsats som de gjort i SB11.

Artikeln SB11 har kritiserats inte bara av Trenberth med flera i TFA11 utan även av Dessler i D11. Man kunde vänta sig att de skulle kritisera den ovannämnda främsta slutsatsen i SB11 men så är inte fallet. Detta är märkligt eftersom denna slutsats, att radiative forcing inte kan försummas i strålningsdata jämfört med återkopplingen från temperaturen, innebär att två studier av Trenberth med flera (TFDW10) och av Dessler (D10) bygger på felaktiga antaganden.

Både Trenberth och Dessler borde därför ha intresse att visa att den främsta slutsatsen i både SB11och i SB10 är felaktig men de gör ändå inte detta. Är detta ett förbiseende eller är det fråga om brist på argument?

Man angriper en bisak, inte huvudsaken i SB11

I stället för att kritisera den så viktiga slutsatsen om regressionsmetoden för att studera återkopplingar från SB10 och SB11 så siktar Trenberth med flera i TFA11, liksom Dessler gjorde i D11, in sig på en bisak.

En av argumentationslinjerna i SB11 är nämligen att söka efter stöd för den viktiga slutsatsen i simuleringar med avancerade klimatmodeller. Spencer och Braswell finner då även att det finns anmärkningsvärda skillnader mellan observationerna och klimatmodellernas resultat. Se figur 1 ovan.

Det är att Spencer och Braswell framhåller att klimatmodellernas resultat inte överensstämmer med observationerna som Trenberth med flera påstår är helt felaktigt. För att visa detta gör dessa egna jämförelser med klimatmodellerna som också framgår av figur 1. Men skillnaden mellan Spencers och Braswells diagram och Trenberths med flera är inte markant, det är snarare så att de senare har reproducerat Spencers och Braswells resultat.

Man kan naturligtvis säga att om man tar hänsyn till de stora osäkerhetsmarginaler som klimatmodellernas simuleringsresultat har så finns det en betydande överensstämmelse (men vad är nyttan med simuleringsresultat som har så stora osäkerhetsmarginaler kan man också fråga sig).

Å andra sidan så skiljer sig kurvformen mellan klimatmodeller och observationer ändå åt. Så i vilket fall så är det en bedömningsfråga om man skall säga att modeller och observationer överensstämmer eller inte. Mot den bakgrunden framstår kritiken som att den skjuter långt över målet.

Dessutom missar alltså kritiken det väsentliga i Spencers och Braswells artikel, mämligen slutsatsen om hur radiative forcing gör att den enkla direkta regressionmetoden för att studera återkopplingar inte fungerar.

Felaktigt citat

Trenberth med flera skriver i TFA11: Nevertheless, the interpretation of this result by SB11 is highly questionable. SB11 maintain, apparently without any evidence, that it relates directly to climate sensitivity.

Detta är inte korrekt. Diagrammet i SB11 visar, precis som Spencer och Braswell själva nämner i texten, att klimatmodeller både med hög och låg klimatkänslighet avviker från observationerna lika mycket (se figur 1 ovan). Deras resultat är alltså oberoende av klimatkänsligheten.

I det avslutande avsnitt 4 betonar SB11 vidare att även om skillnaden mellan observationer och klimatmodeller nominellt skulle kunna bero på lägre klimatkänslighet i det verkliga klimatsystemet så kan man inte dra slutsatsen att så är fallet på grund av en mängd andra faktorer som påverkar resultaten. De utesluter därför möjligheten att dra denna slutsats.

Trenberth med flera gör här alltså ett helt grundlöst påstående om vad SB11 har skrivit. Detta visar på nackdelen att inte låta peer reviewers, som naturligtvis direkt skulle ha sett detta fel, granska artikeln före publicering (kvalitetskontrollen har alltså inte fungerat, man kan undra varför det var så bråttom att publicera denna artikel, den accepterades samma dag som tidskriften mottog den).

Slutsatser

Trenberth med flera (TFA11) har, i likhet med Dessler (D11) inte lyckats motbevisa slutsatsen i SB10 och SB11, vilken innebär att den direkta regressionmetod för att studera återkopplingar som de har använt är felaktig.

Därmed har Trenberth liksom Dessler misslyckats med att rädda sina resultat angående återkoppling och klimatkänslighet som de fått fram i sina vetenskapliga artiklar TFDW10 i Geophysical Research Letters och D10 i Science. Dessa två vetenskapliga artiklar innehåller alltså avgörande felaktigheter.

I huvudfrågan har följaktligen Spencer rätt och Trenberth och Dessler fel.

Bakgrundsmaterial

september 23, 2011   24 Comments

Klimatdebatten har svalnat

Inför klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 stod klimatdebatten het inte bara i Sverige utan i många länder runtom i världen. Sedan dess har debattklimatet blivit betydligt svalare.

Det finns säkert flera förklaringar till detta, men den viktigaste är kanske att den utlovade klimatförbättringen hittills uteblivit. Redan 2009 hade det gått ett decennium utan att det blivit märkbart varmare och efter de två kalla vintrarna i Europa så har oron för en snabb temperaturhöjning minskat påtagligt. Vi är inte längre oroade över att inte kunna åka Vasaloppet i framtiden.

Att det hela tiden sker klimatförändringar är naturligtvis ingenting nytt – värmen omfördelas över klotet – så har det alltid varit och så kommer det att fortsätta. Det är bara det att en omfördelning av värmen inte kan förklaras med ökad halt av koldioxid – om koldioxiden påverkar klimatet alls så är det enbart en ökning av jordens medeltemperatur som möjligen skulle kunna bero på koldioxiden. Om isen smälter under sommarhalvåret i Arktis så kan det bero på att luften över Arktis är något varmare, men det är troligare att det antingen beror på ändrade strömförhållanden i Norra Ishavet och dess förbindelser med Atlanten och Stilla Havet eller på direkt solstrålning.

Eftersom det alltså inte blivit varmare så har AGW-protagonisterna dels åberopat extrema väderhändelser, dels förändringar i haven. De extrema väderhändelserna väcker rubriker men seriösa klimatvetare är försiktiga med att ta dem som bevis för global uppvärmning. Förändringarna i haven är av tre slag, havsnivåförändring, pH-förändring och isförändringar.

När det gäller havsnivåerna är det som så ofta beräkningar som står emot mätningar och det är åtminstone svårt att påvisa en accelererad höjning. När det gäller pH-förändringar så är det återigen beräkningar – beräkningar som dessutom för att kunna ge något som helst utslag måste utgå ifrån att det finns ett ythav som inte beblandar sig med djuphavet. Den mängd koldioxid det handlar om är nämligen så liten i förhållande till den mängd som finns i djuphavet så att förändringarna knappast kan vara mätbara. Slutligen har vi isförändringarna. Uppenbarligen har mängden is i Arktis varit liten under senare år, samtidigt som den ofta varit stor i Antarktis, så att den totala mängden havsis varit förvånansvärt konstant och efter 2007 har det varken blivit påtagligt mindre is eller påtagligt mera is.

Så att det främsta skälet till att klimatdebatten svalnat är förmodligen att sådana klimatförändringar som direkt kan skyllas på koldioxiden inte kunnat påvisas. Vi går helt enkelt i väntans tider. Dessler och Spencer fick i sin debatt en fråga om vad som skulle kunna få dem att ändra åsikt – båda inväntade klara signaler i framtiden. Vi som inte tror på koldioxidhypotesen utan tror att solaktivitet och/eller havsströmmar och/eller …

spelar en större roll och som visserligen fruktar konsekvenserna av en avkylning men ändå naturligtvis hoppas att vi får rätt har ännu inte fått ett tydligt bevis för att det faktiskt håller på att bli kallare, och de som tror på hypotesen och ivrigt väntar på tydliga bevis har inte heller fått ett tydligt utslag.

Den viktigaste skillnaden mellan pro- och antagonister är att det är få antagonister vars försörjning är beroende av att klimathotet tas på allvar.

september 22, 2011   88 Comments

Våra kalla vintrars geografi

Gästinlägg av docenten, meteorologen och klimatologen Tage Andersson

Den globala medeltemperaturen har enligt tillgängliga observationer stigit med knappt en grad Celsius (eller Kelvin) de senaste 150 åren. Som jag framhöll i mitt inlägg på TCS 110908 anförs ofta detta som bevis för AGW (Anthropogen Global Warming). Uppvärmningen kommenterar nobelpristagaren i fysik år1973,  Ivar Giaever , såhär: ” The claim (how can you measure the average temperature of the whole earth for a whole year?) is that the temperature has changed from ~288.0 to ~288.8 degree Kelvin in about 150 years, which (if true) means to me is that the temperature has been amazingly stable, and both human health and happiness have definitely improved in this ‘warming’ period. ”Citatet kommer från det brev där Giaver  avsäger sej sitt hedersledamotskap i American Physical Society pga deras officiella inställning till AGW. Nog håller Giaver en välbehövlig distans till den infekterade klimatdebatten. Av liknande skäl utträdde fysikprofessorn emeritus Hal Lewis, University of California at Santa Barbara, något år tidigare.

Norra halvklotets vintrar har också blivit en knapp grad C varmare. Den globala temperaturen varierar mycket mindre än regionala, som Sveriges. Det är också ovanligt att flera mycket kalla svenska vintrar kommer i följd. Under 1900-talet har tre konsekutiva mycket kalla vintrar endast uppträtt två gånger: 1940-1942 och 1985-1987 (Med vinter menas månaderna dec, jan och feb, och vintern 1939/1940 betecknas 1940 osv). Vi har nu upplevt två konsekutiva kalla vintrar, 2010 och 2011. Hur skiljer sej deras geografiska utbredning från 1900-talets kalla 3-vintrarsperioder?

Fig 1 visar attköldutbredningarna 1940-1942 och 1985-1987 är mycket lika varandra såväl till geografisk utbredning som temperatur. De är också mycket lika de senaste vintrarna, 2010-2011.

En regional vinters medeltemperatur är ett abstrakt begrepp. Dels är regionen Sverige stor, även om den bara omfattar någon tiondels procent av globens yta upptar den i latitud 15 av 180 grader. Vi kan ha helt olika vintrar i södra och norra landet. Dels är tiden hela tre månader och de har sällan samma temperaturanomalier. Som exempel hade vintern 2011 en extremt kall december (2010), se fig, en något varm januari 2011 och en kall februari med sträng kyla  i norr.

 

 Fig.1. Temperaturanomalier under vintrarna 1940-1942, 1985-1987, 2010-2011 samt december 2010. Referensperiod 1901-2000. Data och analysmetod efter NASA/GISS

De kalla krigsvintrarna 1940-1942 inföll då såväl globen som helhet och norra halvklotets vintrar hade ett temperaturmaximum. Även under de kalla vintrarna 2010-2011 hade såväl globen som norra halvklotet hög temperatur. Kan intuitivt förefalla underligt, men är det inte med tanke på den låga korrelationen mellan Sveriges och klotets temperaturanomalier. Gemensamt för våra kalla vintrar är att kylan täcker större delen av Europa och Sibirien.

Våra kalla vintrar är alltså inga lokala fenomen. En enkel bild av dem är att den sibiriska anticyklonen, som beter sej som en dallrande geleklump, är ovanligt kall och tillåts att breda ut sej åt väster. Ofta därför att den nordatlantiska oscillationen, NAO, har ett lågt värde, innebärande att den azoriska anticyklonen och den isländska cyklonen är svaga, med svag västvindkomponent mellan dem. Eller rentav omkastade. Enbart oscillationen styr inte temperaturen. Vintern 2010 hade extremt lågt NAO, de kalla vintrarna 1985-1987 också lågt, men betydligt högre än 2010. Erik W. Kolstad illustrerar i Fig 2 luftströmningen under vintern 2010.

 

Fig. 2. Luftströmning under den kalla vintern 2010. Det azoriska högtrycket och det isländska lågtrycket har bytt plats. Efter Erik W. Kolstad.

Intressant är hurAGW-arna reagerar för dessa senaste kalla vintrar. Förutom att först deklarera kylan som lokal gav de snabbt beskedet att den är mycket ovanlig och blir allt sällsyntare. Representativ är SMHIs hydrologiprofessor Sten Bergström, som i DN den 7 januari 2010 förklarar att ” Den vita vintern och det kyliga vädret i Sverige är ett undantag. I framtiden kommer växthuseffekten leda till att de kalla vintrarna blir allt mer sällsynta” . Bergsäker är Bergström, ty han tyr sej till klimatmodellerna. Ingen tvekan, de säger så. I verkligheten blev redan nästa november mycket kall, med tidig snö. Följande december 2010 blev extremt kall och som helhet blev vintern 2011 kall. Dock, efter kalla vintrar kan även kyla förklaras av klimatmodeller. Kodra et al har i Geophysical Research Letters (Persistingcold extremes under 21stcenturywarming scenarios) analyserat modellsimulationer och observationer. Deras resultat kan sammanfattas så att extrem kyla kommer att vara lika frekvent under 2000-talet som under 1900-talet, även om den globala uppvärmningen fortsätter.

 

september 22, 2011   26 Comments

Vad är IPCC’s uppdrag?

Det har förekommit en debatt om innebörden av IPCC’s mandat. Vissa klimatrealister har hävdat att det är ett åläggande att ‘bevisa AGW-teorin’. Försvararna har tvärtom betonat att IPCC åläggs en vetenskaplig, neutral roll .

I “PRINCIPLES GOVERNING IPCC WORK” från 1998 I Wien, uppdaterade 2003 och 2006 sägs i pkt 2:

“The role of the IPCC is to assess on a comprehensive, objective, open and transparent basis the scientific, technical and socio-economic information relevant to understanding the scientific basis of risk of human-induced climate change, its potential impacts and options for adaptation and mitigation.”

Detta kan sägas ge ett finger åt båda parter i diskussionen. Å ena sidan objektiv och transparent , å den andra orsakad av människor.

Häromdagen hittade jag en formulering från juni 1987, ungefär från den tid när IPCC bildades. Det är från UN Environmental Program, dokument 14/20 i samarbete med WMO:

The Governing Council

Aware that national and international studies continue to conclude that a global climate change will result form increases in the concentration of greenhouse gases from human activities …”

Det är för mig förbluffande att AGW-hypotesen redan 1987 ansågs vetenskapligt styrkt – “continues to conclude” – det är en lika tvärsäker formulering som i AR 4, 20 år senare:

“Fortsatta utsläpp av växthusgaser med stor sannolikhet leder till en fortsatt uppvärmning under 2000-talet som är större än den vi upplevt under 1900-talet.”

Har forskningsmiljonerna bara givit längre texter, men inte säkrare kunskap?

Nå, min slutsats beträffande hur hårt IPCC styrts av grundarnas mandat blir aningen resignerad mot bakgrund av hur IPCC faktiskt agerat. Det gäller t ex förekomsten och urvalet av gråa källor, frånvaron av dementier till påvisade felaktigheter och den bakvända publiceringen av exekutiva slutsatser i förhållande till vetenskaplig dokumentation. Detta visar att mandatet varit ungefär lika styrande, som ett fritt fall  av pappret det skrivits på.

 

september 21, 2011   69 Comments

Att låta sig luras av trender

Gästinlägg av docenten, meteorologen och klimatologen Tage Andersson

Här på TCS diskuteras och missförstås ofta trender. Vad är då en trend? Vad gäller tid är det en tendens eller utveckling av något som man söker sammanfatta och åskådligt beskriva. Ofta för att få veta något om framtiden. En förhoppning som i regel gäckas. För att man ska kunna tolka en trend måste den vara enkel, som en rät linje. Komplicerade kurvor klarar man inte, och vad värre är, de spårar ofta ur med katastrofala resultat som följd.

Jag ska illustrera trender med hjälp av tidsserien från CRU (Climatic Research Unit i England) som ger årsvärden av den globala medeltemperaturen nära jordytan perioden 1850-2010. (hämtad 110831)

För att illustrera trendernas tidsberoende väljer vi ut 50-årsperioden 1891-1940, se fig 1. Vi anpassar, med minsta kvadratmetoden, en rät linje till observationerna. Minsta kvadratmetoden innebär att vi beräknar skillnaden mellan en tänkbar rät linjes värde och observationens värde och multiplicerar det med sig själv. Den produkten beräknar  vi för alla observationer. Därefter summerar vi dessa produkter och väljer den räta linje som får minsta summan. Då anser vi oss ha fått bästa möjliga räta linje-approximation. Den svarta linjen i fig 1 visar resultatet. Det kanske inte är så tokigt men vi kan nog få bättre anpassning om vi söker en kurva. Så låt oss söka en sådan.

Den räta linjen har ekvationen

Y=k*x+L

För en kurva väljer vi en 6-gradsekvation/polynom/

Y=k1*x+k2*x2+k3*x3+k4*x4+k5*x5+k6*x6+L

Det är krångligt, men dagens PC klarar det utan vidare.

Den röda kurvan visar att nu blir det bättre. Den ligger mycket närmare observationerna. Men den fina anpassningen har ett högt pris.

 

Fig 1. Observationer av den globala årsmedeltemperaturen perioden 1891-1940 (blå kurva) och anpassning till dem med rät linje (svart) och 6-graders/kurva/polynom (röd  )

Vi ser att såväl i början som slutet är den röda kurvan väldigt brant. Det innebär att om vi låter den ge värden längre fram (efter 1940) eller tidigare (före 1891) går det väldigt dåligt, fig 2.

 

Fig 2.  Observationer av den globala årsmedeltemperaturen perioden 1885-1945 (brun och blå kurva ) och anpassning till dem med rät linje (svart) och 6-graders/kurva/polynom (röd).  Anpassningarna utförda för perioden 1891-1940. Observera att den röda kurvan spårar ur katastrofalt utanför 1891-1940. Observera också att det är annan x-skala än i fig1 .

Redan ett par år efter eller före perioden 1891-1940 spårar den röda kurvan fullständigt ur och den enkla räta linjen passar observationerna bättre. Hur det blir om vi ser på hela perioden 1850-2010 kan vi förstås tänka oss, men för säkerhets skull visas det i fig 3.

 

Fig 3.  Observationer av den globala årsmedeltemperaturen perioden 1850-2010(brun och blå kurva ) och anpassning till dem med rät linje (svart). Anpassningen utförd för perioden 1891-1940. 6-graderskurvan ryms inte inom y-skalan, m.a.o. ger fullständigt vansinniga värden utanför intervallet 1891-1940.

Den röda kurvan saknas, helt enkelt eftersom den rusar ut ur figuren, såväl före 1890 som efter 1940. Detta illustrerar en viktig princip. Rent matematiskt kan man få väldigt bra anpassning till kända data, bara genom att anpassa dem till en lämplig funktion. Men sannolikt funkar det inte utanför det  valdaintervallet, här utanför tidsintervallet 1891-1940. Om vi går vi utanför det blir resultatet katastrofalt för den röda 6e-gradskurvan. Den enkla räta linjen lyckas mycket bättre  såväl före 1890 som efter 1940.

Detta resonemang gäller för alla samband som saknar fysikalisk eller annan vettig motivering. Tack vare våra PC är det numera enkelt att söka alla sorters samband och hitta till synes bra sådana, men deras prognostiska värde är obefintligt tills man visar att de gäller också för oberoende data, i detta fall data utanför anpassningsintervallet 1890-1940.

Vad klimatmodellerna anbelangar har de en klar fysikalisk motivering för CO2. Aerosolernas egenskaper är komplicerade och dåligt kända. Samma gäller moln och nederbörd. Kosmiska influenser kan inte tas med, eftersom de f.n. inte kan kvantiseras. Därför kan man inte hävda att klimatmodellerna bygger på känd fysik. Eftersom det saknas oberoende data att testa dem mot är de icke verifierade och deras prognosförmåga okänd, sannolikt mycket låg.

 

september 21, 2011   45 Comments