Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — maj 2012

Pielke Jr om vetenskapens roll i politiken

 

I torsdags (24/5) höll professor Roger Pielke Jr ett föredrag med anledning av sitt hedersdoktorat vid Linköpings universitet. Det var mycket intressant och jag, som inte kan så mycket om hur den politiska sfären fungerar i praktiken, lärde mig mycket.

Han började med att dra lite amerikansk politisk historia: Den förste som blev officiellt utsedd som vetenskaplig rådgivare (”Science Tsar”) var James Killian under president Eisenhower 1957. Ingen tidigare president hade ens tänkt tanken att ha ett sådant ämbete i sin administration. Men ryssarnas framgångar med Sputnik gjorde att frågan aktualiserades.

För sin forskning har Pielke intervjuat flera av de personer som jobbat som vetenskapliga rådgivare till presidenten. Och en lärdom att ta med sig är att politiken alltid trumfar vetenskapen. Det finns en myt, menar Pielke, att vetenskapen på något sätt håller ordning på de demokratiska institutionerna, och att den med sin auktoritet kan tala om vad som är sant eller inte, och hur man bäst löser vissa frågor. Så är det inte. Och han gav flera dråpliga exempel på detta.

Politiska överväganden – i förhandlingar, i strategiska beslut, om vad som är bäst att säga inför ett val etc. – kommer i första rummet. Och det har gällt t.ex. både Bush och Obama. Den förra har ju framställts som ”vetenskapsfientlig”, medan den senare anses vara ”vetenskapsvänlig”, enligt main stream media. Men politiken påverkas inte av vetenskapen även om detta ibland påstås i den politiska marknadsföringen. Och Pielke menar nog att man i viss mån måste acceptera detta i ett demokratiskt samhälle, även om besluten ibland går på tvärs emot vetenskapen, ja t.o.m. om de går på tvärs emot ”fysikens lagar”.

Däremot, påpekar Pielke, så har mängden utbildade experter i olika underorgan till regeringen utvidgats drastiskt under senare decennier. I USA fanns det, om jag uppfattade honom rätt, c:a 350 anställda forskare i olika myndigheter, och bortåt 8000 forskare hade på ett eller annat sätt varit involverade i att ta fram underlag för beslut på en högre nivå. Det är detta som Pielke kallar för ”The Triumph of Expertise”, vilket också var titeln för hans föredrag.

Pielke har emellertid intresserat sig för frågan hur vetenskapen kan spela en viss, och kanske bättre, roll för politiskt beslutsfattande. Det finns en fara i att forskare blir vad han kallar för ”Issue Advocates”, dvs att de i vetenskapens namn driver en viss ideologisk agenda. Ty detta skapar mestadels en misstro, både bland allmänhet och bland politiker. Han tog James Hansen som ett exempel på en forskare vars trovärdighet sjunkit kraftigt på grund av dennes aktivism i klimatfrågan.

Pielkes egen modell för en bra samverkan mellan vetenskap och politik kallar han för ”The Honest Broker”, mer utförligt beskriven i den mycket läsvärda boken med samma titel. Vetenskaparnas roll här är att så ärligt som möjligt förklara och beskriva de olika alternativen. Men också att peka på fler möjligheter än vad som råkar finnas på den politiska agendan just för tillfället. Ty, som Pielke påpekar, så händer det allt som oftast att politiska konflikter kan lösas genom att de olika parterna blir medvetna om att det faktiskt finns alternativ som man kan komma överens om.

Pielke hyser inga illusioner om att en enstaka expert kan ha denna mäklarroll, eller att en konsensusuppfattning skall lösa alla problem. Så därför förespråkar han grupper av vetenskapsmän med olika åsikter. Pluralism är viktigt. Märk väl; deras uppdrag är inte att tala om för politikerna vad de skall göra utifrån någon påstått ”vetenskaplig” synvinkel, utan endast att komma med en rad alternativ.

Jag tycker som sagt att hans funderingar är intressanta. Vilka krav ställs på politikerna? Kan en sådan här modell fungera? Finns det bra exempel? Jag frågade honom bl.a. hur han såg på klimatvetenskapen och på IPCCs funktion i ljuset av denna modell (”vad pratar du och din far om vid middagsbordet vid storhelger?”). Inte oväntat så var han mycket kritisk: IPCC är felkonstruerad från början med det uppdrag som de haft. De har aldrig haft ett ”Honest Broker”-syfte. Och därför misslyckas de med att belysa klimatfrågan (inklusive den grundvetenskapliga) på ett allsidigt sätt som kan vara till nytta för de politiska frågorna. Här används IPCC alltför mycket som en Issue Advocate.

Ingemar Nordin

maj 27, 2012   21 Comments

Strategihandling från EU kräver avskaffande av subventioner för grön energi

 

Tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung har en online-rapport om en EU-intern promemoria som kommit till allmänhetens kännedom.

EU-kommissionens interna strategidokument ”kräver av EU-länderna ett slut på subventioner för sol- och vindenergi och att detta bör göras så snart som möjligt”. EU:s energipolitiske kommissarie, Günther Oettinger, kommer officiellt att presentera dokumentet i Bryssel inom kort, meddelar man. Detta kommer, skriver FAZ, att ge den tyska regeringen ytterligare ett alibi eller motiv för att minska sina egna subventioner för solenergi med uppemot 30 %.

Trots all symbolik och läpparnas bekännelse av Merkels koalitionsregering i sitt stöd för vind- och solenergi, berättar verkligheten en annan historia. Man vill helt enkelt inte längre.

Enligt handlingen har priset på solceller fallit 48 % under de senaste fem åren. Så när nu solenergi närmar sig det överkomliga vill den amerikanska regeringen lägga massiva tullar på importen från Kina så att priset blir för högt igen. Det är konsumenten som fram till nu har haft att bära det höga priset också på subventionerad solenergi i EU. FAZ skriver:

”Den starka expansionen av sol- och vindkraft har orsakat snabbt stigande kostnader för konsumenterna, och också i vissa fall för skattebetalarna. På grund av den dåliga ekonomiska situationen är energikostnaderna för många människor ofta alltför höga. Priserna på energikällor som sol och vind därför bör lämnas till marknadskrafterna så snabbt som möjligt.”

Trots de generösa bidragen har solenergi i Tyskland fortfarande inte blivit konkurrenskraftig, den har istället i det närmaste krossats av utländsk konkurrens från Asien och också spolierat tusentals arbetstillfällen i Tyskland. Avskaffade subventioner skulle helt säkert vara en säker död i ett enda slag.

Kommissionen efterlyser också ett enhetligt stödsystem för andra alternativa energikällor, och kritiserar också att EU:s lapptäcke av olika stödprogram för förnybar energi har lett till ineffektiv användning – till exempel byggs massiva solenergisystem i norra Tyskland, där solen knappt skiner och vindkraftverk byggs där vinden knappt blåser.

Vad som än händer är en sak säker: Europa börjar inse att grön energi inte håller vad den lovar. Subventionerna ska bort!

Slutligen några ord kring debatten om subventioner till kärnkraft. Enligt en nyligen gjord utredning av Regeringen erhåller inte kärnkraften några subventioner, vilket också beskrivs i denna artikel på Second Opinion (tryck gärna på LYFT UPP högst upp i artikeln). Hänvisningar till Regeringens utredning finns också.

Artikeln tar även upp aspekten, som miljörörelsen ofta hävdar, nämligen att kärnkraften skulle vara subventionerad genom att kraftbolagen inte behöver stå för hela kostnaden vid ett totalhaveri. I princip innebär ett sådant händelseförlopp att staten tar över hela bolaget och alla dess tillgångar om så krävs.

Jag tror dock att det kan finnas värre och mer sannolika händelser än just kärnkraftshaverier att bekymra sig över:

Dammkatastrofer är välkända och relativt vanliga i världen. När det gäller katastrofer, alla kategorier som orsakats av mänskliga misstag, rankas 1975 års kollaps av Kinas Banqiao-reservoar i Henan-provinsen som världsetta. På bara några dagar kollapsade 26 dammar, en efter en, vilket resulterade i massiva översvämningar i nio län och en stad. Fler än 100 000 kroppar återfanns när floden dragit sig tillbaka. Dödsfall orsakade av efterverkningar såsom infektionssjukdomar och brist på grödor uppgick till 140 000. Det totala antalet registrerade dödsfall var 240 000.

Sverige har ca 200 kraftverksdammar. För några år sen utkom Riksrevisionen men en rapport som sågade säkerhetsarbetet avseende dammarna. Det finns också ett scenario för hur en dammolycka i Luleälven skulle se ut. Så här börjar det:

Klockan åtta på kvällen brister dammen i Suorva, högst upp i Stora Luleälven. 6000 miljoner kubikmeter vatten frigörs plötsligt och skapar en flodvåg av dimensioner som inte går att föreställa sig. Vatten som följer Luleälven mot Luleå och drar med sig allting längs vägen. Redan efter åtta timmar rasar dammen i Porjus med sina 680 miljoner kubikmeter vatten. Och då har alla samhällen längs Stora Lulevattnet försvunnit i vattenmassorna. Några ögonblick efter raset i Porjus spolas kraftverket i Harsprånget bort. Vid det här laget är utrymningen av Luleå redan i full gång. Signalen VIKTIGT MEDDELANDE hörs över hela staden….

Resten kan läsas i detta scenario av Martin Ezpeleta:

Luleå dränks av vatten

 

maj 26, 2012   19 Comments

Elbranschen

Jag vill gärna slå ett slag för tidningen Elbranschen. Tidningen är verkligen ett ljus i mörkret när det gäller kritisk rapportering. Senaste numret har en framsida med rubriken: Vindkraften sjunger på sista versen. Numret innehåller också flera kritiska artiklar.

Elbranschens förstasida

Desinformation om kärnkraften

Kom och köp konserverad gröt

Solaktivitet och klimat

Läs och prenumerera på Elbranschen!


 

maj 26, 2012   24 Comments

Klimatpolitiken gör mer skada än nytta

Alla som satt sig in i grundläggande energi och miljöfrågor är nog överens om att det långsiktiga målet måste vara att mänsklighetens energibehov i huvudsak skall täckas av flödande solenergi i olika former. Klimatdebatten borde i grunden handla om; hur vi bäst tar oss ditt och hur fort måste det gå?

Läs Lars Berns artikel på Newsmill inför debatten med Anders Wijkman den 29 maj.

Gå gärna in på Newsmill och kommentera!

 

maj 26, 2012   10 Comments

Gästinlägg av Lennart Bengtsson om klimatkänsligheten

Vi har idag glädjen att publicera följande intressanta och lärorika gästinlägg om klimatkänsligheten av professor Lennart Bengtsson.

Lennart Bengtsson är Director Earth Sciences, ISSI (International Space Science Institute) i Bern i Schweiz samt Professor, Senior Scientists, ESSC (Enviromental Systems Science Center), University of Reading i Reading i Storbritannien.

På bilden ovan (av Peter Stilbs från KVA-symposiet) ser vi till vänster Lennart Bengtsson som sitter tillsamman med de två för TCS flesta läsare välkända professorerna Gösta Walin (mitten) och Ole Humlum (som har den utmärkta webbsajten climate4you).

Inlägget finns också som pdf-dokument.

 

Uppskattning av jordsystemets kortfristiga klimatkänslighet från ”observerade” data

Lennart Bengtsson 23.5.2012

Sammanfattning

En förväntad global uppvärmning kan preliminärt uppskattas baserat på olika slag av empiriska data för tiden 1970‐2010. Klimatkänsligheten bedöms vara 0.39 K/W m-2 vid jämnvikt och 0.29 K/W m-2 för den transienta klimatkänsligheten och är i båda fallen relaterat till havsytans globala medeltemperatur. Vad som kanske inte är klart för alla är att jämfört med den förindustriella koncentrationen uppgår växthuseffekten redan nu till mer än 75 % av en fördubblad växthuseffekt (uttryckt i koldioxidekvivalenter). En fördubbling kan förväntas inträffa 2035 – 2040 med en beräknad ytterligare temperaturhöjning på ca 0.3 °C jämfört med dagens havstemperatur. Skulle alla utsläpp upphöra vid denna tid skulle klimatet ändå fortsätta att värmas upp med ytterligare ca 0.4 °C innan en jämnvikt uppnås. En fullständig sådan anpassning kommer dock att dröja åtskilliga århundraden. De värden som redovisas här faller inom den probabilitetsfördelning som erhållits från de olika modellsimuleringarna sammanställda av IPCC men hamnar i det lägre intervallet. Att bedöma klimatkänsligheten för längre tidsperioder är alltför osäkert genom att de processer i klimatsystemet som ger upphov till klimatkänslighet inte på ett tillförlitligt sätt kan extrapoleras mycket längre än 30 – 50 år. Inte heller är det särskilt förnuftigt att extrapolera utsläpp av såväl växthusgaser som aerosoler över längre perioder än så. För detta får man använda sig av diverse modellsimuleringar.

Inledning

För att realistiskt uppskatta klimatkänslighet krävs en förhållandevis lång period med goda observationsdata. Detta är nödvändigt för att undvika problem med dålig noggrannhet och bristande representativitet. Kortare perioder på ett antal år är knappast meningsfullt då kaotiska väderhändelser påverkar beräkningarna och ändringar i temperatur och strålning och är dessutom för obetydliga jämfört med mätfelen för att kunna användas. Här görs en beräkning för perioden 1970 ‐2010. Denna period är kanske i kortaste laget men för längre perioder är observationsdata för havstemperaturen på större djup otillförlitliga. Ytterligare en fördel är att under denna period har sannolikt ingen ändring skett i den globala aerosol-forcingen (M Schulz, J E Kristjansson, 2012, pers. information). Vi antar därför att den totala ändringen i effekten på den långvågiga strålningen enbart är en följd av den högre växthusgaskoncentrationen.

Det traditionella sättet att beräkna klimatkänslighet är baserat på antagandet att en ändring i jordytans medeltemperatur är linjärt relaterat till ändringar i jordens strålningsbalans. En sådan kan bero på en ändring i solstrålningen, antingen direkt, eller indirekt via förändrad reflektion av solstrålningen genom naturliga aerosoler (från vulkanutbrott), eller till följd av antropogena aerosolutsläpp. En annan faktor är en temporärt reducerad värmeutstrålning mot rymden till följd av en ökad växthusgaskoncentration.

Teori

Om S betecknar strålningen från solen och E den terrestra värmestrålningen kan vi skriva

dH/dt = Q = S – E                                                              (1)

där Q är nettouppvärmningen och H ett relativt mått på ”klimatsystemets” värmeinnehåll (atmosfär, hav, landytan och kryosfären). Det är uppenbart att om S ökar eller E minskar så blir Q positivt och jordens värmeinnehåll (temperatur) måste öka. Och om Q är negativt så måste klimatsystemets temperatur minska. Likaså vid jämnvikt när Q = 0 blir jordens temperatur oförändrad. Numera mäts S och E från satellit och de är båda approximativt lika eller ca 240 W/m 22. Om exempelvis växthusgaserna ökar ändras på sikt inte E men jämnviktsstrålningen sker från en högre nivå i atmosfären varvid samtidigt temperaturen vid jordytan måste öka på grund av den adiabatiska anpassningen. Låt oss nu anta att vi introducerar en positiv, tidsberoende perturbation eller extern ”forcing”, P(t) W/m2 som motsvarar en ökning av klimatsystemets värmeinnehåll vilket kan skrivas

Q(t) = P(t) + S(t) – E(t)                                                     (2)

Q = P + S0 – E0 + d/dT(S – E)dT
+ högre ordningens termer                                                  (3)

λ = – d/dT(S – E) = klimatresponskoefficient

Negativt tecken har valts för att λ skall bli en positiv storhet

Seq = λ-1

dT(t) = Seq (P(t) – Q(t))                                                  (4)

där Seq är ett mått på klimatkänsligheten vid jämnvikt.

I dagens situation är emellertid Q inte = 0 utan ett mindre positivt tal (S > E), då jorden tar lång tid för att uppnå värmebalans genom i första hand havens stora värmekapacitet. Obalansen som vi betecknar med dQ kan inte bestämmas från satellitmätningar men kan alternativt uppskattas från värmeökningen i havet.

Denna ökning tilltar långsamt men för tiden 1970 – 2010 låg den i genomsnitt på ca 0.4 W/m2  (0.36 enligt Levitus et al., 2012). Om dQ dvs. ändringen i Q är positiv kommer jordens temperatur att tillta ända tills temperaturen har ökat så mycket att S = E. För att nu i detalj beräkna förloppet skall vi använda följande uttryck där dX beskriver medelförändringen över tidsperioden 1970 ‐2010 (e.g Gregory and Forster, 2008)

d(S ‐ E) = dQ= dP ‐ λdTs                                                       (5)

dQ är ett mått på strålningsobalansen vid atmosfärens övre gräns, dP är strålningsperturbationen (dvs en förändrad forcing på grund av ökade växthusgaser) och dTs är temperaturförändringen vid havsytan. λ inkluderar klimatåterkopplingseffekter och har dimensionen (Wm-2K-1) och representerar den förstärkta emissionen mot rymden allt eftersom planeten värms upp. Enligt Bony et al (2006) utgörs klimatåterkopplingarna av ett antal enskilda processer som ändras med den globala temperaturen och därvid direkt eller indirekt påverkar jordens strålningsbalans. Återkopplingarna representerar följaktligen interna processer i klimatsystemet.

dQ eller dE (vi antar att dS = 0 eftersom solstrålningen inte har systematiskt ökat eller minskat under perioden) beräknas från de ändringar i växthusgaskoncentration som ägt rum mellan 1970 och 2010, med bidrag från koldioxid, metan, lustgas och ett antal freongaser (CFCs). Detaljerade beräkningar av individuella återkopplingar från vattenånga, moln och markalbedo från modeller och reanalysdata visar att summan av dessa är positiv. Återkopplingarna eller feedback från vattenånga och markalbedo är robusta, molneffekten däremot varierar kraftigt mellan olika modeller (Huybers, 2010). dQ(t) är ett mått på obalansen i strålningen, dvs. ett uttryck att jordens temperatur på grund av systemets tröghet ännu inte har anpassat sig till de ändrade strålningsförhållandena. Att så är fallet vet vi från den pågående uppvärmningen av världshavet som sker utan att solstrålningen vid atmosfärens övre gräns mätbart ändrats under den angivna tiden (e.g Fröhlich, 2012). dP och dQ refererar till atmosfärens över gräns. dTs är den uppmätta ändringen av havsytans medeltemperatur.

Resultat

dP kan ännu inte mätas från satellit med den noggrannhet, inklusive sampling, som behövs men kan väl bestämmas från strålningsekvationerna. dP får därvid värdet 1.50 W/m2 , vilket är den numeriska ökningen mellan 1970 och 2010 (se bl a http://www.esrl.noaa.gov/gmd/aggi/index.html). dQ kan inte heller mätas med satellit med den noggrannhet som krävs, men kan alternativt bestämmas med god approximation från den pågående ökningen av djuphavstemperaturen, där mer än 90 % av värmeöverskottet hamnar. Levitus et al. (2012) har presenterat nya resultat vilka visar att dQ, som ett genomsnittsvärde för perioden 1970–‐2010 och normaliserat till jordens totala yta, uppgår till 0.36 W/m2 . Indikationerna är vidare från Levitus artikel att dQ sannolikt var nära 0 för tiden 1955–‐1970.

Temperaturändringen över hav under samma period uppgår till ca 0.44 °C (GISS, http://data.giss.nasa.gov/gistemp/maps/). Vi har här valt att använda temperaturändringen över hav som är mer relevant. Över land påverkas marktemperaturen av urbanisering såväl som variationer i markfuktighet och snötäcke och passar därför sämre vid denna uppskattning. Temperaturtrenden över hav är dessutom för en jämförbar tidsperiod i god överenstämmelse med mikrovågdata för den lägre troposfären. Från ekvation 4 får vi klimatkänsligheten, Seq = 0.39 K/Wm-2  (Schwartz, 2012). Vid en fördubblad koldioxidkoncentration jämfört med nu, dvs. till ca 800 ppm är ”forcingen” +3.7 W/m2 vilket ger en temperaturökning på 1.4 K.

Emellertid beroende på trögheten i systemet kommer inte temperaturen vid denna tidpunkt att ha ökat med 1.4 K utan med ett mindre värde då klimatsystemet fortfarande är i obalans, dvs dQ(t) > 0. Vi skall därför försöka bestämma en transient klimatkänslighet vilken är mer ett praktiskt värde då det kan komma att ta mycket lång tid innan ett jämnviktsläge inträffar på grund av havens stora värmekapacitet. Schwartz (2012) har bestämt detta baserat på den tid som det kan förväntas ta innan djuphavets temperatur har kommit i balans. Om djuphavets värmekoefficient betecknas med κ och om vi vidare antar att dH/dt är proportionellt mot dTs samt att dTs (t) följer den tidsberoende forcingen dQ(t) blir den transienta klimatkänsligheten (λ + κ)-1. Baserat på värdet 0.36 för dQ ( medelvärde 1970 – 2010) och med dQ = κdT kommer vi fram till ett värde på den transienta klimatkänsligheten är 0.29 K/Wm-2vilket givetvis måste vara detsamma som dP/dT eller1.5/0.44. Motsvarande uppvärmning vid en fördubbling av CO2 till 800 ppm blir följaktligen ca 1.1 °C.

Sannolikt är dQ något underskattat då det är baserat på den totala värmetransporten till skiktet 0 till 2000 m (ca 23×1022 J över 40 år) och inkluderar inte värmetransport till nivåer under 2000 m. Man uppskattar denna värmetransport till ytterligare ca. 20% vilket leder till ett något högre värde för klimatkänsligheten, Seq vid en fördubblad CO2 koncentration. Str ändras däremot inte.

Den ekvivalenta CO2 koncentrationen i dag motsvarar ca 475 ppm CO2 och 560 ppm (CO2 ekvivalent), motsvarande en fördubbling av det förindustriella värdet, torde uppnås om 25 – 30 år, dvs senast ca 2040. Temperaturhöjningen på ytterligare ca 0.3 °C (då ca 0.7 °C uppvärmning redan har realiserats) till dess, förväntas ske i stort sett i samma takt som de senaste 30 åren under antagande av oförändrad klimatkänslighet.

Det bör emellertid framhävas att temperaturtrenden över land är ca dubbelt så stor som över hav. Detta kan bero på ett flertal faktorer som markytans begränsade värmekapacitet, ändring i markytans relativa fuktighet, snötäckets varaktighet samt andra ändringar inklusive urbanisering som påverkar den lokala temperaturen över land. Det är sannolikt att denna skillnad kommer att bestå även under de närmaste decennierna.

Tiden för anpassning till jämnvikt är okänd men uppskattas till ca 500 år till följd av djuphavets stora värmekapacitet (Schwartz, 2012). Man bör vidare också betänka att djupvattnets temperatur bl a är beroende av smältvatten från landisarna. Ett helt nytt jämnviktsläge inträffar därför sannolikt inte förrän landisarna försvunnit (storleksordningen åtskilliga tusentals år eller för Antarktis tiotusentals år) vilket är betydligt längre än de tidsperioder som är aktuella här. Emellertid huvudparten av anpassningen mot jämnvikt sker inom de första tvåhundra åren. De angivna värdena i denna uppskattning bör ses som minimivärden då värmetransport till skikten under 2000 m i havet skulle ge ca 20% högre värden för jämnviktskänsligheten. Likaså skulle en ökad trend i aerosolavkylningen bidraga till högre värden på klimatkänsligheten liksom en negativ trend till minskad klimatkänslighet.

Referenser

Bony et al. (2006), How well do we understand and evaluate climate change feedback processes? Journal of Climate, 19, 3445-3482

Gregory JM, Forster PM (2008) Transient climate response estimated from radiative forcing and observed temperature change. J Geophys Res 113:D23105. doi:10.1029/2008JD010405

Fröhlich C (2012) Total Solar Irradiance Observations. Surv Geophys., in press

Huybers P (2010) Compensation between model feedbacks and curtailment of climate sensitivity, Journal of Climate.

Levitus, S., et al. (2012), World ocean heat content and thermosteric sea level change (0-2000), 1955-2010, Geophysical Research Letters,

Schwartz S (2012) Determination of Earth’s transient and equilibrium climate sensitivities from observations over the twentieth century: Strong dependence on assumed forcing. Surv Geophys., in press

 

 

 

 

 

 

 

 

maj 25, 2012   68 Comments

Till fasplansanalysernas försvar

Min bloggartikel förra veckan handlade om klimatkänslighet men inte om fasplansanalyser. Men min replikering av fasplansdiagram med Spencers och Braswells metod kom ändå i skottgluggen för en del kommentatorer. Detta inlägg är en kort respons på framförda invändningar.

Se tidigare artiklar om fasplansanalyser för en grundligare diskussion:

Jordens energibalans, klimatkänsligheten och fasplansdiagram

Spencers och Braswells fasplansanalyser, frågor och svar

Testa hypotesen om låg klimatkänslighet med fasplansmetoden!

Jag har bara gjort en replikering

 

Jag har bara gjort ett eget fasplansdiagram som en replikering av vad som beskrivs i Spencer och Braswell (2010), se figur 1 ovan. Mitt diagram överensstämmer väl med dessas egna. Det enda nya är att jag även plottade utgående strålning med nio månaders eftersläpning jämfört med temperaturen och fick då de långa räta linjerna med upp till två års utsträckning i nedre diagrammet. Dessa räta linjer uppkommer vid La Niña och de bekräftar Spencers och Braswells resultat om en lutning på 6 W/(m2 K) motsvarande en låg klimatkänslighet på 0,6 K.

Min tolkning bygger på tidigare känd teori

Tolkningen bygger på Gregory med flera (2004) A new method for diagnosing radiative forcing and climate sensitivity. Återkopplingen från temperaturen ger enligt dessa författare en utgående strålningsändring som är proportionell mot temperaturändringen. Detta är visat med avancerade klimatmodeller och den lilla eftersläpningen på nio månader som jag infört strider inte mot detta.

Att det blir en rät linje vid just La Niña beror på att temperaturen ändras endast på grund av värmeöverföringen till och från djuphavet så att den observerade strålningsändringen alltså blir proportionell mot temperaturändringen. Att temperaturen under La Niña endast ändras på grund av djuphavet är allmänt känt i klimatvetenskapen och kan illustreras med följande enkla överslagsberäkning.

I fasplansidagrammen kan vi se att temperaturen ändrar sig mer än 0,1 K (först en minskning och sedan en ökning tillbaks till tidigare nivå) under en stark La Niña. Om vi enligt David Andrews lärobok (även här), kapitel 8, antar att klimatsystemets värmekapacitet är 109 J/(m2 K) så kräver en temperaturändring på 0,1 K under ett år en energiöverföring av 108 J/m2. Om detta överförs i jämn takt blir det en ändrad värmetillförsel av 3,2 W/m2 under ett år, men något strålningsbidrag av denna storlek finns inte i fasplansdiagrammet. Huvuddelen av den energi som ger temperaturändringen kan alltså inte ha kommit i form av strålning.

Klimatkänsligheten var låg under mer än en fjärdedel av tiden

Den ena tidsperioden som visar låg klimatkänslighet vid La Niña 2000 är åtta månader. Den andra vid La Niña 2008 är två år. Detta innebär att under mer än en fjärdedel av diagrammets tidsperiod på drygt tio år så var klimatkänsligheten 0,6 K. Självklart väcker detta frågor. Varierar klimatkänsligheten starkt under perioden och har den ett helt annat värde under andra tidsperioder än just dessa två? Är det likadant vid alla starka La Niña eller var dessa två en tillfällighet? Hur blir det vid starka El Niño? Hur blir det om man gör fasplansdiagrammen regionvis, till exempel för norra och södra halvklotet, för tropikerna och så vidare? Kan man få klimatmodellerna att visa dessa fenomen och därigenom ge oss en förklaring? Det finns många intressanta forskningsteman här.

Vetenskaplig publicering?

En del tycker att jag skall publicera det ovan sagda vetenskapligt för att det är bra. Mina kritiker säger i stället att jag måste publicera det för att bli tagen på allvar. Men att publicera i ett nytt vetenskapligt ämnesområde utan att ha tidigare erfarenhet och meriter inom ämnet är inte så lätt, speciellt inte om man är sjuttioårig pensionär. Dessutom är mitt diagram bara en replikering och en tillämpning av redan känd teori. Jag har tagit upp detta som hobby och för att förkovra mig studerar jag läroböcker i atmosfärfysik som de av David Andrews (även här) och Murry Salby. I dagens internetvärld kanske jag kan sprida mina hobbyalster på annat sätt, kanske på någon engelskspråkig blogg, jag får se.

maj 25, 2012   8 Comments

Det är den vite mannens fel

JoNova skriver om vad Australiens urinvånare har uttryckt vad gäller klimatförändringarna.

“That great changes have taken place in the climate of Australia all testimonies satisfactorily prove. It is evident to any observer, at some period, the country has been subjected to the mighty action of heavy rains, and of sweeping, deluging floods. The mountains and hills are cut and furrowed into deep ravines ; the parting ridges are at acute angles, and frequently washed bare of vegetable mould ; and all so precipitous, that the waters are no sooner showered from the blessed heavens than they run off with rapidity and fury through the gullies into the recipient creeks, scarcely leaving a witness of their visit, either as running brook, clear spring, or stagnant pool, a few days, perhaps a few hours, after. The aborigines say that the climate has undergone this change since white-man came in country. ”

Tidningsurklippet är från tidningen The Maitland Mercury & Hunter River General Advertiser. Året är 1846.

Uppenbarligen ändrades Australiens klimat även innan det fanns kolkraftverk eller bilar. På den tiden uppgick Australiens befolkning till 340 000 personer som tog sig fram på cyklar eller hästar. Ändå blev det översvämningar omväxlande med torka även på den tiden. Den vite mannens fel menade aboriginerna. 

maj 24, 2012   22 Comments

Lite om att gå till överdrift

Något som jag själv har reagerat på är att klimatdebatten är så polariserad. Jag, som inte ens är särskilt oroad över klimatet, är hyfsat ”omställd” som jag är.  De tre viktigaste sakerna för en svensk att tänka på om han eller hon vill ”ställa om” är de tre B:na, Bilen, Bostaden och Biffen. Jag har ingen bil och bor i flerfamiljshus med fjärrvärme. Ändå får jag, i diskussioner med de som larmar om klimatet veta att jag är för lat för att ändra min bekväma livsstil, eller tycker att det är för hemskt för att ta in hotet och givetvis är jag köpt av oljelobbyn. Man förutsätter att jag kör bil, bor i villa, konsumerar mycket generellt, äter mycket kött och alltid åker utomlands på min semester.

Det handlar om att försöka smutskasta och förminska debattmotståndaren så mycket som det går. Jag har på något vis blivit en ond varelse som är ute efter att förvilla och att så tvivel.

Förmodligen handlar det om att de som aktivit larmar om ett kommande klimathot inte vill ha någon debatt och egentligen inte vill att jag finns. Inte så att de rent fysiskt vill spränga mig i bitar som i filmen ”No Pressure”:

Men jag uppfattar jargongen och tonen som sådan att de verkligen inte vill att jag och andra klimathotsskeptiker skall göra vår röst hörd. Det blir ibland ganska obehagligt.

Nu är det inte bara personer som larmar om ett kommande klimathot som går till överdrift. Som de flesta redan vet hade Haertland Institute en ”kampanj” som kopplade ihop klimatalarmister med massmördare. Kampanjen bedrevs med digitala reklampelare längs Eisenhower Expressway i Maywood, USA. Massmördaren Ted Kaczynskis foto med texten “I still believe in global warming. Do you?” var den förste i det som skulle bli flera i samma stil. Efter protester fick de ta ner kampanjen efter bara 24 timmar.

Flera personer som exempelvis Donna Laframboise har visat sin avsky för kampanjen och tänker inte komma till den årliga konferensen som institutet anordnar längre. Hon skulle ha hållit ett föredrag om vad hon har kommit fram till vad gäller IPCC men avstår nu alltså. Hon citerar också  Ross McKitrick som har skrivit ett starkt brev till Heartland:

”You cannot simultaneously say that you want to promote a debate while equating the other side to terrorists and mass murderers.”

Heartland å sin sida skriver:

”We know that our billboard angered and disappointed many of Heartland’s friends and supporters, but we hope they understand what we were trying to do with this experiment. We do not apologize for running the ad, and we will continue to experiment with ways to communicate the ‘realist’ message on the climate.”

 Men Donna menar att hennes rykte nu har blivit skadat och vill inte längre ha med organisationen att göra:

”Forget disappointment. In my view, my reputation has been harmed. And the Heartland thinks it has nothing to apologize for.”


Inte nog med det. Enligt The Guardian dras nu donationer in.

Det har alltså visat sig att försöka koppla ihop sina motståndare med en massmördare inte bara är dumt och osmakligt utan väldigt korkat. Tankegångar har förts för att göra en koppling mellan massmördaren på Utøya och klimathotsskeptiker eftersom han tydligen skrev något om det på någon sida i sitt manifest på flera hundra sidor. Naturligtvis är det precis lika dumt, osmakligt och korkat att göra en sådan koppling. 

Det finns en gräns för vad man kan anklaga sin motståndare för och det tycker jag personligen är bra, låt oss alla hålla oss på rätt sida om denna gräns.

maj 24, 2012   82 Comments

Sverige behöver nya kärnreaktorer

Energipolitisk talesperson (FP): Svensk industri kan inte vara beroende av om det blåser eller inte. Allianspartiernas energiöverenskommelse har gjort det möjligt för det nödvändiga generationsskiftet av svensk kärnkraft. Nu behöver Sverige en ny klok överenskommelse över parti- och blockgränserna.

Läs Eva Flyborgs (fp) artikel på Newsmill

 

maj 23, 2012   26 Comments

Ny klimatartikel i Corren

Nya rön inom klimatvetenskapen

När vetenskapliga data pekar i en ny riktning så är det dags att omvärdera gamla teorier. Bättre teorier, och fördjupad kunskap tillkommer olika områden. Professor Ingemar Nordin ger exempel på tre faktorer som han anser förändrar teorierna kring klimatvetenskapen.

Läs och kommentera!

maj 23, 2012   24 Comments