Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — april 2012

På Second Opinion om reglerkraften

Elingenjör Claes-Erik Simonsbacka och undertecknad angriper Professor Lennart Söder, KTH, och Energimyndighetens påstående om att det går att integrera 30 TWh vindkraft i vårt elsystem utan åtgärder. Enligt KVA går gränsen vid 10 TWh. Artikeln finns på Second Opinion.

Läs och kommentera.

Glöm inte att klicka på LYFT UPP längst upp på artikeln

 

april 30, 2012   43 Comments

Vad har KVA gett vindkraftsdebatten?

KVA:s debattartikel på SvD Brännpunkt förra söndagen ”Meningslös satsning på vindkraft” har gett nytt bränsle åt vindkraftsdebatten. Kanske är inlägget det allra viktigaste som hittills gjorts i denna för Sverige så viktiga fråga. Man kan bara konstatera att vindkraftsutbyggnaden har igångsatts utan någon som helst analys av behovet och konsekvenserna. Det kanske allra allvarligaste är att man huvudlöst satt Sveriges konkurrenskraft på spel i syfte att blidka miljörörelsen, vindkraftsindustrin och centern. De tre är i många fall samma sak och det är ofta svårt att skilja dem åt i debatten.

Vi kan redan nu konstatera att debaclet i energipolitiken äter upp våra löner och påverkar vår industri. Samtidigt påstår vindindustrin att vindkraft sänker elpriserna samtidigt som man i andra media ropar efter höga elpriser för att klara sig. Det hänger helt enkelt inte ihop.

Jag har tidigare pekat på att KVA:s artikel har skapat en ”medial härdsmälta” vid Svensk Vindenergi. Vindindustrin saknar nu, efter KVA:s artikel, helt vetenskapligt stöd för sin verksamhet.

Det är också märkligt nog så att det är ingen som genom repliker gjort gällande att KVA i sak har vetenskapligt fel. De repliker som inkommit har antingen varit part i målet eller  saknat kompetens i vetenskapliga frågor (Svensk Vindenergi) eller bara pekat på de politiska beslut som fattats i frågan (Energimyndigheten). Energimyndighetens svar tycks dessutom bara vara ett eko från någon statssekreterare som vaknat till och sparkat liv i Andres Muld (GD för Energimyndigheten).

Muld skriver dessutom helt verklighetsfrämmande om vindkraftens lönsamhet. Var har han varit den senaste tiden? Ny på jobbet eller? :)

Vidare skriver Muld att elcertifikatsystement hittills subventionerat vindkraften med 4 till 6 miljarder. En osäkerhet på 33 % alltså. Det är skrämmande att en statlig myndighet har så dålig kontroll på de pengar som man borde ha koll på. Inom vilket annat område som helst hade GD/VD sannolikt fått sparken för så lösliga uppgifter. Slutsatsen kan bara bli den att Energimyndigheten är en inkompetent myndighet som i allt väsentligt bara sysslar med propaganda. Vem har förresten hört eller sett EM ”rätta” Wijkman, Axelsson eller andra delar av miljörörelsen när man på de bästa debattsidorna vräker ur sig osakligheter om kärnkraften?

När det gäller fd GD för Energimyndigheten, Tomas Kåbergers, replik så är den ett kapitel för sig. Jag har ju träffat Tomas Kåberger ett par gånger och dessutom debatterat mot honom i Tillståndet i miljön förra året. Jag har uppfattat Tomas Kåberger som trevlig, kunnig och kompetent. Repliken på SvD Brännpunkt är därför förvånande inkompetent, osaklig och rent ut sagt o-professionell. Kåberger framträder här som en ren alarmist och repliken saknar det mesta av saklighet och vetenskap. En ”ren spya” som aldrig borde ha publicerats och där det mesta blivit helt fel. För det första så handlade inte KVA:s artikel om kärnkraft, för det andra så är inte Sveriges elnät starkt integrerat med andra länder. Inlägget är istället ett personligt hållet angrepp på KVA och helt utan vetenskaplig kontext. Utropen om aborterade foster i Japan tycks dessutom vara rena påhitt av media som Kåberger glatt för vidare.

Sammantaget kan vi konstatera att vindindustrin efter denna debatt står helt utan seriösa argument. KVA har slagit fast att:

  • Mångmiljardsubventionerna till vindkraften är meningslösa
  • Vindkraftens produktion är försvinnande liten
  • Mer  än 10 TWh vindkraft kräver en kostsam nätutbyggnad och mer reglerkraft
  • Vindkraftsutbyggnaden skadar svensk konkurrenskraft
  • Vindkraftsutbyggnaden är negativ för elkunderna
  • Vindkraftsutbyggnaden minskar inte koldioxidutsläppen
  • Pengarna skulle göra mer nytta inom andra områden

Slutligen kan vi konstatera att ingen av replikerna i debatten seriöst kunnat bemöta något av det KVA fört fram. Vindindustrin står nu helt utan vetenskapligt stöd för sin verksamhet. Men det visste vi ju egentligen innan. Stort tack till KVA för den bekräftelsen. Nu väntar vi bara på slutrepliken.

 

april 30, 2012   27 Comments

Mer om globalt styre

Man skall alltid ta uttalanden från politiska makthavare på allvar. Det är så lätt att avfärda sådana uttalanden som enbart tomma floskler som syftar till röstmaximering och som makthavaren i fråga egentligen inte menar. Tyvärr – eller hur man nu skall uttrycka det – så är det ofta så att de menar precis det de säger.

En alltför vanlig reaktion bland tyska intellektuella som stöttade Hitlers makttillträde var att de inte förstod att karln menade allvar. Många hade inte läst Mein Kampf, och de som hade det trodde inte på hans vulgära antisemitism och världshärskarambitioner. Ännu fler västerländska intellektuella beundrade Lenin – som ju också skrev böcker gubevars – men verkade inte begripa att hela förtryckarsystemet låg inbäddat i Lenins teser om nödvändigheten av ett avantgarde och att man måste krossa ägg för att göra en omelett. Stalin var bara en plikttrogen och skrupelfri arvtagare till Lenins teser. Mao likaså.

Därför är det oroande när politiska makthavare som t.ex. FNs Ban Ki-Moon gång på gång går ut och fördömer en fri marknad och behovet av ”ledarskap” för att införa en grön global planekonomi.

Inom EU så har vi Connie Hedegaard som inte backar för att införa ett öppet handelskrig i syfte att tvinga resten av världens stater att betala CO2-skatter. Inom den kanske tyngsta EU-staten, Tyskland, så har utopister som Joachim Schellnhuber ett stort inflytande som vetenskaplig rådgivare till Angela Merkel. Idéerna om ett globalt styre diskuteras intensivt inom EU, se t.ex. här.

Våra inhemska världsförbättrare såsom Anders Wijkman och Johan Rockström kanske inte betyder så mycket eftersom de inte sitter särskilt centralt i det politiska beslutsfattandet. Men eftersom stormedia tycks omhulda dem som ”klimatexperter” så kan man inte räkna bort dem. Politiker är känsliga för vad massmedia tycker. Än mer bekymmersamt är då vart (C), (MP) och (V) är på väg. De har ett oproportionerligt stort inflytande på svensk miljöpolitik.

Läs vad de skriver! Vi får inte underskatta dem. Det är tunga politiska organ som de har bakom sig. Inte minst FN ger dem en gedigen uppbackning genom sin klimatkonvention, Agenda 21, Kyotoavtal  och den kommande miljökonferensen Rio + 20 i juni. Planer på att ge FN en betydligt viktigare roll som ett globalt styrorgan för att förhindra den inbillade klimatkatastrofen i framtiden dyker upp gång på gång, se t.ex. Scientific American. Saken diskuteras intensivt under FN-paraplyet, se här.

Sverige deltar i dessa aktiviteter, inte minst i det kommande klimatmötet Rio +20. Det är kanske dags att fråga våra valda politiker vad de tänker driva för linje visavi tankarna på ett globalt styre om klimatfrågan. Vilket mandat anser de sig ha beträffande att eventuellt förhandla bort vårt nationella och demokratiska självstyre?

Ingemar Nordin

april 29, 2012   56 Comments

Solen och klimatet

Intresset för solens betydelse för klimatet bara ökar. Att dess livgivande strålar påverkar dygnets och årstidernas temperatursvängningar är självklart. Likaså att de är en förutsättning för all värme och allt liv här på jorden. Men i vilken grad påverkar solen klimatet (definierat som snittväder över minst en 30-årsperiod)?

Solens aktivitet ökar och minskar i 11-årscykler, men den direkta mängden instrålning förändras inte så mycket. Så därför har klimatforskarna i FNs klimatpanel, IPCC, behandlat denna faktor som konstant, eller åtminstone av marginell betydelse. Men det finns kritiker som menar att detta förfarande förbiser en viktig, ytterligare roll för solen, nämligen att den också modulerar den inkommande kosmiska strålningen. Den senare i sin tur verkar kunna trigga processer i atmosfären som påverkar molnbildningen. Detta kan ha stor betydelse för den globala temperaturen och klimatet över längre tidsperioder.

Ovanstående bild är hämtad från ett pressmeddelande från japanska The Asahi Shimbun. Där påstår japanska forskare att man märkt oroväckande tecken på att solen nu kan vara på väg mot en längre period av inaktivitet som påminner om Maunder Minimum för dryga 300 år sedan då temperaturen kan ha legat 2,5 grader C under vad vi har i dag. Det är som sagt bara ett pressmeddelande så det går inte att se vad som ligger bakom påståendet (och det har redan höjts skeptiska röster bl.a. från astronomen Leif Svalgaard som brukar kommentera på WUWT). Men de är inte ensamma om sådana dystra prognoser, se t.ex. här.

Hur stort detta indirekta inflytande från solen är kan man diskutera (IPCC förkastar tanken helt och hållet). Men i den vetenskapliga litteraturen så samlas alltfler artiklar som påvisar en historisk korrelation mellan solaktivitet och temperatur. Här är några färska exempel:

Tre norska klimatforskare har funnit ett starkt samband mellan solcyklernas storlek och temperaturen på Svalbard. Om deras modell stämmer så kommer det att bli i medeltal 3,5 grader C lägre än nuvarande nivå på Svalbard under de närmsta åren fram till 2020.

Från Bremens universitet kommer en artikel där man studerat förhållandena i södra Italien under tiden mellan 60 år före och 200 år efter vår tideräknings början, dvs. under romartiden. Värmen då kan till stor del (”major forcing”) tillskrivas en aktiv sol, menar man.

JoNova rapporterar om en kinesisk studie av tibetanska trädringar som sträcker sig 2500 år bakåt i tiden. Forskarnas rekonstruktion visar inte bara på att den globala temperaturen periodvis varit minst lika varm som idag utan också att det finns ett troligt samband med solaktiviteten.

Ett par finska klimatforskare har hittat en stark korrelation mellan vårtemperaturerna i sydvästra Finland och NAO (North Atlantic Oscillation) och solfläckar.

I Svensmarks hemland Danmark så skall man naturligtvis vara värst :-) . Här är ett gäng danskar som har kartlagt bortåt 10 000 år gamla avlagringar från olika håll i välden (Kina, Turkiet, Nordamerika) och funnit korrelationer med solaktiviteten.

Det verkar onekligen som att IPCC misstagit sig grovt då man betraktar solaktiviteten/kosmisk strålning som en marginell faktor då det handlar om att förstå hur klimatet fungerar.

Ingemar Nordin

april 29, 2012   11 Comments

Gasbilar på frammarsch

Det finns idag redan närmare 13 miljoner gasdrivna fordon i världen. Och fler lär det bli. Med gaspriser som hela tiden pressas nedåt tack vare skiffergasen så blir detta alternativ alltmer attraktivt. Tekniken är relativt beprövad till skillnad från exempelvis elbilen. Den senare ligger en bra bit in i framtiden, med teknologiska problem med batterier, räckvidd och laddning fortfarande olösta.

Från Investment U kan vi se hur utvecklingen ser ut:

Det är framförallt länder som Pakistan, Indien och Kina som leder utvecklingen, men även Argentina och Brasilien i Sydamerika har många gasdrivna bilar.

Kina drar ned på sina ambitioner med elektriska bilar och det investeras nu mer i gasdrivna bilar.

I USA ligger man efter, men industrin har i alla fall bestämt sig för att satsa stort (utan statliga subventioner) på att bygga en infrastruktur med tankställen för gas från kust till kust.

Ingemar Nordin

DN

april 28, 2012   36 Comments

Madrid 1995: IPCC korrumperar vetenskapen

Frågan om när klimatvetenskapen inom FNs klimatpanel, IPCC, blev politikerstyrd måste preciseras. Det finns många politiker, politiska organ, aktivister och påtryckargrupper som vid olika tidpunkter har använt sig av klimatvetenskapen i sin argumentation för att minska industrisamhällets produktion av koldioxid, och för att propagera för en grön ideologi.

Bernie Lewin på bloggen Enthusiasm, Scepticism and Science preciserar frågan till när den klimatvetenskapliga arbetsgruppen (WG1) inom FNs klimatpanel, IPCC, gav efter för de politiska påtryckningarna och levererade en vetenskapligt tvivelaktig grund för påståendet att de antropogena växthusgaserna styrde klimatet.

Lewin har publicerat sitt första av tre långa inlägg om denna fråga, och driver tesen att ”tipping pointen” här var ett plenarmöte med representanter för deltagande länders regeringar i Madrid 1995. Jag skall försöka sammanfatta hans argumentation så här långt.

I juni i år så skall ett stort antal delegater samlas i Rio de Janeiro, Brazilien, för ett mastodontmöte som kallas Rio+20. Det går av stapeln 20 år efter det ursprungliga Rio-mötet 1992 (som då bara hade futtiga 50 000 delegater). Vid det första mötet så skrev parterna bl.a. på en konvention, Framework Convention on Climate Change som lade fast hur parterna, dvs. de deltagande ländernas regeringar, ville tackla de hotande klimatförändringarna. Här gav de IPCC det formella uppdraget att granska och sammanfatta det vetenskapliga läget.

Bernie Lewin påpekar att IPCC på den tiden hade en någorlunda distanserad och avvaktande hållning till huruvida det överhuvudtaget gick att upptäcka någon antropogen påverkan på klimatet, eller om man kan tillskriva människans utsläpp av koldioxider en central roll. Men det fanns helt klart ett politiskt intresse av frågan redan tidigare. Inte minst Brundtlandrapporten från 1987 hade framhållit en global uppvärmning pga växthusgaser som ett möjligt hot.

På Berlinmötet 1995, som föregick Madridmötet, så skärptes dock IPCCs politiska mandat. I Berlin lovade nämligen parterna att ta ”appropiate action” om IPCC kom fram till en bekräftande slutsats. Dvs., från och med nu så hamnade en stor del av den politiska makten angående denna fråga hos IPCC. Och i fokus låg just de vetenskapliga kapitel som WG1 arbetade med. Lite förenklat: Världens stater hade lovat att göra som IPCC sa.

Alltifrån Rio 1992 till Berlin och sedan till Madrid 1995, så hade det politiska klimatet runt, och inom, IPCC hettat till markant. Det fanns starka grupper inom FN, internationella miljörörelser och enskilda politiker som redan drog stora växlar på att vetenskapen hade, eller nästan hade, sagt att det fanns ett reellt hot från människogenererad koldioxid.

Lägg därtill att hela IPCC redan från starten var riggad för att ge det förväntade resultatet. WG1 skulle undersöka en eventuell klimatpåverkan och se om den kunde tillskrivas växthusgaserna. WG2 hade uppdraget att fastställa vilken betydelse, ”impact”, som en ökad värme kunde tänkas få på naturen och samhällena. WG3 hade som uppgift att utforska vad man måste göra för att stoppa utsläppen. Så, även forskarna inom de två sistnämnda arbetsgrupperna var naturligtvis intresserade av att den klimatvetenskapliga WG1 kom fram till att det fanns ett hot, annars var deras arbete ganska meningslöst.

I Madrid hölls ett sista plenarmöte före den slutliga rapporten (i tryck 1996); SAR. Och där tyckets det hända en del saker som gjorde att IPCC lämnade sin tidigare avvaktande hållning för att istället säga att människan definitivt kunde påverka klimatet på ett irreversibelt sätt:

carbon dioxide remains the most important contributor to anthropogenic forcing of climate change; projections of future global mean temperature change and sea level rise confirm the potential for human activities to alter the Earth’s climate to an extent unprecedented in human history; and the long time-scales governing both the accumulation of greenhouse gases in the atmosphere and the response of the climate system to those accumulations, means that many important aspects of climate change are effectively irreversible

Exakt vad som hände i Madrid, och vilken roll som bl.a. John Houghton och Ben Santer såsom ledande personer inom WG1 hade, kommer att beskrivas i Lewins nästa inlägg. Så, alla som likt jag är starkt intresserade av kopplingen mellan politik och vetenskap får tyvärr vänta ett tag till. (Men ni kan gå in och kika lite i förväg på det här.)

Läs gärna hela inlägget. I slutet finns också en efterlysning på dokument som Lewin anser centrala för sin historiebeskrivning. Kanske någon har tips att ge honom?

Ingemar Nordin

april 28, 2012   72 Comments

Mats Almgren och klimatkänsligheten igen

Mats Almgren har den 18 april i en ny bloggartikel Pehr Björnbom och klimatkänslighet igen åter tagit upp klimatkänsligheten till diskussion. Han har som utgångspunkt några artiklar av mig här på TCS, bland andra här, här, här och här. Här tar jag upp och kommenterar Mats diskussionspunkter och påvisar likheter och skillnader i våra åsikter om klimatets utveckling.

Mats har tagit upp två huvudpunkter i sin diskussion, som jag tycker är givande och som för klimatdebatten framåt. Den ena är bestämningen av den transienta klimatkänsligheten genom att använda observerad temperaturändring och uppskattningar av radiativ forcing som jag diskuterade i artikeln Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer. Den andra är Spencers och Braswells (2010) fasplansmetod (SB10) som jag diskuterat i en serie artiklar, senast förra veckan i Testa hypotesen om låg klimatkänslighet med fasplansmetoden!. Se även Jordens energibalans, klimatkänsligheten och fasplansdiagram och Spencers och Braswells fasplansanalyser, frågor och svar. Jag kallade även den klimatkänslighet som beräknas från fasplansdiagram för transient klimatkänslighet, men denna är ändå inte ekvivalent med den ovannämnda transienta klimatkänsligheten, vilket jag återkommer till i diskussionen om fasplansdiagram.

Transient klimatkänslighet från temperaturutvecklingen

Jag har i artikeln Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer i avsnittet Klimatkänsligheten uppskattad från temperaturutvecklingen genom att jämföra temperaturhöjningen sedan 1880 med enligt av GISS uppskattad inverkan (radiative forcing) av växthusgaser och aerosoler med mera på jordens energibalans. Mats Almgren tar här tillbaka en tidigare kritisk inställning och ger mig nu godkänt för denna beräkning som gav en transient klimatkänslighet på 1,5 K per fördubblad koldioxidhalt.

Vi är däremot inte överens om vad detta värde säger om jämviktsklimatkänsligheten. Mats hävdar att den transienta klimatkänsligheten utgör mellan 0,4 och 0,8 av jämviktskänsligheten. Men detta är inte vad de avancerade klimatmodellerna säger. Jag har hämtat uppgifter om detta för de 12 IPCC-stödda avancerade klimatmodeller som undersökts av Dufresne och Bony (2008). Enligt Tabell 1 utgör den transienta klimatkänsligheten mellan 0,6 till 0,7 av jämviktskänsligheten.

De två avancerade modeller som enligt tabell 1 har den transienta klimatkänsligheten 1,5 K och 1,6 K har en jämviktskänslighet av 2,3 K per fördubblad koldioxidhalt. Detta värde skiljer sig avsevärt från de värden på mellan 2,4 och 3,5 K för 2xCO2 som Mats anger.

Skillnaderna mellan Mats och mitt synsätt blir desto tydligare genom det jag skriver i Klimatkänslighet, några uppskattningar från observationer i avsnittet Andra antaganden ger både högre och lägre värden.

Ökningen på grund av omräkning från transient känslighet till jämviktskänslighet har vi redan diskuterat här ovan. Därefter övergår jag i detta avsnitt i den nämnda artikeln till diskussionen av de antaganden och osäkerheter som kan innebära att det beräknade värdet är för högt. Mats gör ingen sådan diskussion.

Jag pekar där på de stora osäkerheterna i uppskattningarna av hur antropogena aerosoler påverkar jordens energibalans. Många klimatforskare är skeptiska till att dessa aerosoler har haft stora kylande effekter som ständigt tycks ha matchat ökningen av växthusgaser. Denna osäkerhet kan innebära att värdet på klimatkänsligheten kan vara säg 50% för stort, dvs. den transienta klimatkänsligheten skulle då bli 1 K per fördubblad koldioxidhalt.

Vidare kan det mycket väl vara så att hälften av temperaturstegringen sedan 1880 beror på naturliga orsaker (se fig. 4 i den ovannämnda artikeln om klimatkänsligheten). Om vi även tar hänsyn till detta kommer vi till en transient klimatkänslighet av 0,5 K.

Det finns flera olika sätt att tänka sig orsaker till en långsiktig naturlig temperaturstegring. Jag tolkar Spencers och Braswells förslag om långsiktiga ändringar av molnigheten som att klimatsystemet har en långsamt pågående omorganisation av hela det sammankopplade systemet med cirkulationen i luft och hav, vattenånghalt, moln och nederbörd med mera. (Jämför med artikeln Molnen och klimatsystemets kylning – ett föredrag och dess konsekvenser). En annan orsak, som även kan sammankopplas med Spencers och Braswells förslag, är att djuphavets uppenbarligen transienta tillstånd efter att ha genomgått flera värmeperioder och därefter lilla istiden, påverkar klimatsystemet så att vi får en långsiktig global temperaturstegring.

Jag ser det som en viktig poäng att min beräkning av den transienta klimatkänsligheten från temperaturutvecklingen med hänsyn till osäkerheterna inte motsäger den låga klimatkänslighet som antyds av Spencers och Braswells fasplansdiagram.

Övergången från istid till mellanistid

Mats Almgren verkar anse att de klimatkänsligheter som man får fram genom studier av övergången mellan istider och mellanistider är pålitliga. Jag anser att så inte är fallet.

Det finns all anledning att förmoda att enligt Saltzman med flera (1984) övergången mellan istid och mellanistid måste beskrivas med starkt olinjära modeller. Dels är temperaturändringen mycket stor, dels drivs förloppet av en mycket ojämnt fördelad forcing nämligen den ändrade fördelningen av solinstrålningen över globen. Skillnaden mellan den största sommarsolinstrålningen vid mellanistid och den minsta under istiden är omkring 60 W/m2 vid latituden 65 N (ungefär Luleås latitud, jämför dessa 60 W/m2 med de 3,7 W/m2 som en fördubbling av koldioxidhalten ger) medan i medeltal över globen ändras solinstrålningen mycket lite. Denna omfördelning av strålningen är orsaken till att snön smälter här i Sverige till sommarhalvåret vid mellanistid men bildar inlandsis under istid.

Men de studier som tar fram en klimatkänslighet ur detta använder den enkla energibalansmodellens linjära formelspråk med dess uppdelning i forcing och återkoppling. Som global temperatur använder man proxydata såsom isborrkärnan från EPICA i Antarktis (75°S 123°E) vars temperatur divideras med två (!). Det framstår enligt min mening mot denna bakgrund som nog  så äventyrligt att ur en linjär modell dra slutsatser om klimatkänsligheten när förloppet man studerar är så uppenbart olinjärt och man dessutom använder temperaturen från en enda punkt.

Om vi till exempel tar Köhler med flera (2010) What caused Earth’s temperature variations during the last 800,000 years? så kan man som de har gjort givetvis uppskatta inverkan från koldioxid på energibalansen genom att använda hur koldioxidhalten ändrats enligt proxydata. Liknande gör de för flera andra forcing på ett rimligt sätt. Men man kan inte få någon information om hur det starkt sammankopplade systemet av vattenånga, moln, nederbörd, cirkulation i luft och hav med mera har ändrat sig från istid till mellanistid ur proxydata. (Jämför ovannämnda artikel om moln). Och att då, för att ändå kunna få fram klimatkänsligheten, anta att detta system skulle ändra sig enligt samma principer som vid dagens klimatförändringar är äventyrligt enligt min mening.

Om vi ändå bortser från denna invändning och accepterar att den linjära modellen och andra antaganden är giltiga vad innebär då sannolikhetsfördelningarna för klimatkänsligheten i Köhler med fleras fig. 9. Där har de ett intressant grepp, nämligen att se hur fördelningarna varierar med osäkerheten i ingångsdata. Då visar det sig att med 50% ökad osäkerhet så kommer klimatkänsligheter långt under 1 K per 2*CO2 in i konfidensintervall med vanliga standardkonfidensgrader såsom 95% och 99% (se den svarta streckade kurvan i fig 9D). Sådana låga värden kan alltså inte uteslutas.

Spencers och Braswells fasplansmetod

Till skillnad från istidsstudierna omnämnda ovan så bygger fasplansmetoden vi diskuterar här på omfattande globala mätningar både av utgående strålning från jorden och av den globala medeltemperaturen. Strålningen mäts av NASA med hjälp av satelliter, såsom satelliten TERRA (se figur 1 här) som har ett mätinstrument som ingår i forskningsprogrammet CERES. Temperaturerna hämtas från de välkända temperaturmätserierna, till exempel UAH och HadCRUT3.

Den absolut grundläggande idén bakom dessa fasplansdiagram är att jorden bara kan uppvärmas genom att få mer strålning in än ut. Jordens enda sätt att utbyta energi med solen och världsrymden är genom strålning. Hur ändringar i utgående strålning kan ge information om återkopplingsparametern (se nedan), ur vilken man kan beräkna klimatkänsligheten, illustreras i figur 1.

Bilden på jorden i figur 1 är från NASA.

I figur 1 visas hur jorden ökar sin temperatur när den kommit i obalans med mer strålning in än ut, till exempel på grund av ökad halt koldioxid eller mindre moln som reflekterar solljus. Men den ökande temperaturen innebär ökande strålning ut så att obalansen minskar. Temperaturen ökar tills in- och utgående strålning återigen är i balans.

Återkopplingsparametern α W/(m2 K) enligt figur 1 visar jordens förmåga att kyla bort energi. Fasplansmetoden syftar till att bestämma denna återkopplingsparameter från strålningsdata mätta med satelliter. När man plottar N = F – αΔT mot ΔT får man räta linjer med lutningen α om F är konstant. Ur återkopplingsparametern α kan man sedan beräkna klimatkänsligheten. Se artikeln Jordens energibalans, klimatkänsligheten och fasplansdiagram.

Mats Almgren skriver (jag har ändrat hans beteckningar till samma som mina för klarhetens skull; min fetning):

Spencer och Braswell har istället använt N och ΔT från satellitobservationer. Månadsmedelvärden av N plottas mot månadsmedelvärden av ΔT. Konsekutiva värdepar sammanbinds med räta linjer. Det intressanta är att ett stort antal räta linjer, mestadels mellan endast två punkter, ibland tre, men sällan fler, är nära parallella, dvs de har samma lutning och ger samma värde på α!

Mats kritik här är alltså att de räta linjerna endast är mellan två och tre punkter. Men detta är i allmänhet inte en korrekt beskrivning. Spencer och Braswell har även visat andra fasplansdiagram med långa räta linjer med många punkter, se figur 3 i ovannämnd artikel. I samma artikel finns mitt eget fasplansdiagram i figur 4 där den räta linjen för La Niña 2008 omfattar drygt tjugo punkter motsvarande en period av två år.

Mats har invänt att det är äventyrligt att införa eftersläpningen av strålningsändringen på 9 månader jämfört med temperaturändringarna enligt figur 4 i ovannämnda artikel. Men det finns en utförlig fysikalisk motivering till denna eftersläpning som bygger på att omorganisationen av hela det sammankopplade systemet med vattenånga, moln, nederbörd, cirkulation i luft och hav med mera behöver tid för att efter en temperaturändring sprida sig över hela globen. Detta diskuteras i detalj i artikeln Molnen och klimatsystemets kylning – ett föredrag och dess konsekvenser.

Spencers och Braswells fasplansmetod bygger som vi beskrivit i ovannämnda artikel om Jordens energibalans etc. på teorin i Gregory med flera (2004). Mats framhåller att de senare använde årsmedelvärden; både årstidsvariationer och snabba initialförlopp har då eliminerats. Lägg då märke till att i fasplansdiagrammet i figur 4 i ovannämnda artikel har använts 13 månaders löpande medelvärden som praktiskt taget också får effekten att eliminera årstidsvariationer och snabba initialförlopp.

Det värde på återkopplingsparametern α som man får från fasplansdiagrammen kan vara tidsberoende. I figur 1 ovan har därför i III α markerats som en funktion av tiden, α(t) . I denna mening får vi fram en slags transient klimatkänslighet som kan tänkas ändras med tiden men inte på samma sätt som den transienta klimatkänsligheten i föregående avsnitt vars värde påverkas av värmeöverföring till djuphavet, vilket inte är fallet här. Enligt avancerade klimatmodeller kan α antas vara konstant upp till 200 år i ett 2*CO2-experiment men kan därefter börja minska (Forster och Taylor, 2006).

De korta observationsperioderna upp till två år som gett konstant värde på α= 6 W/(m2 K) väcker naturligtvis frågor. Är detta ständigt återkommnade värde något som bara förekommer vid exempelvis en La Niña så att värdet därefter drastiskt sjunker till exempel till 1,5 W/(m2 K) under större delen av tiden? Eller är det så att 6 W/(m2 K) är ett dominerande värde? Den som kan svara på denna fråga blir nog berömd. Se vidare Testa hypotesen om låg klimatkänslighet med fasplansmetoden!.

Mats kritiserar sedan min behandling av diskrepansen mellan fasplansanalysernas 0,6 K per 2*CO2 och den transienta klimatkänsligheten som jag diskuterat ovan. Han menar att naturliga variationer som ger temperaturökning inte kan utgöra mer än 25% av temperaturökningen (vilket faktiskt ger en inte föraktlig minskning av klimatkänsligheten). Han motiverar detta med att värmen måste komma från djuphavet som har värmts upp enligt mätningarna med ARGO.

Men detta motsäger inte min förklaring. Värmeöverföringen från havets ytskikt till djuphavet beror på djuphavets temperatur och av ett värmeöverföringtal. Om djuphavets temperatur ökar så minskar värmeflödet till djuphavet. Om värmeöverföringstalet minskar minskar också värmeflödet. Om värmeflödet till djuphavet minskar så tillförs havets ytskikt och därmed troposfären ett överskott av energi som ökar dess temperatur.

Det är vidare helt naturligt att djuphavet värms upp efter lilla istiden eftersom det då kyldes ner. Denna avkylning inför lilla istiden kan tänkas ha skett genom att jorden genom naturliga variationer mottog ett underskott av strålning. På motsvarande sätt kan jorden genom naturliga variationer nu efter lilla istiden tänkas motta ett överskott av strålning som leder till uppvärmning av djuphavet.

Spencer och Braswell menar att långsiktiga förändringar av strålningsbalansen kan ske genom molnens medverkan. Jag kan tänka mig att det i kombination med de transienta förändringarna i djuphavet sker en långsiktig omorganisation av hela det sammankopplade system av vattenånga, moln, nederbörd, cirkulation i luft och hav med mera som vi diskuterat i artikeln Molnen och klimatsystemets kylning – ett föredrag och dess konsekvenser.

Avslutning

Mats skriver som avslutning:

Mycket är ännu oklart, men att ta oklarhet till intäkt för att människans inverkan på klimatet är obetydlig är knappast klokt.

Detta kan jag hålla med om. Men det är också en fråga om vilka frågor man skall ställa, hur man skall bedöma riskerna och vilka åtgärder som är vettiga.

Man kan till exempel resonera så här. Med tanke på att uppvärmningen hittills varit så liten, 0,8 K, som knappast ens kan urskiljas jämfört med de naturliga variationerna har vi en annan riskbild än om uppvärmningen ångade på i en ökande takt. Tänk om temperaturen hade fortsatt att stiga lika snabbt som åren för år 1998, eller så snabbt som enligt Hansens projektioner. Då hade riskbilden varit en annan. Nu ser vi snarare en paus i uppvärmningen.

Mycket som sagts med alltför stor säkerhet om riskernas storlek beror på en övertro på de avancerade klimatmodellerna.

Mot denna bakgrund tycker jag det är särskilt viktigt att framhålla att en låg klimatkänslighet innebär att ändrade koldioxidutsläpp kommer att få liten effekt på klimatet. Om dessutom Murry Salbys resultat står sig att 13C i koldioxid inte är en markör för antropogena utsläpp så kan en del av den ökade koldioxidhalten vara naturlig och inte gå att påverka.

Det är därför enligt min mening väldigt viktigt att diskutera alla dessa frågor för att vi skall kunna ta en så bra ställning till riskbilden och vad som är vettigt att göra åt dessa risker.

april 27, 2012   46 Comments

Konkurser väntar i vindkraftsbranschen

Vindkraftsbranschen och LRF gör allt vad man kan för att med mördande reklam sälja andelar eller hela vindkraftverk till kommuner, kooperativ, lantbrukare och intet ont anande privatpersoner. Lobbyorganisationen Svensk Vindenergi understödjer med att smörja politiker och media medan LRF:s konsulter lydigt repeterar dogmerna. Vem tar ansvaret för de råd man ger? Kom och köp konserverad gröt!

Läs min och Björn Törnvalls nya artikel på Newsmill

Kommentera gärna!

 

april 26, 2012   17 Comments

I KVA:s fotspår – för elevernas framtidstro

Gästinlägg av Ann Löfving-Henriksson

För en tid sedan uppmärksammade Peter Stilbs TCSs läsare på ett intressant elevarbete från Lagmansgymnasiet i Vara.

Länken ledde inte bara till ett omfattande arbete i klimatfrågan, den visade också vägen till en hemsida med många inspirerande artiklar, länkar, ovanliga elevarbeten mm. Det gjorde mig så nyfiken på hemsidans skapare Rutger Staaf att jag tog mig till Lagmansskolan för en liten pratstund.

Rutger berättade att han är uppvuxen med domedagsprofetior hängande över sig. Dessa profetior var i huvudsak inspirerade av 50-60talens hotlitteratur om överbefolkning och kommande världssvält. Han nämnde Romklubbens ”Limit to growth”, Paul Ehrlich och naturligtvis Georg Borgström. Det ena miljöhotet efter det andra visade sig dock så småningom ogrundade. T.ex. visade professor Ulf Heldén under 80-talet att den mediala bilden om ökenspridning inte stämde med verkligheten. Sådana erfarenheter gav honom en mer allmänt skeptisk hållning till olika framtidsscenarier.

Efter att ha studerat naturgeografi imponerade inte aktuella förändringar i klimatet på honom. Den uppfattningen stärktes av Wibjörn Karléns artiklar. En kollega, som haft Wibjörn som föreläsare, talade entusiastisk om honom och hans insikter vilket stärkte Rutgers skepticism inför CAGW och så har det fortsatt. Medias larm har inte skrämt honom i första taget, han har istället satt sig ner och grävt djupare i aktuella miljöhot och funnit sådant som media har missat att berätta om.

Han är också väldigt fascinerad av hur man i klassrummet kan ladda ned data från satelliter som bevakar jorden via olika universitets satellitsidor och på så sätt vill han visa eleverna på landsbygden hur de via datorn kan komma i kontakt med forskningsfronten.

Med ett visst leende på läpparna nämnde han när Pär Holmgren en gång höll föreläsning i Vara. Då tog han upp Saharas utbredning under istiden på ett sätt som vid kontroll visade sig vara ”åt pepparn fel”.

Att i skolan arbeta annorlunda än majoriteten i klimatfrågan kräver både erfarenhet och insikt. Valet av källor är viktigt när man vill komplettera läroböckerna, speciellt om man avstår från att välja DN och SvD som huvudkällor för aktuella händelser på klimatområdet eller WWF-material. Vad återstår, finns det några okontroversiella källor, som är lämpliga för skolelever?

Rutger valde att inleda klimatarbetet med att tillsammans med eleverna gå igenom rapporten Klimatförändringar av energiutskottet och miljökommittén vid Kungliga  Vetenskapsakademien.

Fördelen med den rapporten är att den är relativt kortfattad och att den visar att det råder viss oenighet i frågan och att olika uppfattningar får komma till tals, att den dessutom kommer från KVA är ett stort plus. Det är minsann inte var dag gymnasielever läser något från Kungliga Vetenskapsakademien. Efter den introduktionen fick eleverna hjälp med att komma vidare i länkarnas värld. Resultatet har redan diskuterats på TCS under ”En ljusglimt från skolvärlden”.

På frågan om hur rektor, kollegor, elever och föräldrar reagerade på hans något ovanliga undervisning citerade han en tidigare rektor ”du är ju inte precis mainstream” och konstaterade att ”det är högt i tak här”.

Efter att ha tagit del av KVA-rapporten blir det intressant att jämföra dess innehåll med vad läroböckerna skriver i klimatfrågan. Eleverna blir överraskade över att det bara är ”den ena sidan” som är representerad i flertalet läroböcker. Hockeykurvan finns t.ex. fortfarande med i en helt ny lärobok skriven för det nya gymnasiet och i en annan lärobok står det under en bild om en känd meteorolog som anser att uppvärmningen snart gör att vi har sett det sista vasaloppet. Dessutom är läroböckerna olika när det gäller att beskriva CO2:s bidrag till den totala växthuseffekten. CO2 sägs vara alltifrån den viktigaste växthusgasen till att den bara stå för 5 % av den totala växthuseffekten. Det ger anledning att reflektera över hur pålitliga läroböckerna är.

Under samtalet återkommer Rutger gång på gång till att läroböckerna i allmänhet visar en ensidigt dyster bild då det gäller energi-miljö-klimat. Han talar gång efter annan om att det har att göra med ”synen på människan i ett större perspektiv”. Varför tillåts en så människofientlig syn att dominera i skolvärlden?

Med den vetskapen känns det bra att gå på tvärs mot konsensustänkandet. Han visar eleverna att det inte råder vetenskaplig enighet om ett kommande klimathot och av samma anledning säger han att det är viktigt att våga tala om miljöförbättringar. Smaka på den, att våga tala om miljöförbättringar! Det krävs ibland mod att tala om miljöförbättringar i dagens skola.

Men ändå Rutger sänder med glada ögon en tacksam hälsning till Tom Arnbom (WWF) och Pär Holmgren för att de uttalar sig så ensidigt som de gör kring isbjörnar och klimathot, för det gör det enklare för Rutger att påvisa för eleverna hur man tänker kritiskt.

När miljömagasinet Klotet nyligen sände ett program om ”Klimatskeptisk undervisning i USA´s skolor” deltog undervisningsrådet Per Kornhall på Skolverket. På frågan om hur han reagerade på ett inslag blev svaret blev inledningsvis, citat:

Jo det är en beskrivning av situationen i USA och som jag kan känna igen också från, jag har ju en del erfarenheter när det gäller andra pseudovetenskapliga fält hur det sprider sig och hur det fungerar …”

Hur Skolverkets uttalande om klimathotsskepticism som exempel på pseudovetenskap kommer att påverka den framtida undervisningen i landets skolor återstår att se. Förhoppningsvis är det inte bara från Varaslätten det kommer ljusglimtar.

 

april 26, 2012   135 Comments

Mera vindsågning

Apropå KVA:s artikel:

Vi hoppas nu, efter detta vetenskapligt tunga inlägg, att politikerna tar sitt förnuft till fånga och stoppar mångmiljardrullningen till vindindustrin.

Gå gärna in på Second Opinion och Lyft upp och kommentera artikeln.

 

april 25, 2012   14 Comments