Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — juni 2012

Skeptisk litteraturlista skäller tillbaka

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg (länk) om att tidningen Popular Technology.net publicerat en bibliografi över refererade, klimatrealistiska artiklar. I den dåvarande utgåvan angavs antalet till 900+. +-tecknet står för kommentarer och försvar av artiklar, vilka inte räknats med bland de 900, även om de ofta är granskade och publicerade i samma tidskrift som orginalartikeln.

Nu har det kommit en ny och utökad utgåva av denna bibliografi (länk) som rubriceras ”1000+ Peer Reviewed Papers Supporting Sceptic Arguments ….”.  Ändamålet preciseras till att var en resurs för skeptiker – inte en förteckning över skeptiker. Distinktionen är nödvändig

bl a för att t ex far & son Pielke som finns representerade. Deras arbeten ger goda argument mot AGW-hypotesen, med de vill inte  bli klassificerade som ”skeptiker”.  Urvalskriteriet är alltså att artikeln skall innehålla resultat eller argument mot AGW-hypotesen. Författarnas personliga uppfattning är ovidkommande.

Jag vill för det första påminna TCS-läsarna om denna tillgång. Den är värdefull på flera sätt och har nu på ett år vuxit med 100 artiklar. Den  visar hur massiv och omfattande den vetenskapliga kritken mot AGW-hypotesen faktisk är. Motsatsen påstås ofta, ibland t o m av dem som rimligtvis måste veta bättre. Direkta förnekanden har numera blivit mindre vanliga, istället används hårt skruvade ursäker för påståenden om att de kritiska artiklarna inte är “riktigt granskade”. Här på TCS, liksom på många andra bloggar, har det sagts att tidskriften Energy & Environment inte låter granska sina manus. Påståendet är en halvsanning och gäller ett mindre antal inbjudna breda översikter, men tas till intäkt för att avvisa hela innehållet utan argument i sakfrågan.

Jag kan inte avstå från att göra en utvidgning när det gäller s k refereeförfarande i den akademiska världen. IPCC, enkannerligen Pachauri personligen, har på ett orimligt sätt använt detta som ett sanningskriterium. Proceduren är förvisso standard bland välrenommerade vetenskapliga tidskrifter, men alla som varit med i svängen vet att kavaliteten på sådan granskning är ofantligt olika. Refereegranskning är varken ett nödvändigt eller tillräckligt villkor för att ett påståenden i en vetenskaplig artikel skall vara riktiga. Jag vågar påstå att de flesta “sanningar” vi accepterar aldrig har refereegranskats. Och mängder av granskade vetenskapliga resultat har visat sig felaktiga.

Nå, IPCC-skrytet med att endast granskade artiklar fått utgöra underlag till de sammanfattande rapporterna har straffat sig hårt. Det började med Himalaya­glaciären, som enligt AR 4 förmodligen skulle smälta bort på 35 år. Detta alarmistiska påstående kritiserades av indiska glaciologer med god kännedom om det aktuella området. Pachauri avvisade kritiken med den beryktade hänvisningen till “vodoo science”. Ganska snart kom det fram att uppgiften i AR 4 baserades på en missuppfattning, som publicerats i en helt ogranskad miljörörelsetidning. Pachauri blev tvungen att erkänna detta grova fel som han sade hämtats från en “grå referens” – ett enstaka misstag. Det var väl det närmaste ett erkännande av misstag IPCC och/eller Pachauri någonsin kommit?

Detta visade sig emellertid endast vara finalen av första akten i dramat. Finalen i nästa akt kom när Donna Laframboise förra året publicerade sin bok “The Delinquent Teenager”. I kapitlen 10 och 11 “The Peer Review Fairy Tale” sammanfattar hon IPCC’s  attityd:

“In other words, peer review has become both a shield (behind which the IPCC hides) and a sword (with which it skewers dissenting voices). Anyone who attempts to challenge IPCC findings is told to go read the peer-reviewed literature. Moreover, unless a criticism has been published in a peer-reviewed journal IPCC-affiliated scientists consider it beneath their notice.”

Inspirerad av Himalayaskandalen hade Donna Laframboise undersökt hur många “gråa” referenser som faktiskt fanns i 2007 års IPCC-rapport. Totala antalet referenser var ca 18 500, så det krävdes insatser av Donna Laframboises bloggläsare för att undersöka hur många av dessa som var gråa.

Resultatet var häpnadsväckande: 5 587 grå referenser! Dvs ca 30 % av referenserna var från källor som IPCC påstått att man inte befattade sig med, och inte behövde beakta när de framförde kritik.

Ännu mer OT, men jag erinrar mig ett ytterligare exempel på missbruk av ”ej- granskat-stämplen” för ett antal år sedan när Lomborgs ”Världens Sanna Tillstånd” kommit ut på engelska. I en recension i Nature avvisades boken, utpräglat akademiskt högfärdigt, med hänvisning till att Lomborgs källor inte var  granskade vetenskapliga tidskrifter. Den som kan bläddra i boken finner rikligt med referenser. I  stor utsträckning till officiell FN-statistik, som visar att världens miljö inte försämrats så entydigt och dramatiskt som  ofta hävdats. Den statstiken är som sagt formellt inte vetenskapligt granskade.

En färsk notis från Riomötet (länk), tyder på att en ledande IPCC-representant yrkar på en kovändning – IPCC skall använda grå referenser för att det ger en bättre geografisk balans  av de publicerade ”sanningarna”.

Sammanfattningsvis: För oss  klimatealister är frågan om vetenskaplig granskning mindre nevrotiskt laddad än hos våra AGW-motståndare. Det är likväl värdefullt att bibliografin i Popular Technology finns att tillgå, om man blir inblandad i ännu en av dessa skendebatter om existensen av seriös vetenskaplig kritik.

I en debatt om en sakfråga är förteckningen också praktiskt nyttig för oss amatörkritiker.  Den är uppdelad i ett 40-tal underavdelningar med rubriker såsom ”Clouds”, “Sea Level” och “Urban Heat Island”. Inom varje sådan grupp är publikationerna ordnade i tidsordning med de senaste sist. Med hjälp av dessa och referenserna de ger, kan man relativt enkelt finna  en stor del av  den vetenskapliga bakgrunden . Det finns t ex ett antal artiklar redan från 80-talet, som påtalar att den förstärkningsfaktor för växthuseffekten  p g a extra vattenånga som klimatmodellerna använder sig av är alltför stor. Givetvis är förteckningen också sökbar, så att man kan finna artiklar av en viss författare.

juni 26, 2012   33 Comments

Stockholmsinitiativet i Almedalen

Klimatalarmister mot klimatskeptiker: lurar media allmänheten om klimatkrisen?

Den 4 juli kl 14.00 till 15.00 i Visby hamn.

Stockholmsinitiativet gav Demoscop i uppgift att genomför en undersökning om människors oro, åsikter och kunskaper om klimat och energi. Där finns flera förvånande resultat och förhoppningsvis får vi några som motpart till seminariet och diskussionen – något som visat sig vara svårt. Platsen är Ullman PR som har ett stort tält i hamnen i Visby. Ni som kan och vill är varmt välkomna. Förhoppningsvis kan vi lägga ut en videolänk på denna sida – detta är dock fortfarande oklart. Program för Ullman PR här

juni 25, 2012   76 Comments

Vad är ”hållbarhet”? – fråga experterna…

Tja – man lever i allafall som man lär …

Tack, L, för tipset

juni 25, 2012   24 Comments

Ohållbara Buzzwords i tiden

(Bilden är lånad från den excellenta siten PhD Comics - mest riktad till forskarstuderande (som det heter nuförtiden)  i den akademiska världen).

De flesta känner ju till Moore’s lag - som under några decennier väl förutsagt hur många komponenter som kan klämmas in per ytenhet i dagens mikroelektroniska kretsar, och som inspirerat till ovanstående bild. Ja, utvecklingen är fortsatt svindlande, även om utfallet till Moore’s ursprungliga trendförslag på senare tid böjt av nedåt. Användningen av ordet ”Hållbar” överstiger dock prognosen ovan, med råge.

Våra kära politiker svänger sig ju också allt mer med allehanda floskler som ”hållbar”. Förra veckan hade vi ett Regeringsutspel inför Rio i DN Debatt, där ordet tydligen förekom inte mindre än 2o ggr.

”Hållbart” har också blivit ett standardord inom det akademiska, har man numera med det i sina forskningsansökningar öppnas många dörrar och mekanismer.

”Nanomaterial” och ”nanoteknik” är andra, som om inte material på denna skala alltid funnits. Själv jobbade jag på ”nanoskala” i stort hela min tidigare akademiska verksamhet – men inte var det något speciellt med det.

Ja vad menar politikerna egentligen med alla sina floskler? Kanske är det illustrativt, som signaturen Tålis i kommentar #33 till Musen som Röt-tråden förra veckan gjorde, att titta på essensen av ett enskilt stycke i Regeringens utspel:

”Vid FN-konferensen i Rio de Janeiro vill vi från svensk sida särskilt lyfta fram fyra centrala frågor för en hållbar utveckling

  • I ett hållbart samhälle prissätts jordens naturresurser så att priset också reflekterar miljöeffekterna. Detta kan ske till exempel genom miljöskatter, handel med utsläppsrätter och miljöavgifter. Sverige är ett bra exempel på hur väl sådana ekonomiska styrmedel faktiskt kan fungera. Om vi menar allvar med att möta klimathotet måste också resten av världen bli bättre på detta. Därför har vi inför Riokonferensen arbetat för att ekonomiska styrmedel ska bli centrala verktyg för att stimulera utvecklingen mot en grön och inkluderande ekonomi. Vi vill också att värdet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster integreras i samhälls- och affärsplaner.

Ja, står det egentligen något annat än: ”Vi vill ha mer makt, byråkrati, centralstyrning och högre skatteintäkter”?

Nej tack – jag röstar för min del inte på er (eller några andra) längre!

Häromkvällen såg jag i övrigt del 4 i  en av Alan Curtis’ utmärkta dokumentärserier ”The Century of Self” (Sök på Google – eller YouTube), som i detta avslutande avsnitt mest behandlar det politiska spelet i valörelser i Storbrittannien (Clinton) och USA (Blair) på 90-talet, och hur de tog hjälp av allehanda strategkonsulter – enbart med syfte att söka manipulera massorna att rösta på dem.

De egentliga politiska sakfrågorna, samhällsfunktioner av olika slag, var helt sekundära – de röstande skulle cyniskt luras med andra lockbeten. Ja, det låter så bekant numera.

Strategin bakom psykologin i det hela var densamma som tidigare utvecklats i början av förra seklet av Edward Bernays, ursprungligen med syfte att manipulera konsumenter att köpa olika varor.

Och så det för mig nya ordet ”Ekosystemtjänster” i Regeringens DN Debattartikel – jag var tvungen att slå upp det (Svenska Wikipedia):

Ekosystemtjänster är de funktioner hos ekosystem som på något sätt gynnar människan, det vill säga upprätthåller eller förbättrar människans välmående. Det är tjänster vi får ”gratis” av naturen som till exempel pollinerande insekter, vattenrening via våtmarker eller musslor, naturliga skadedjursbekämpare och att bördig jord bildas.

Riktigt genomslag fick termen kanske i och med det internationella forskningsprogrammet Millennium Ecosystem Assessment 2001-2005, stött av bland annat FN. Där delas ekosystemtjänster in fyra olika kategorier: supporting, regulating, cultural och providing.

  • Supporting (understödjande) handlar om de ekosystemfunktioner som är ett slags bas, alltså de som stöder och är nödvändiga för att de andra ska fungera. Det kan vara närings- och vattencykler.
  • Regulating (reglerande) är funktioner som är lite mer specifika, det kan vara t ex pollinering, luft- och vattenrening.
  • Cultural (kulturtjänster) innehåller allt det som vi använder för det mer känslomässiga välbefinnandet, som t ex estetiska och rekreationella värden. Dessa ska inte underskattas då de utgör en viktig del av människors kultur och har visat sig ha positiva effekter på hälsan.
  • Providing (tillgodoseende) är den del av ekosystemtjänsterna som är lättast att ta på. Det är helt enkelt mat, material etc som vi kan plocka och använda mer eller mindre direkt. Ibland skiljer man ut de tillgodoseende tjänsterna från de andra och ser de mer som ett resultat av de andra tjänsterna. De blir då vad man kallar varor (goods).

Vissa arter kommer vi kanske behöva i framtiden även om vi idag inte använder dem. Många arter och processer kanske vi inte känner till även om de utgör viktiga funktioner. Detta har gjort att en del skiljer ut en femte kategori av ekosystemtjänster, Preserving (bevarande), vilket är biologisk mångfald vi kan komma att behöva, ett slags försiktighetsprincip som tjänst.

Ökad skatt och en möjlighet till enorm expansion av samhällets byråkrati – genom att nu söka exploatera våra naturvärden?

Är det vad de vill nu?

juni 25, 2012   47 Comments

Protester mot vindkraft

I skuggan av de stora internationella förhandlingarna om hur världen skall ställas om till ”förnyelsebar” energi upptäcker folk alltmer vad alla dessa gröna avtal, beslut och processer innebär i praktiken. Här är ett exempel från Nerikes Allehanda http://na.se/  (h/t Erik Österlund):

VInd212meter

Hittills har det inte uppförts så stora vindkraftverk på land i Sverige som det nu handlar om. Totalhöjden på de planerade verken söder om Tisaren (söder om Hallsberg) blir 212 meter. – Vi har byggt sådana i Spanien och de har inte mötts av några större protester vad jag känner till, förklarar Stempa Taylor.

Det är det internationella vindkraftsföretaget Gamesa som vill etablera sig på den svenska marknaden. Vildmarksskogen är av Tivedstyp, fantastisk rekreationsmark som kommer att bli totalförstörd om planerna genomförs, förklarar Erik Österlund. ”Hela området kommer att bli en skogsöken, totalförstört jämfört med idag, eftersom autostrador av vägar måste byggas, helikopterplattor för underhåll. Kraftledningsgator, mm. Fågellivet blir förstört, kungsörnar, fiskgjusar, vitryggiga hackspettar, mm.”

I en annan artikel skriver man: Vindkraftverk av den storleken som Gamesa vill bygga, 212 meter höga och en rotordiameter på 140 meter, är egentligen gjorda för att stå till havs. Ingen forskning finns om hur de fungerar i skogsbygder

Närboende kommer att drabbas. En av dem säger: Jag kan inte föreställa mig att bo kvar om det här blir verklighet. Fast flytta kan vi ju heller inte göra, eftersom ingen lär vilja köpa vårt hus.

Kommunen har ännu inte bestämt sig. Däremot är kommunen på väg att utarbeta en policy och är överens över partgränserna om att vindkraft är viktigt. Men i det här enskilda fallet har de alltså inte tagit något beslut, rapporteras det i NA.

Hur tänker dom? ”Vindkraft är viktigt” tycker man alltså över partigränserna – varför det? Vem har bestämt det? Var får de allt ifrån?

Läs om den senaste utvecklingen här.

Ingemar Nordin

juni 24, 2012   23 Comments

Misslyckandet i Rio ger hopp om en hållbar framtid

Rio+20 har handlat om hållbar utveckling, Agenda 21, grön ekonomi, förnyelsebar energi, klimatfrågan, biodiversitet och globalt ledarskap. På hemsidan inför Rio-konferensen finns alla de dokument som skulle diskuteras och beslutas om. Om man bläddrar runt lite bland dessa så finns en hel del som kan vara av intresse för miljön, inte minst på lokal nivå. Men det är också mycket tydligt att det finns en ideologisk agenda om hur ”The Future We Want” skall se ut.

Det är knappast någon tvekan om att denna framtid skulle innebära stora överflyttningar av makt från individer, företag, regioner och enskilda nationer till globala övervaknings- och styrorgan. Vi har ju en viss erfarenhet från hur exempelvis Agenda 21 från den första Rio-konferensen 1992 har hanterats. Det har varit ett projekt som drivits uppifrån (EU, staten, statliga myndigheter, kommuner). Saker som elcertifikat, sopsortering, vindkraft, etanol, biobränslen och energilampor är bara några exempel på detta. De enskilda medborgarnas valfrihet har varit i stort sett noll. Vår uppgift har varit att heja på och med glada utrop emotta alla de pålagor som politikerna instiftat. Att påhejandet i realiteten mest inskränkt sig till en handfull miljöorganisationer och den minoritet som röstar på gröna partier har uppenbarligen inte setts som något problem.

I Rio så var det meningen att Agenda 21 skulle drivas hårdare, att en grön ekonomi skulle införas, att energiproduktionen skulle bli ”förnyelsebar”, att gröna jobb skulle ersätta de vanliga osv. Men så blev det inte, och NGO:erna blev rasande (se även här). Nu misströstar t.o.m. de europeiska ledarna om att resten av världen vill följa dem på vägen mot ekonomisk nolltillväxt.

I SvD skriver Benjamin Katzeff Silberstein en utvecklingsoptimistisk ledare – en sällsynthet i svenska storstadsmedier. Om den häromdagen avslutade Rio+20 konferensen säger han:

Redan från början var förhoppningarna få om att större framsteg och överenskommelser skulle kunna nås. … Tyvärr tycks man i all pessimism ha missat ett glädjande faktum: Många av de problem som skulle diskuteras under konferensen håller faktiskt redan på att lindras.

Han påpekar att det skett stora framsteg i världen utan en global styrning; bl.a. har fattigdomen minskat och mödradödlighet sjunkit. Han säger också: ”Det är nämligen inte FN-konferenser som gör världen till en bättre plats att leva på.

Nej, sannerligen inte. Men jag skulle nog vilja gå ett steg längre och säga att just beträffande Rio+20 så var risken stor att världen skulle bli bra mycket sämre om FNs maktpropåer om en ”hållbar framtid” hade gått igenom. Inte så att jag förnekar att det finns flera bra förslag om hur man kan förhindra erosion av strandkanter på söderhavsöar, förhindra (politiskt subventionerat) rovfiske, förbättra tillgången på vatten i torra områden eller bevara flora och fauna i utsatta områden.

Men under täckmantel av alla dessa behjärtansvärda målsättningar så har man försökt prångla ut en politisk ideologi som skulle innebära precis det motsatta. Tack och lov så verkar inte slutdokumenten för Rio+20 innehålla några bindande avtal om FN-styrda, EU-stärkande, maktcentralistiska, vindkrafts- och solkrafts subventionerande, bank- och försäkringsvinstmaximerande eller NGO-ledda (med syftet att skrämma människor bortom all sans och förnuft) åtgärder. Med ”misslyckandet” i Rio så finns det ännu hopp om en verkligt hållbar framtid.

Andra kommentarer här, här, här och här.

Ingemar Nordin

DN1, DN2, GP, Expressen, SR

juni 24, 2012   262 Comments

Hur tänker de?

När jag läser vad svenska politiker skriver eller hör vad de säger känner jag närmast förtvivlan. Förstår de inte hur hårt deras förslag slår mot människorna i den fattiga världen? Att göra sprit av mat och förbjuda billig energi för de fattiga – hur tänker de?

När jag för ungefär 20 år sedan tillbringade ett år i Maputo i Moçambique så var den vanligaste spisen för matlagning en gasspis. De flesta, både fattiga och rika, hade två tuber gas hemma, en inkopplad och en i reserv. Så fort en blev tom så gick man och bytte den tomma mot en fullmatad.


På den skärgårdsö där jag brukar tillbringa en vecka varje sommar så används gasen inte bara för matlagning utan också för belysning och t.om. kylskåpen är gasdrivna. Sedan finns det solpaneler som laddar några bilbatterier för att hålla igång datorer och mobiltelefoner.

Jag skulle önska att varje liten by i Afrika hade tillgång till gas, till ett lågt (gärna subventionerat) pris. Jag kan inte förstå att någon kan tro att det är bättre för jordens och mänsklighetens framtid att kvinnor gör långa vandringar för att leta efter ved, och sedan lagar sin mat på en ineffektiv spis. Att röken från spisen dessutom förgiftar både henne och hennes barn gör ju inte saken bättre.

Att organisera transporter av gas till avlägsna byar i Afrika, Asien och Latinamerika skulle dels förbättra människornas livsvillkor och skulle förmodligen t.o.m. (om det nu skulle vara ett självändamål) minska tillförseln av koldixoid till atmosfären. Det borde vara en viktig uppgift för svensk biståndsverksamhet – eller hur Gunilla Carlsson och Lena Ek?

En annan viktig uppgift bör vara att använda det lilla inflytande som Sverige har inom EU för att skydda det kustnära fisket utanför Europa mot europeiskt rovfiske. Som bekant uppstod piratverksamheten utanför Somalias kuster sedan fiskevattnen blivit så utfiskade att fiskarbefolkningen inte längre kunde försörja sig, och efter några små kapningar hade de nyblivna piraterna plötsligt så mycket kapital att de kunde modernisera sin verksamhet med snabba båtar och effektiva vapen. Fortsätter EUs rovfiske runt världen så skulle det inte förvåna mig om det uppstår piratverksamhet utanför fler kuster.

Och viktigast av allt är naturligtvis att hjälpa flickor och unga kvinnor i hela världen att utbilda sig.

juni 23, 2012   36 Comments

Midsommarfredag i vårt avlånga land

Jag ville bara önska alla en God Midsommar från oss alla på TCS, om ingen redan gjort det. Det blev inte tid för något normalt Fredagsroligt, men här kommer i alla fall en återupprepning av ett Excel-hjälpmedel för att hålla en lämplig sinnesstämning under dagen, kvällen och natten.

Modellen bygger på vår bästa kunskap om fysikens och kemins obevekliga lagar, men saknar feedbacks, forcings och växelverkan mellan individ och omgivning – och effekter av övrigt intag av föda och dryck. Också bör det inbyggda exponentialla förloppet vara linjärt. För vissa kan det dock vara logaritmiskt. Med speciella kombinationer av intag kan det till och med vara kaotiskt, med inslag av Lorenz-attraktorbeteende

Och Midsommarvädret och Solens och molnens inverkan finns inte heller med, då faktorerna inte går att uttrycka matematiskt och därmed representerar pseudovetenskap. Randvillkor som glatt humör, geografiskt läge eller aktuell nivå av familjekonflikter eller förälskelse har också utelämnats.

Ja, det kanske är lättare att spå väder och klimat, snarare än sinnesstämning…

En Midsommarmusikhälsning måste vi ändå ha - associationerna går till Jan Johansson och Visa från Utanmyra, men varför inte istället denna mindre spelade:

(Älgbilden (starkt beskuren och nedpixlad från ca 18 MB) är för övrigt tagen någon timma efter solnedgång den 9 juni – en något större variant kan ses genom att klicka på bilden).

juni 22, 2012   47 Comments

Sommarrepriser om James Hansens klimatsimuleringar

Sommaren är kort och måste utnyttjas i koncentrerad form i vårt kalla klimat. Jag kommer därför med en del repriser under sommaren. James Hansens klimatsimuleringar från 1988 verkar alltid återkomma i klimatdiskussionen, till exempel på WUWT förra veckan.

Det som återigen diskuteras är att dessa klimatsimuleringar divergerar alltmer från den utplanande temperaturutvecklingen. Ett märkligt undantag är vad Michael Mann skriver i sin bok att Hansens simuleringar från 1988 bevisar att klimatmodellerna kan förutsäga klimatet med flaggan i topp. Men för att kunna påstå detta var Mann tvungen att utelämna alla temperaturdata efter år 2005.

Här följer repriser på två av mina  bloggartiklar om Hansens klimatsimuleringar.

Trevlig midsommar!

 

Hansens klimatsimuleringar har ett divergensproblem

James Hansens klimatsimuleringar som han publicerade i slutet på 1980-talet har blivit mycket berömda. De var en viktig del av James Hansens vittnesmål inför amerikanska kongressen år 1988.

Hansen har blivit aktuell genom att han åker runt och gör presentationer där han även brukar ta upp sitt vittnesmål. Men jag har saknat en genomgång av dessa berömda klimatsimuleringar i hans presentationer. Klimatsimuleringarna är enligt min mening intressanta för att kunna få en vink om hur pass bra eller dåligt man kan säga något mer exakt om klimatets utveckling på tjugo års sikt.

Figur 1 ovan visar dessa klimatsimuleringar. De bygger på tre scenarier och i efterhand har det visat sig att scenario B ligger nära den verkliga utvecklingen av effekten av koldioxidutslåpp och andra forcings som påverkar klimatet. Men observationerna visar sig bättre följa scenario C som innebär den drastiska åtgärden att upphöra med utsläpp år 2000 så att forcings skulle sluta öka.

De första åren efter presentationen nämligen 1988 – 2000 så följde observationerna klimatsimuleringen väl. Men därefter har något hänt så observationerna divergerar från klimatsimuleringen under 2000-talet. För år 2011 är skillnaden mellan simulering och observation 0,5 °C.

Det är synd att Hansen inte tagit upp denna berömda klimatsimulering i sina presentationer (de jag sett) och diskuterat vad detta utfall kan betyda.

 

Mer om James Hansens projektioner från 1988 och John Christys utvärdering av dessa

En tidigare bloggartikel där James Hansens projektioner 1988 diskuterades i ljuset av John Christys utvärdering (se figur 1) av dessa i sitt vittnesmål väckte vissa frågor. Den ena frågan gällde hur en aktuell jämförelse av James Hansens projektioner med GISS temperaturdata ser ut. Den andra frågan gällde hur berättigad är de förskjutningar av kurvorna i y-led som John Christy har gjort.

Dessa frågor är naturligtvis också nära förknippade med den temperaturpaus vars orsaker klimatforskare som Hansen, Trenberth, Santer, Solomon med flera försöker förklara enligt en artikel av Paul Voosen nyligen. Vi har tidigare diskuterat några av de hypoteser som lanserats som förklaring. Judith Curry har diskuterat frågan om temperaturpaus nyligen.

Hansens projektioner jämförda med GISS

Jag har fört in felande GISS-data för 2005-2010 i figuren från Real Climate, se figur 2.

För år 2005-2010 har jag använt årsmedeltemperaturer enligt GISS, land + ocean, från Woods for trees. De punkter jag lagt in består av cirklar med gul fyllning.

Man ser att projektionerna före år 2000 verkade stämma bra med observerad temperaturutveckling. Under 2000-talet ser vi däremot en tydlig förändring. De observerade temperaturerna stiger inte längre i samma takt.

Observerade temperaturer kommer att ligga strax under kurva C trots att denna kurva är beräknad med antagandet att växthusgashalten har varit konstant från och med år 2000. Den verkliga antropogena inverkan vi haft fram till 2006 ligger nära scenario B enligt Hansen med flera (2006). Det verkar alltså som om någonting har upphävt effekten av ökade halter av växthusgaser.

Jag har även lagt in trendlinjer från 1984 (projektionsperioden börjar 1984) och framåt för hand för scenario A och B. Dessa linjer är inte beräknade utan inlagda med ögonmått. Lutningen blir omkring 0,3 grader per decennium. Detta skall jämföras med den linjära trenden för GISS, se data filen från Woods for trees, som är 0,19 grader per decennium för perioden 1984 till nu.

Om det nu vore så att den enda skillnaden mellan projektioner och observationer vore att trenden sedan 1984 var 0,19 grader i stället för 0,3 grader per decennium så skulle nog klimatforskarna inte ha så mycket att diskutera. Detta förklaras enkelt av att den verkliga klimatkänsligheten är något lägre än enligt Hansens klimatmodell (modellen från 1988 hade klimatkänsligheten 4,2 grad C).

Att klimatforskarna ändå diskuterar en temperaturpaus måste alltså bero på något annat. Kanske är orsaken till klimatforskarnas tveksamhet åtminstone delvis just detta att Hansens projektioner fortsätter i samma riktning under 2000-talet medan observationerna böjer av så pass tydligt. Kanske fattas det vissa naturliga variationer i Hansens klimatmodell som gör att temperaturen utvecklas på ett annat sätt än enligt projektionerna eller kanske finns det andra forcings som man missat vid beräkning av dessa.

Vad kan sägas om Christys placering av kurvorna i y-led?

John Christys figur (figur 1) från hans vittnesmål är bättre än Hansens på så sätt att den underlättar direkt jämförelse mellan de simulerade och observerade temperaturvärdena under projektionsperioden. Detta beror på att alla kurvorna ligger på samma värde av temperaturavvikelsen vid projektionsperiodens början som är år 1984. Man kan då lätt jämföra hur temperaturen utvecklar sig enligt de olika simuleringarna jämfört med observationerna. I figur 2 antyder pilen från textrutan varför kurvorna måste flyttas för att sammanfalla omkring år 1984.

Detta innebär inte att det är något fel på Hansens sätt att presentera data. Hansens diagram kommer från en vetenskaplig artikel Hansen med flera (1988) där en djupare jämförelse av kurvorna diskuteras. I denna vetenskapliga artikel finns det goda motiv för att låta kurvorna i stället sammanfalla vid simuleringsperiodens början, exempelvis att man vill illustrera att simuleringarna följer observerad klimatutveckling fram till 1984 där projektionsperioden börjar.

Hansen med flera (1988) diskuterar dessutom noggrant hur stor den naturliga variabiliteten är och bestämmer dess standarddeviation till drygt 0,1 grad C i både simulerade kurvor och observerad temperatur. Därav följer enligt författarna att det krävs en temperaturstegring på minst 0,4 grader för att man med 99% konfidensgrad skall kunna tala om en signifikant uppvärmning utöver den vanliga naturliga variationen (om den konstaterade signifikanta uppvärmningen sedan är antropogen eller beror på andra naturliga orsaker, till exempel ändringar av värmeöverföringshastigheten mellan djuphav och ythav, är en annan fråga, min egen anmärkning).

Denna naturliga variabilitet som gör att temperaturen mer eller mindre slumpmässigt kan röra sig uppåt eller nedåt med långt mer än standarddeviationen på drygt 0,1 grad från år till år innebär att vi inte kan ge någon absolut regel för hur kurvorna skall förläggas i y-led. Ur en rent vetenskaplig synpunkt är därför Christys och Hansens placeringar av kurvorna i y-led ekvivalenta. Men Christys placering har fördelen att den underlättar diskussion av temperaturförändringarna under projektionsperioden.

Slutsatser

Man ser en klar förändring av observerad temperaturutveckling under 2000-talet så att en alltmer ökad skillnad mellan Hansens projektioner från 1988 och observationer av temperaturen uppstår.

Något i Hansens klimatmodell från 1988 stämmer inte med klimatets variation, kanske är det fråga om naturliga variationer som modellen inte kan beskriva.

Kända klimatforskares tveksamhet och deras lanserande av olika hypoteser för att förklara en aktuell temperaturpaus tycks ha ett samband med detta.

Problemet med hur simulerade kurvor skall placeras i y-led i förhållande till varandra och i förhållande till observationer har lösts på olika sätt av Hansen och Christy. De båda lösningarna är ekvivalenta ur en rent vetenskaplig synpunkt. Christys lösning har den fördelen att den underlättar jämförelsen av simulerade och observerade temperaturökningar under projektionsperioden.

juni 22, 2012   87 Comments

Lomborgs råd till Rio

Från Björn Lomborg till Rio+20: Fattigdom förorenar.

Björn Lomborg har skrivit en artikel angående vad han anser om mötet i Rio här i fri översättning av mig. En kortare variant på engelska finns här.

Vad som verkligen betyder något för de flesta människor är inte den globala uppvärmningen och andra problem på Rio +20 dagordning. Det finns en djup klyfta mellan de mäktiga som vandrar på de mjuka mattorna i FN: s arena och vad majoriteten av världens befolkning behöver. Luftföroreningar, brist på rent dricksvatten, sanitet och hygien dödar 200 gånger fler än av översvämningar, torka, värmeböljor och stormar. För människor som lever på mindre än 1,25 dollar om dagen är att oroa sig för miljöfrågor en avlägsen lyx. Men historien visar att när levnadsstandarden stiger börjar människor och samhället bekymra sig om miljön.

Att hjälpa människor att komma ur fattigdomen är en av de bästa saker vi kan göra för miljön. Ändå kommer tyngdpunkten i Rio att ligga på att tala om helt andra problem.  

FN:s gröna toppmöte I Rio de Janeiro har problem, av goda skäl. Man har svårt att komma överens om innehållet i det dokument som mötet skall resultera i och det kommer inte att bli lätt. Under de fyra senaste decennierna har FN:s problemformulering alltmer närmat sig oron från rika västerländer och bort från den legitima oron hos den överväldigande majoriteten av jordens befolkning

Det har inte alltid varit så. För fyrtio år sedan hölls den första miljökonferensen i Stockholm. Den lyfte fram det globala behovet av en sund miljöpolitik. De kommande 20 åren har betoningen gått mer mot västerländsk oro. När Stockholms konferensern 1972 handlade om ”Mänsklig miljö” var temat för konferensen i Rio 1992 ”Miljö och Utveckling” där utveckling kom i bakgrunden.

Denna sommar, 20 år efter Rio 1992, är dignitärer från hela världen åter på väg till Rio och utveckling har nästan helt glidit bort från förhandlingsbordet. Även om man innerst inne vet att fattigdomsbekämpning är ett av de viktigaste målen kommer mötets inriktning att vara ”hållbarhet”. Det är ett ord som har handlat om mänskliga behov. I Brundtlandrapporten (1987) beskrivet som ”utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjlighet att tillgodose sina behov”.

Men idag är termen en kod för den globala uppvärmningen och liknande problem. I ett anmärkningsvärt ärligt uttalande för Reuters säger ambassadör André Correa do Lago att mötets val att ha ”hållbarhet” som varumärke är avsiktligt . ”Hållbar utveckling är lättare att sälja globalt än klimatförändring, även om hållbar utveckling är ett sätt att tackla global uppvärmning och andra miljöproblem”.

Global uppvärmning är en realitet, att bränna fossila bränslen ger utsläpp av CO2 som är en växthusgas och därmed värmer planeten. Konsekvensen av detta kan antingen bli positiva eller negativa beroende på var du lever. Uppvärmningen kommer att resultera i fler dödsfall på grund av värmeböljor men färre dödsfall på grund av kyla. I länder som Kanada, Danmark och Ryssland kommer en måttlig global uppvärmning sannolikt att innebära en förbättring medan redan en liten temperaturhöjning troligtvis kommer att vara negativ i tropikerna. Mot slutet av detta århundrade kommer den totala effekten att vara negativ.

Problemet är att nästan varje aspekt av den moderna civilisationen drivs av fossila bränslen. Hur kan vi förvänta oss att världen skulle ge upp dem utan ett billigare alternativ? Kom ihåg att det största utfallet av toppmötet i Rio 1992 var ramkonventionen om klimatförändringarna vilket ledde till Kyotoprotokollet 1997. Rios sätt att behandla global uppvärmning var typiskt för FN, låt oss förhandla fram ett avtal i ett eftersträvansvärt språkbruk och se om det kan lösa ett svårlöst problem.

Föga förvånande har det inte det.

Kyotoprotokollet förordade att de utvecklade länderna skulle minska CO2-utsläppen antingen genom att minska energiförbrukningen eller genom att använda dyrare miljövänligare energi. Ekonomiska modeller visar att ett fullständigt genomförande av Kyoto-avtalet skulle ha kostat världen uppskattningsvis 180.000.000 dollar.per år i förlorad BNP-tillväxt. Resultatet skulle ha blivit en i det närmaste omätbar minskning av den globala medeltemperaturen på 0,004 grader Celsius till år 2000. Förutsägbart nog förkastade de flesta länder antingen fördraget eller gjorde ändringar som knappt var märkbara. Minskningen av CO2 utsläppen har varit mycket liten. EU, som är den mest entusiastiska anhängaren av avtalet, har helt enkelt flyttat mycket av den industriella produktionen till länder som inte omfattas av Kyoto-protokollet som ex Kina.

Ändå har FN:s närmande till energifrågan varit densamma sedan Rio 1992 och samma meningslösa språkbruk kommer att genomsyra Rio 2012. Vi hör mycket om lösningar på klimatförändringarna som solceller och biobränsle men dessa gröna teknologier ger inte någon lösning på problemet. Så länge som vind- och solkraft fortfarande är dyrare än fossila bränslen samtidigt som de bara fungerar periodvis kommer de aldrig att bidra mycket till vår energiförsörjning. Tyskland, världens största per capita förbrukare av solenergi får bara 0,3 procent av sin energi på detta sätt. För att ha uppnått ranking nummer ett har landet betalat 130 miljoner dollar men gett världen en minskning motsvarande 23 timmars av global uppvärmning mot slutet av det här århundradet.

På samma vis konsumerar nu biobränslen 40 procent av den amerikanska majskörden trots att den bara ger 4 procent av det drivmedel som används i Amerika. Runt om i världen ger en ökad produktion av biobränsle ett ökat pris på mat och därmed en ökad hunger. Dessutom utökar bönderna sin odlade mark och hugger ner mer skog, vilket perverst nog kan leda till en ökning av CO2-utsläpp.

Nästan 1,6 miljarder människor, nästan en fjärdedel av mänskligheten, lever utan tillgång till elektricitet. För att lösa den globala uppvärmningen måste vi koncentrera oss på nyskapande billigare grön teknik genom en massiv ökning av forskning och utveckling. Vi kommer inte att komma någonstans förrän vi kan göra grön energi billigare än fossil.

Men kanske ännu viktigare, vad som verkligen betyder något för de flesta människor är inte den globala uppvärmningen och andra problem på Rio +20 dagordning. Det finns en djup och oroande klyfta mellan de mäktiga som vandrar på de mjuka mattorna i FN: s arena och vad majoriteten av världens befolkning behöver.

Sanningen är att medan vi funderar över gröna initiativ är fortfarande cirka 900 miljoner människor undernärda, 1 miljarder människor saknar rent dricksvatten, 2,6 miljarder människor saknar tillräkliga sanitära förhållanden, och 1,6 miljarder lever utan elektricitet. Varje år dör ca 15 miljoner människor, (en fjärdedel av de som dör i världen varje år) av sjukdomar som är enkelt och billigt att bota.

Vilka är de tre viktigaste miljöfrågorna i utvecklingsländer? De flesta människor i rika länder ger fel svar, även med upprepade försök. Den globala uppvärmningen är inte bland dem, inte ens om vi tittar på alla de dödsfall som orsakas av översvämningar, torka, värmeböljor och stormar. Sedan början av 20-talet har dödligheten i dessa orsaker sjunkit med 97 procent eller mer. Idag är ca 0,06 procent av alla dödsfall i världen ett resultat av extrema väderhändelser.

Istället är en av de största miljömördarna i utvecklingsländerna ett problem obekant för de flesta människor i rika länder: luftföroreningar inomhus. Vi tar vår tillgång till värme, ljus och bekvämlighet med bara en tryckning på en strömbrytare för självklar.  Men 3 miljarder människor i utvecklingsländer har inget annat val än att använda bränslen som kartong eller gödsel att laga sin mat och försöka värma sina hem. Den årliga dödssiffran från att andas röken av dessa eldar är minst 1,4 miljoner förmodligen närmare 2 miljoner och de flesta offren är kvinnor och barn. För dem som eldar med skörderester och trä inomhus kan luften vara 10 gånger värre än utanför, även i de mest förorenade av tredje världen städer. Inte för att du är säker när du lämnar huset eftersom luftföroreningar utomhus beräknas döda ytterligare 1 miljon människor varje år i utvecklingsländerna. Nästan 7 procent av alla dödsfall i utvecklingsländer kommer från luftföroreningar. Siffran är mer än 100 gånger mer än den av översvämningar, torka, värmeböljor och stormar.

Det andra problemet är bristen på rent dricksvatten och sanitet. Cirka 7 procent av alla dödsfall i utvecklingsländer är förknippade med brist på rent dricksvatten, sanitet och hygien. Det är nästan 3 miljoner dödsfall varje år.
Det tredje stora miljöproblemet är fattigdom. Mer än 1 miljard människor lever på mindre än 1,25 dollar om dagen. Att oroa sig för miljöfrågor är för dem en avlägsen lyx. Om din familj fryser kommer du att skära ned det sista trädet som bränsle, om de svälter, kommer du att skala marken bar för att ge dem mat.  Och om du inte har någon visshet om framtiden kommer du att sörja för den på det enda möjliga vis, genom att ha många barn som kan ta hand om dig på din ålders höst. Oavsett hur mycket de i framtiden kan komma att kräva av planeten.

Fattigdom innebär att missgynnade grupper har mindre att äta, får mindre utbildning och är mer utsatta för infektionssjukdomar. Tillåt dem att bli rikare och tillfredsställa sin familjers omdelbara behov som mat, rent vatten och utbildning. Sen kan de ha råd att börja bry sig om miljön. Historien visar att när levnadsstandarden stiger börjar samhället och människor att minska sina utsläpp, sluta att hugga ner skogen och slipper dö av smutsig luft eller av dåligt vatten.

Kort sagt, att hjälpa människor att komma ur fattigdom är en av de bästa saker vi kan göra för miljön. Ändå kommer tyngdpunkten i Rio att ligga på att skapa en ny ”grön ekonomi”.

Toppmötets organisatörer fick en av sina största sponsorer, The New Economic Foundation, att förklara vad detta modeord egentligen innebär? Den brittiska tankesmedjan svar? ”Börja inte ur ett tillväxtperspektiv.” Istället sägs det att människor behöver ”reducerad sin totala konsumtion”, och Japan är berömt för att uppleva praktiskt taget ingen tillväxt sedan 1990-talet. Fattiga länder bör sträva efter en ”vitalisering av landsbygdens ekonomi och dra fördel av de synergier som följer konsumtionsmönster vid låga inkomster nivåer”, med andra ord bör de vara nöjda med den fattigdomen de har.

Låt oss stanna upp en minut och fundera över de senaste siffrorna om global absolut fattigdom, som kom ut i år. I motsats till FN: s svåra bedömning har mänskligheten aldrig sett en tydligare minskning av fattigdomen i världen. Andelen människor som lever i absolut fattigdom har minskat kraftigt, från 52 procent år 1981 till 22 procent idag.
Med nuvarande ekonomiska modell räknar FN:s klimatpanel med en extrem minskning av fattigdomen i världen under det kommande århundradet Men hur kan FN hävda att en sådan ekonomisk tillväxt måste ske med en ”fullständig omvandling av teknik som människans ekonomiska verksamhet bygger”? Titta på Kina. Det var inte genom att bli grön som Kinas ledare fick 600 miljoner ur fattigdom under de senaste tre decennierna. De gjorde det genom förorenande, men övervägande lyckad BNP-tillväxt. De gjorde det genom storskalig internationell handel. Trots vad du kanske tror (Beijing spelar också med i väst-charaden) får Kina bara en tjugondel av 1 procent från vindenergi och än mindre från solenergi. Kinas ledare vet mycket väl, trots sin retorik, att rikedom inte kommer från subventionerad ineffektiv teknik, och att jobb inte skapas genom att beskatta den övriga ekonomin för betala för oekonomiska gröna jobb. De vet att det viktiga är att delta i en internationell ekonomi.

Vi måste be om att få ett toppmöte där vi får vår jord tillbaka. Miljön är viktig, så viktig att vi måste sköta den intelligent. Det innebär inga fler Kyotoprotokoll, inga mer skogs-förstöra-hunger-inducerande biobränslen. Det betyder mycket mer fokus på grön forskning och utveckling för att ta itu med den globala uppvärmningen. Men mest betyder det smarta investeringar som fokuserar på de problem som betyder mest just nu. Det innebär att svara på fattigdomen på ett sätt som åstadkomma mer än att bara få givarna att må bra och känna sig goda.

Visst, ibland kan solfångare vara det bästa sättet att ge tillgång till el i avlägsna samhällen. Men för de flesta av de 1,6 miljarder människor som lever utan elektricitet, bör vi välja den testade, enkla och billiga lösningen. Koppla dem till ett kraftverk som precis som vårt, körs mest på fossila bränslen. När solen går ner försvinner bokstavligen ljuset för dessa människor. Vad får oss att tro att de skulle använda tekniker som är dyrare, mindre pålitliga, och mindre effektiva än de vi har? Samma sak när vi itu med luftföroreningar inomhus. Solspisar kan ibland vara en bra idé. Men den teknik som har tjänat oss väl i det förflutna, som till exempel fotogen och gasspisar, kommer troligtvis att vara mycket mer billig, flexibel och användbar.

Äkta hållbarhet och en verkligt grön ekonomi kan endast uppnås om vi säkerställer verklig tillväxt och utveckling. Den typ av utveckling som kan lyfta många fler människor ur fattigdom och som i slutändan ger dem möjlighet att göra ansvarsfulla miljöbeslut för sig själva.

I juni i Rio kommer det att finnas mycket prat om ekologiskt jordbruk, elektriska bilar och solpaneler. Det blir ingen brist på goodwill. Men goodwill räcker inte för att ändra det faktum att de lösningar som man talar om på mötet är fel lösningar, och de problem som diskuteras är inte de viktigaste.

För att komma till en framtid som vi vill ha, måste vi gå tillbaka till grunden.

Vi måste göra det som fungerar.

DN, GP

juni 21, 2012   40 Comments