Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — augusti 2012

Har en sommarstorm lett till årets stora avsmältning av Arktis is?

Arktis is har kraftigt minskat i samband med en ovanlig och mycket stark sommarstorm under perioden 4 – 9 augusti. Men innebär detta att den extra stora isavsmältningen som vi sett denna sommar orsakades av stormen? Här diskuterar vi olika fysikaliska processer som kan förklara varför en kraftig minskning av isutbredningen skedde precis de dagar som stormen pågick och även därefter.

Med min bakgrund som professor i kemiteknik är den typ av fysikaliska processer som sker i Arktis när isen smälter en central del av mitt vetenskapsområde. Ämnesområdet kalla impuls-, värme- och materietransport och jag har både undervisat och forskat och bidragit med peer-reviewade publikationer med tillämpningar inom detta ämnesområde. Därför kan jag inte motstå frestelsen att göra en helt egen analys av issmältningen i Arktis och hur sommarstormen där kan tänkas ha påverkat denna (alltid retar det någon).

En redogörelse för sommarstormen finns här. En dramatisk minskning av isutbredningen skedde mellan 4 och 9 augusti. Under tre på varandra följande dagar minskade isen med nästan 200000 kvadratkilometer vilket ledde till en minskad isutbredning av nästa 600000 kvadratkilometer.

Efter stormen var isutbredningen drygt 5 miljoner kvadratkilometer. Därefter fortsatte isen att minska i minskad takt men snabbare än vanligt för årstiden.

Hur isutbredningen i Artktis har utvecklat sig under åren ser vi i figur 1. Bilden kommer från NORSEX.

Bilden visar den yta som är täckt till minst 15% med is. Lägg märke till att isutbredningen 2012 var nära medeltalet för 1979-2008 under mars, april och maj. Därefter har isubredningen nära följt de senaste årens kurvor tills vi kommer till början av augusti (då den ovanliga sommarstormen kom).

Lägg märke till att under juni 2012 har isutbredningen procentuellt sett skiljt sig lite från medeltalet för 1979-2008. I juli 2012 var den procentuella avvikelsen större men ändå in anmärkningsvärt stort, speciellt inte under första halvan av juli. Jämför vi med de senaste åren ser man ingen skillnad. Isutbredningen för år 2012 borde därför inte ha orsakat något ovanligt väder under juni och juli 2012.

Isutbredningen detaljerad för maj – sep ser vi i figur 2. Bilden kommer från NSDIC.

Lägg märke till att graferna från NORSEX och NSDIC inte helt överensstämmer. Jag vet inte varför men man kan gissa på att det finns osäkerheter i hur man skall tolka data.

Jag har ritat in två lodräta linjer vid ungefär fjärde och nionde augusti. Det var under denna period sommarstormen ägde rum. Man ser tydligt hur isutbredningen minskat snabbare under denna storm. Detta motsvarar de tre dagarna i följd 7, 8 och 9 augusti då isen minskade med 200000 kvadratkilometer per dag, vilket var dubbelt så snabbt som innan stormen.

Det som begränsar isens smältning är flödet av värme. Värmet kan komma ovan från luften eller nedan från havsvattnet. Dessutom påverkas smältningen av värmestrålning och solstrålning.

Värmeflödet från luften, mer exakt den del som kallas det sensibelt värmeflöde, är proportionellt mot temperaturskillnaden mellan luft och is samt approximativt proportionellt mot vindhastigheten. Isen kan få värme från luften om det finns en temperaturskillnad. Om vindhastigheten fördubblas måste också värmeflödet fördubblas, dubbelt så mycket is kan alltså smältas per minut med värmen från luften om vinden blåser dubbelt så snabbt. Vid en stark storm måste alltså värmeflödet öka starkt.

Samma sak kan sägas om värmeflödet från havsvattnet till isen. För att det skall bli ett värmeflödet så måste det finnas en temperaturskillnad. Ju mer vattnet rör sig i förhållande till isen desto större blir också värmeflödet. Vid en stark storm måste värmeflödet öka starkt.

Ett värmeflöde till isen som inte är lika uppenbart är det latenta värmeflödet som beror på att luftens fuktighet kondenserar på isens yta . Därvid frigörs ångbildningsvärmet i det vatten som kondenserar. Detta bidrar också till isens smältning. Detta värmeflöde ökar också vid storm, dels då luften ofta är fuktigare vid en storm och dels då värmeflödet även i detta fall är approximativt proportionellt mot vindhastigheten.

I början av augusti vid nordpolen har solstrålningen redan minskat avsevärt på grund av lägre solhöjd. När det blir storm så påverkas strålningen på två sätt. Solstrålningen blir mindre därför att stormen ger mer moln. Men i Arktis betyder mer moln att isen förlorar mindre värmestrålning. Så dessa två effekter motverkar varandra vid stormen. Om energitillflödet från solstrålningen minskar mer än energiförlusten genom värmestrålningen så ökar issmältningen, annars tvärtom.

Stormen kan ha inverkat även på annat sätt. Isen i Arktis består av packis som driver på havet. När packisen utsätts för vågor och hög temperatur kan den brytas upp och bilda drivis som driver mot varmare vatten utanför packisen.

Under stormen gjorde de starka vindarna att isen drev mycket snabbare i en spiralformad rörelse. Se figur 3. Bilderna kommer från Naval Research Laboratory (NRL) – HYCOM Consortium for Data-Assimilative Ocean Modeling.

Detta kan ha inneburit att packisen bröts upp i högre grad och den bildade drivisen trycktes ut från packisen mot varmare delar av havet. Drivisen smälter sedan fortare så att man ser en ökad avsmältning även efter stormen.

En annan tänkbar inverkan är att de stora vågor som stormen orsakade har gett en omblandning av havet en bit ner på djupet under packisen där vattnet är varmare (vattnet närmast isen är kallare då isen genererar kallare smältvatten). Varmare vatten har förts upp närmare packisen och kan ha bidragit med ökad avsmältning även efter stormen.

Dessutom förde stormen upp varmluft söderifrån över delar av Arktis. Detta har naturligtvis också ökat issmältningen.

Sammanfattningsvis så har den mycket starka sommarstormen kunnat öka issmältningen på följande sätt:

Över delar av Arktis förde stormen upp varm luft söderifrån så att isen där fått extra värme för avsmältningen.

Isen har genom den ökade vinden fått ett ökat tillflöde av värme från luften. Detta gäller både sensibelt värmeflöde genom luftens högre temperatur än isen och latent värmeflöde som beror på kondensation av fukten i luften på isens yta.

Stormen kan också ha fört med sig fuktigare luft så att detta också har ökat det latenta värmeflödet.

Isen har genom sin på grund av stormen ökade drivhastighet i havet fått ett ökat tillflöde av värme från havet.

Vågorna i havet har också blandat om detta i större skala så att varmare vatten från djupet förts upp till ytan och till isen. Detta kan ha lett till en fortsatt ökad avsmältning efter stormen.

Packisen har av stormens brutits sönder till drivis som tryckts ut mot varmare delar av havet där denna sedan smält snabbare. Även detta kan ha bidragit till en fortsatt ökad avsmältning efter stormen.

augusti 31, 2012   143 Comments

Temperaturen driver CO2, inte tvärt om

Ole Humlum

Det har länge varit känt att geologiska data från isborrkärnor visar på ett omvänt förhållande mot vad exempelvis Al Gores propagandafilm påstår. Enligt data från isborrkärnor så kommer ökningen av koldioxid klart efter en global temperaturökning. Men då handlar det om flera hundra års eftersläpning.

I dag publicerar Global and Planetary Change en artikel av Ole Humlum, Kjell Stordahl och Jan-Erik Solheim som visar att denna relation mellan temperatur och koldioxid gäller även på kort sikt.

Från abstracten: ”Vi ser en hög grad av samvariation mellan alla dataserier …, där förändringar av CO2 alltid kommer efter förändringar hos temperaturen. En maximal positiv korrelation mellan CO2 och temperatur finner man i en eftersläpning av CO2 på 11-12 månader efter den globala temperaturen hos havsytan, och ungefär 9 månader efter temperaturen i den lägre troposfären. Korrelationen är hög men förklarar inte alla förändringar.

Alltså: Temperaturförändring av havsytan -> förändring av temperaturen vid jordytan -> förändring av koldioxidhalten.

Även om det här inte kan förklara alla förändringar av koldioxiden så innebär detta att IPCC nog måste modifiera sina klimatmodeller rejält. Tillbaka till skrivbordet (och kanske lika bra att IPCC samtidigt drar tillbaka sina senaste fyra rapporter från 1990, 1995, 2001 och 2007)!

Ingemar Nordin

augusti 30, 2012   229 Comments

Rädda Ojnare!

 

Det är inte bara vindindustrin som förstör den svenska naturen. Nu är det företaget Nordkalk som vill anlägga ett kalkbrott mitt i området Bästeträsk på Gotland. Det är ännu inte klart i alla instanser om de verkligen kommer att få tillstånd till att anlägga kalkbrottet. Ändå har de redan börjat hugga ner träd i Ojnareskogen.

Skogen ligger i ett område som har föreslagits som nationalpark eftersom det är det området som är minst påverkat av mänsklig verksamhet på Gotland.  Naturvårdsverket skriver:

”De öppna alvaren bildar vacker mosaik med kärr, fuktängar, vätar, agmyrar, småsjöar och tallskog inom ett milslångt område med väst-östlig utsträckning.

Det finns nästan ingen bebyggelse och området är vildmarksartat med märkligt orörd natur. Myrar och övriga våtmarker har inte dikats och tallskogen är gammal naturskog. Att området varit orört gör att här finns oerhört många skogliga nyckelbiotoper.”

Det finns flera rödlistade arter i Ojnareskogen och kalkbrottet kan även utgöra ett hot mot vattenförsörjningen på Gotland.  Naturvårdsverket menar att den industrialisering av området som Nordkalk vill genomföra bryter mot art- och habitatdirektivet, EU-domstolens praxis samt svensk lagstiftning. Men innan Högsta Domstolen har fått säga sitt kör Nordkalk igång röjsågarna.

Miljöaktivister försöker i detta nu förhindra och försinka så mycket avverkning som det går. Från Stockholm har det kommit ett 70-tal poliser som en extra förstärkning. Poliserna har till uppgift att hindra demonstranternas försök att stoppa avverkningen.

Idag torsdagen den 30 augusti kommer det att hållas demonstrationer och manifestationer på flera platser i landet.

Lund                     Stortorget klockan 12 – 20

Örebro                 Stortorget klockan 17

Stockholm           Stadshuset klockan 16 (EU:s miljökommissionär är på väg till Stadshuset till en bankett vid den tiden)

Om jag hinner så tänker jag vara vid Stadshuset idag klockan 16.

Jag är emot att industrialisera naturen mer än absolut nödvändigt oavsett om det handlar om vindkraftverk eller, som i det här fallet, ett kalkbrott. Det jag inte förstår är inkonsekvensen bland många miljöaktivister i Sverige. Varför protesterar de inte lika kraftfullt emot att industrier förstör andra skyddsvärda områden?

Ett exempel på ett sådant område är Sjömossen i Skövde och Skara kommun. Föreningen Svenskt Landskapsskydd jobbar för att värna området från den industrialisering som hotar bygden om vindindustrin får som den vill.

Om det kommer så långt som till avverkning av skog runt Sjömossen för att anlägga vindkraftverk förväntar jag mig demonstrationer och manifestationer då liksom nu.

Har jag möjlighet så kommer jag givetvis, då som nu!

 

Länkar:
http://www.facebook.com/ojnareskogen
http://www.ojnareskogen.se/
http://www.faltbiologerna.se/ – sök på ojnare i sökrutan

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5249096

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article15314729.ab

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/lena-ek-jag-forstar-att-folk-ar-upprorda_7455288.svd

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/ostnytt/tre-omhandertagna-vid-ojnareskogen

 

augusti 30, 2012   152 Comments

Mer om oljeboomen i USA

Fram till helt nyligen var vårt kollektiva antagande att oljan var på väg att ta slut, skriver New York Times.

Det var delvis en fråga om vad som verkade vara geologiskt ofrånkomligt. Det tog miljoner år för jorden att krossa plankton till fossila bränslen. Det är logiskt att tro att det skulle ta miljontals år att skapa nytt. Ökningen av de framväxande marknaderna, med oljehungriga miljarder, var ytterligare ett skäl till att det verkade självklart att vi skulle ha mindre olja och gas år 2020 än vi har idag.

Uppenbart men fel. Delvis tack vare teknik som horisontell borrning och hydraulisk fracking, går vi in i en ny epok med mycket olja. Det har i alla fall energisakkunnige Leonardo Maugeri hävdat i en färsk rapport som publiceras av Belfer Center på John F. Kennedy School of Government vid Harvard, så tvärtemot vad de flesta människor tror så växer leveranskapaciteten av olja över hela världen till en aldrig tidigare skådad nivå så att det tom kan överträffa konsumtionen.

Maugeri, en forskare vid Belfer Center och tidigare oljedirektör baserar detta påstående på en fältanalys av de flesta stora olje- och exploateringsprojekten i världen. Han konstaterar att senast 2020, skulle världens oljeproduktionskapacitet kunna vara mer än 110 miljoner fat per dag, en ökning med nästan 20 procent. Fyra länder kommer att leda den kommande oljeboomen: Irak, Förenta staterna, Kanada och Brasilien. Mycket av den ”nya” oljan kommer tas fram tack vare en teknikrevolution som har lagt svårutvunna oljetillgångar inom räckhåll: Kanadas oljesand, Förenta staternas skifferolja och Brasiliens presaltolja.

Utvinningsteknikerna är inte nya men kombinationen av tekniker som används för att exploatera skiffer och andra svåråtkomliga oljor har utvecklats. Tekniken kan också användas för att återöppna och komma åt mer olja från konventionella, etablerade oljefält. Maugeri anser att ”tippingpointen” kommer att vara år 2015. Fram till dess kommer oljemarknaden kommer att vara ”mycket volatil” och benägen till extrema rörelser i motsatta riktningar. Men efter 2015 förutspås en utveckling som skulle kunna leda till en nedgång, eller en ”kollaps” i priserna.

Vid en tidpunkt när den globala ekonomiska nedgången tycks oundviklig, är den plötsliga ökningen i oljeleveranskapacitet en viktig indikator. Man beräknar att Förenta staterna kan tänkas producera upp till 65 procent av sitt behov av olja på den inhemska marknaden. Den nationella energiboomen tillhandahåller redan en kraftfull ekonomisk stimulans i vissa delar av landet tex i North Dakota, (som vi haft uppe tidigare här på TCS). Oljerevolutionen har också enorma geopolitiska konsekvenser. Den kommande kraftiga oljeproduktionen, särskilt från Nordamerika, kommer att förändra förutsättningarna.

Oljekällorna som kommer att driva den kommande boomen är svårare att nå än de som använts under 1900-talet, och den teknik som krävs för att extrahera den är mer intensiv. Det kommer att orsaka en upptrappad strid mellan miljöaktivister och oljeindustrin. Klimatdebatten kommer att få ett annat och oundvikligt tonläge. Nu när man inte längre kan hävda att ”oljan tar ju slut ändå snart” så kommer ett av miljörörelsens främsta argument för ”förnyelsebart” att falla, eftersom dessa argument förlorar i främst ekonomiskt värde. För miljöorganisationer och för politiska partier utgör den nya oljan därför en allvarlig utmaning. Frestelsen kommer att vara stor att motsätta sig nya oljeproduktionsprojekt. Denna instinkt kan emellertid vara politiskt farlig.

Politiska framsteg i kampen mot ”klimatförändringar” har varit långsamma men många människor, särskilt i den yngre generationen, tycks ha tagit budskapet till sig. Politiskt kapital kan emellertid gå förlorat blixtsnabbt om miljörörelsen utmanar tillväxt och jobb i en tid av global ekonomisk stagnation.

Presidentvalet i USA den 6 november kan också förändra förutsättningarna en del. Det behövs ”change”.

 

augusti 29, 2012   71 Comments

Har koldioxid huvudrollen?

Koldioxiden tilldelades definitivt huvudrollen i IPCC-rapporten från år 2007,  och utnämningen lyder i den svenska översättningen: ”Det mesta av den höjning av globala medeltemperaturer som observerats sedan mitten av 1900-talet beror mycket sannolikt på den observerade ökningen av antropogena utsläpp av växthusgaser.” Innebörden anges längre ner till att sannolikheten är minst 95%, att mer än 50% av temperaturhöjningen beror på mänskliga utsläpp av växthusgaser.

Uttalande citeras fortfarande som en sanning. Detta trots att “mycket sannolikt” inte betyder att sannolikheten är högre än 95%, utan endast är ett kvalitativt mått. I den fortsatta IPCC-texten står också att detta subjektiva sannolikhetsmått innebär ett vetenskaplig framsteg i jämförelse med TAR-rapporten 2001 – där samma påstående endast var “sannolikt”.

Klimatet är styrs av många faktorer, så att påstå att en måttlig temperaturökning på 0.8 oC under drygt 100 år styrts av just ökande koldioxidhalt i atmosfären – det är att sticka ut hakan mycket långt . I en primitiva form görs det med ett enkelt diagram, som jag misstänker att TCS-läsarna har sett. I Susanne Salmons “Technical summary”, fig TS.22 finns exempelvis detta:

Den tjocka svarta kurvan är tioårsmedelvärden för den observerade globala temperaturanomalin. De rosa bandet är 5-95%-intervallet för 58 (sic!) körningar av 14 olika klimatmodeller med både antropogen och naturlig drivning (”forcings”). Det blå bandet är motsvarande sannolikhetsintervall för 19 simuleringar med 5 olika klimatmodeller med enbart de naturliga drivkrafterna. De enda naturliga drivkrafter som nämnes är sol- och vulkanaktivitet!  I ”solaktivitet” inräknar IPCC inte den kosmiska strålningen och dess ev betydelse för molnigheten på jorden. Det som Svensmark et al har studerat. Det är över huvud inte korrigerat för molnighet, som påverkar hur mycket av solstrålningen som reflekteras, resp direkt värmer upp jordytan. Variationer, med flerårsperioder, hos de olika havströmmarna finns inte heller direkt representerade.

Med detta primitiva argumen är det uppenbart att CO2 :ns avgörande roll inte är bevisad. Resonemanget klarar inte Wikipedias första krav:

 ”Attribution requires demonstrating that a signal is: unlikely to be due entirely to internal variability;”

Vi vet att t ex ett fåtal %:s minskning av molnigheten är full tillräckligt för att förklara temperaturökningen, och IPCC bekänner i annat sammanhang att kunskapsläget när det gäller molnighet och molnbildning är mycket svagt. Vi har inte heller globala mätdata på molnigheten, som sträcker sig tillräckligt långt tillbaka i tiden. Det som också kritiserats – bl a på TCS – är att när uppvärmningen efter år 2000 avstannat så förklaras det med aerosolernas kylande effekt. När det behövs, så är  inte CO2:n dominerande längre. Likafullt har jag åtminstone tre gånger hört professor Erland Källén säga ungefär att diagram som det ovan ’visar att det inte gått att finna någon annan orsak till uppvärmningen, så det måste vara koldioxiden’.

För att vara rättvis citerar jag ett mer sofistikerat diagram, som finns i Wikipedia Comons (länk) och som i sin tur är baserad på ett arbete av Gerald A Meehl m fl från 2004*. I detta har man separerat de olika drivkrafterna, men i gengäld sträcker det sig inte riktigt fram till år 2000.

I detta fall ingår också ozon bland drivkrafterna, men  inte periodiska variationer i havsströmmarna, som är väsentliga för att förklara skillnaderna mellan El Nino- och La Nina-åren. Man ser också att under perioden 1945-70 ger växthusgaserna trots allt mindre än 50 % av den totala temperaturanomalin.

IPCC’s metod att ge antropogen CO2 huvudrollen i klimatförändringarna sedan industrialiseringen har ifrågasatts av Judith Curry och Peter Webster i en artikel i Bulletin American Meteorological Society (länk ). Denna artikel tillsamman med en diskussion finns på Currys blog (länk). Curry och Webster gör en omfattande terminologisk analy av olika osäkerhetsfaktorer innan de i detalj kritiserar att CO2 ges (eng: ”attribution” – har någon ett förslag till en svensk term för detta?) huvudrollen. Eftersom man inte kan göra kontrollerade experiment inom klimatområdet, måste man mjuka upp det som i vanliga fall krävs av en orsaksförklaring. I AR 4 citeras ett avsnitt från 2001 års rapport (länk) “..i praktiken förstås med förklaring (“attribution”) av klimatförändring, en demonstration av att en uppmätt förändring är  ‘konsistent med de uppskattade resultaten av en given kombination av antropogena and naturliga drivkrafter’ och ‘inte konsistent med alternativa, fysikaliskt trovärdiga förklaringar till klimatförändring som utesluter viktiga delar i den givna kombinationen av drivkrafter’” (min övers)

En “given” kombination – det är alltså vad de 4-5 drivkrafterna utgör, och det är först i efterhand som förklaringar presenterats till varför andra naturliga drivkrafter har definierats bort. ‘Konsistent’ – det säger inte heller så mycket när felmarginalerna är vida.

Curry och Webster skriver att IPCC underskattat naturliga variationer på tidskalan 40-70 år. Detta har också andra kritiker, tex Nicola Scafetta, också framhållit. Den globala temperaturkurvan sedan 1880, kan betraktas som 60-årig periodisk variation med en överlagrad monoton stigning. Det är därför linjäranpassningar över olika tidsintervall sedan 1880 har så olika lutning.

I diskussionen efter inlägget försvaras IPCC’s metodik av Gabriele Hegerl som var huvudförfattare till det kapitel i IPCC-rapporten där CO2 fick sin huvudroll. Han och hans medarbetares svar kommer att publiceras i samma utgåva av Bull. Am. Meteorol. Soc. som Currys och Websters kritik. I detta svar hävdar Hegerl m fl att man har tagit hänsyn till naturliga variationer. Om jag förstått rätt så anser man att dessa långsamma naturliga variationer finns medräknade som varianser. I det ovannämnda arbetet av Mehl et al visar man att sådana varianser för olika drivkrafter är additiva. I och med detta anser man sig kunna jämföra observerade varianser med de som uppträder vid olika körningar av samma klimatmodell. Det kallas ofta för ”experiment” när klimatmodellerna körs ett stort antal gånger, och på grund av små skillnader i begynnelsevillkoren och/eller olinearitet får rejält olika resultat. Det är förbryllande  att dessa numeriska varianser sedan jämföres med experimentella varianser. Om de hjälpligt överensstämmer säger man sig ha ett fingeravtryck som bevisar att den aktuella mekanismen varit verksam. Jag misstänker att det har något att göra med uppdelningen mellan ‘drivkrafter’ och ‘återkoppling’. Å andra sidan är det ingen tvekan om att det CO2-bidrag som finns i diagrammet ovan inbegriper den famösa återkopplingsfaktorn. Det hela verkar fel, men om någon TCS-läsare har en  förklaring, så skall jag uppmärksamt läsa den.

*)Meehl, Gerald A.; Washington, Warren M.; Ammann, Caspar M.; Arblaster, Julie M.; Wigley, T. M. L.; Tebaldi, Claudia (2004). ”Combinations of Natural and Anthropogenic Forcings in Twentieth-Century Climate”. Journal of Climate 17: 3721–7.

augusti 28, 2012   191 Comments

Obehagliga fakta för de ”gröna”

Miljöpartiet påstår sig värna om miljön. Ett antal riksdagpartier försöker övertrumfa originalet. Värst är Centerpartiet med nya ”gröna sköna drömmar”. Även Vänsterpartiet tror sig vinna väljare på att vara ”grönast”. MP, c och v bildar en ohelig grön flumallians. Flummig för att deras fakta och bakgrund går inte ihop. Det handlar om drömmar som inte är baserade på verkligheten.

Klimatforskaren Lennart Bengtsson presenterade nyligen på Newmill en intressant artikel där många obehagliga sanningar slängdes i ansiktet på denna oheliga gröna allians. Faktum är att Miljöpartiets politik är inte alls grön. Den är bara flummig och planekonomisk. Det som skulle förbättra miljön snabbast i världen är en övergång från kol till naturgas, inte satsningar på vindkraft. I världen står vindkraften för 1.4% av produktionen. Solenergin för 0.1%. Om all solenergi togs bort idag skulle det inte ens märkas. Det är inte i EU med sin socialistiska planekonomi där CO2-utsläppen minskar mest.

 

Titta på USA.

 

CO2-utsläppen minskar trots en ökande befolkning. Nu anser jag inte CO2 utsläpp är skadliga. Men övergång från kol till naturgas gör luften mindre förorenad.

Det finns en rad nackdelar med vindkraft som sällan kommer fram i debatten. Nackdelarna skiljer sig lite grann åt i olika länder. Sverige har den stora fördelen att ha en stor andel vattenkraft. Fördelen är att vatten går att lagra (upp till en gräns) samt att det lätt går att öka och minska effektuttaget.

* Produktionen av vindkraftverk är kostsam och måste beaktas i totalekonomin. Här ingår även anslutning till  elnätet samt att nätet måste förändras i vissa fall.

* Den praktiska livslängden på vindkraftverk är inte 25 år utan närmare 12 år. [2]

* Reservkraft krävs. Det blåser inte alltid. I länder utan vattenkraft blir detta kostsamt samt medför CO2-utsläpp för reservkraften.

* Vindkraftverken är fula och bullrar.

* Skador på fågellivet

* El som produceras av vindkraftverk blir dyr. Så dyr att staten bestämt att subventioner ska utgå.

* Sverige behöver ingen dyr vindkraft då elöverskott finns i framtiden

* I Sverige är elproduktionen redan så gott som CO2-fri så det argumentet från de ”gröna” faller också bort.

Inom EU utgår planekonomiska direktiv om att en viss del av energin måste vara ”förnybar”. Politikerna bygger glatt vindkraft för att uppnå planekonomiska målen. Men i själva verket så ÖKAR CO2-utsläppen med vindkraft visar en hollänsk studie, se [3]. ”A 300 MW nameplate wind project near Schiphol on August 28, 2011, a normal windy day, during 21,5 h would have increased the amount of natural gas needed for the electricity production of 500 MW with 47150 m3 gas. This would have caused an extra emission of 117,9 ton CO2 into the atmosphere.”

Varför genomförs inga oberoende studier i Sverige på vindkraftens skadlighet? Att Maud Olofsson (c) inte vill detta då hon sitter i styrelsen för ett vindkraftbolag förstår ju alla. Hennes uppgift torde vara att utverka mer subventioner. Några djupa kunskaper om energi eller driva företag har hon inte gjort sig känd för.

Referenser

[1] http://www.clepair.net/statlineanalyse201208.html

[2] http://www.cepos.dk/fileadmin/user_upload/Arkiv/PDF/Wind_energy_-_the_case_of_Denmark.pdf

[3] http://www.clepair.net/windSchiphol.html

augusti 27, 2012   115 Comments

När är en teori falsifierad?

Flogistonteorin var en allmänt accepterad kemisk teori för förbränning under 1700-talet. Den förklarade på ett utmärkt sätt sådana saker som varför vissa ämnen kan brinna, och hur vi kan framställa metall och varför den rostar. I korthet så säger teorin att brännbara ämnen innehåller flogiston som avges till den omgivande luften vid förbränningen. Många experiment hade visat att den stämde väl med erfarenheten.

Men i slutet av 1700-talet så visade en del nya typer av experiment på resultat som inte riktigt stämde med vad man kunde förvänta sig. Så kunde den franske kemisten Antoine Lavoisier med noggranna viktmätningar visa att t.ex. den aska som blev kvar efter att ha bränt magnesium var tyngre än den ursprungliga metallen. Den borde vara lättare eftersom magnesiumaska = magnesium – flogiston. En framstående försvarare av flogistonteorin, Joseph Priestley, framlade då den eleganta lösningen att man här hade funnit en helt ny egenskap hos flogistonet, nämligen att det har negativ vikt.

En annan sensationell upptäckt (enligt Priestleys version) var att flogiston måste påverka luften genom att försämra dess ”spänst”, så att flogistonmättad luft har en mindre volym än ren luft. För när man brände av exempelvis en bit svavel inne i en uppochnervänd skål som vilar på sin egen luftkudde i ett vattenbad så sänkte sig skålen.

Jag tänker på dessa bortförklaringar när jag ser med vilken frenesi som en del förespråkare för AGW i IPCCs tappning försvarar sin teori. När modellerna inte kunde förklara temperaturnedgången efter 30-talets värmeperiod så introducerade man ett antagande om att utsläppen av aerosoler var precis så stora, och hade precis en sådan negativ återkoppling, att de mer än väl motverkade den lilla uppvärmning som ändå borde ha skett. Sedan dess har svårigheterna för AGW-teorin staplat upp sig på rad: avsaknad av hotspots, luftfuktigheten ökar inte som modellerna förutspår, ingen accelererande höjning av havsnivån, 15 år utan signifikant global temperaturökning, osv. Och antalet spekulativa bortförklaringsstrategier växer: massage av temperaturdata, nya märkliga statistiska metoder, aerosoler igen, värme som omärkligt döljer sig i djuphaven och hänvisning till klimatets slumpmässiga beteende.

Rent logiskt så är det alltid möjligt att rädda sin älsklingsteori genom mer eller mindre ad hoca tilläggsantaganden. Och med tillräckligt mycket fantasi när man utvecklar sådana antaganden så kanske man aldrig tvingas att överge sin ursprungsteori. Detta faktum är välkänt inom vetenskapsteorin sedan åtminstone Poincarés och Duhems dagar. Man kan hålla fast vid Newtons teori istället för relativitetsteorin. Man kan t.o.m. hålla fast vid att jorden är platt som en pannkaka om vi t.ex. tillåter oss antagandet att månlandningen var en budgetmaximerande fejk av NASA.

Så när falsifieras teorier då? kan man fråga. Uppenbarligen så hjälper oss inte enbart logik. Det måste till något mera. Och detta ”mera” är enligt mångas mening metodregler som säger att under de och de omständigheterna så bör teorin falsifieras. Det är egentligen inte konstigare än att det finns regler för spel, exempelvis för schack. Under vilka omständigheter har du förlorat ett parti? Jo, när det är schack matt. Och när inträffar det? Jo, då din kung hotas att bli slagen och då du inte kan flytta dig – osv, enligt regelboken.

En dålig förlorare kanske försöker med nya innovativa drag som bryter mot reglerna. Och visst är detta möjligt rent logiskt. Det finns inget logiskt tvång att den spelpjäs som normalt representerar kungen bara får ta ett steg. Du kan ta två steg med den och på så sätt klara dig ur fällan. – Men då spelar du inte längre schack.

På liknande sätt kan du klara sig ur en falsifikation genom att hitta på innovativa tilläggsantaganden. Men om dessa tilläggsantaganden inte uppfyller kraven på t.ex. empirisk prövbarhet, så följer du inte längre de vetenskapliga metodreglerna. Samma sak med en lång rad andra vetenskapliga spelregler, som t.ex. att vara öppen med data, att experimenten skall vara upprepbara och att beräkningsmetoder skall vara tillgängliga för granskning. Du kan bryta mot dem, men den ”forskning” som du bedriver är då inte längre vetenskap.

De vetenskapliga metodreglerna är implicita och framvuxna ur en historisk process. De är heller inte så skarpa och entydiga som schackregler. Så därför finns det en gråzon där folk tänjer på dem och där det ibland är oklart vilket beteende som klart strider mot dem. Det finns egentligen inga andra domare än andra forskare (inklusive tidskriftsredaktörer och folk i forskningsråd). Men straffen kan vara hårda i termer av spolierade akademiska karriärer och mindre smickrande historiska eftermälen.

Det är således en bedömning som måste göras huruvida en teori är att betrakta som falsifierad eller ej. Att hålla fast vid en teori där alltfler data talar emot den ter sig i längden helt enkelt irrationellt ur ett vetenskapligt perspektiv. Priestleys försvar av flogistonteorin tedde sig bland övriga kemister som alltmer absurd och som stridande mot vetenskapens informella spelregler. De såg det som mer rationellt och lovande att ägna sin tid och kraft åt Lavoisiers nya syreteori istället.

Enligt min, och många andras, mening så har AGW-teorin i IPCCs tappning för länge sedan passerat gränsen för en klar falsifikation. Det är inte längre rationellt att köra det spåret in absurdum, och att ignorera alla andra faktorer som rimligtvis måste påverka klimatet. Det enda som håller det under armarna är politiskt styrda forskningspengar. Alltför många klimatforskare sysslar helt enkelt inte längre med kritisk och sanningsinriktad vetenskap.

Tidigare inlägg på detta tema finns bl.a. här och här.

Ingemar Nordin

augusti 26, 2012   283 Comments

AP-fond slösar bort dina pensionspengar på vindkraft

I tidigare inlägg visades hur sjätte AP-fonden satsar i tvivelaktiga gröna projekt med mycket hög risk. Nu är det dags att granska hur Tredje AP-fonden brutit mot sina egna regler för att göra en misslyckad PK-satsning i vindkraft. Dessutom i ett bolag som förre centerledaren Maud Olofsson nu sitter i styrelsen för.

Bolaget är Arise Windpower. Först till tredje AP-fondens interna regler, se ägarpolicy.

”Målet för AP3 är att skapa bästa möjliga avkastning till låg risk”

”Ägarandelen i ett enskilt bolag får uppgå till maximalt 10 procent”

Arise genomförde  september 2009 en nyemisson där Tredje AP-fonden satsade 200 Mkr. För detta fick man betala 55 kr per aktie. Nu var helt plötsligt Tredje AP-fonden ägare till 17% av Arise – ett klart brott mot de egna reglerna.  Arise skulle nästa år börsintroduceras vilket skulle kunna späda ut AP-fondens innehav.  Efter nyemissionen ägde Tredje AP-fonden 14.75 procent av Arise – fortfarande ett klart brott mot reglerna.

Varför satsade Tredje AP-fonden pengar i Arise som uppenbarligen är förenat med mycket hög risk? Varför bröt man mot de egna reglerna? VD för Tredje AP-fonden är Kerstin Hessius. Hon har tidigare varit vice riksbankschef. Vilka politiska hänsyn togs?

Per den 31 december 2011 hade Tredje AP-fonden 4 636 363 av totalt 32 428 070 aktier dvs 13.87%.

I dagarna har Tredje AP-fonden minskat sitt innehav till 10 procent. En stor post om 1.35 miljoner Ariseaktier mäklades den 10:e augusti i år till priset 27 kronor per aktie. Jag antar att detta är Tredje AP-fondens försäljning. Det skulle innebära att en förlust om 37.8 Mkr för Tredje AP-fonden.

I dagarna kom ett utredningsförslag om att slå samman AP-fonderna till tre stycken. Att avskaffa Sjätte AP-fonden som varit kantat av skandaler och urusla investeringar är nog bra. Men utredningen underskattar politiska risken. Formuleringen ”Arbetet med etiskt och miljömässigt ansvarsfulla investeringar av pensionsmedlen bör stärkas och ges en mer framträdande roll än i dag” innebär stora risker. Här bortser man från att det är bästa avkastning som behövs utan ”miljömässiga” investeringar ska prioriteras. Och vem bestämmer vad det är? Solenergi? Vindkraft? Kärnkraft? Elbilar?

Assar Lindbeck har varnat för en sammanslagning av AP-fonderna. ”Jag ser en stor risk i att det blir svårt för politikerna att hålla tassarna borta. Jag tycker det är ett farligt förslag” säger han. Tredje och Sjätte AP-fondens agerande tyder på att han har rätt. Pensionspengarna används delvis för att behaga makten och göra politiskt korrekta satsningar eller satsningar där politiska klassen har egna ekonomiska intressen. Miljöpartiet säger i klartext att de vill åt AP-fondernas pengar. ”Miljöpartiet föreslår att AP-fonderna, genom förändrade investeringsregler, ska ges en större möjlighet att satsa på bostäder.” Inte så konstigt att Miljöpartiets politik kommer att göra medborgarna fattigare om de får makten.

Tredje AP-fonden borde snarast sälja av hela sitt innehav i Arise Windpower för pensionernas skull. Vindkraften bär inte sina egna kostnader utan subventioneras. Dessa subventioner borde tas bort så blir vi alla rikare.

 

augusti 25, 2012   41 Comments

Karin Bojs nya hypotes

Karin Bojs har i DN 2012-08-23, Nyheter sid 9, analyserat den kalla och blöta sommaren i Sverige ur ett AGW-perspektiv (artikeln verkar endast finnas för prenumeranter). Här kommer en analys av Karin Bojs analys. Hennes artikel innehåller både en märklig hypotes och märkliga uppgifter om temperaturernas utveckling.

Karin Bojs nya hypotes kommer redan i ingressen till artikeln:

Det kan vara lika bra att vänja sig vid svala, regniga somrar. Risken finns att de blir en trend här i Sverige – som en paradoxal effekt av den globala uppvärmningen.

Detta vore kanske något för Naturvårdsverket att haka på. Det skulle kunna bli uppslag till en ny stor reklamkampanj som den man hade år 2003.

Då var det enligt Naturvårdsverket att bara vänja sig vid att julklappspulkan ännu inte blivit använd, underförstått hur framtida vintrar skulle bli. Nu har man nog modifierat sin åsikt, som lär ha kostat 30 miljoner kronor att meddela svenska folket, efter vargavintrarna 2010 och 2011.

Nu skulle man i stället kunna gå ut med följande budskap enligt Karin Bojs uppslag.

Är den nya bikinin fortfarande oanvänd? Tyvärr, vänj dig!

Det märkliga med AGW-teorin i Karin Bojs tappning är att den tycks vara förenlig med varje tänkbar utveckling av väder och klimat. Blir det varmt så beror det på AGW. Blir det torrt – AGW. Blir det kallt – AGW. Blir det blött – AGW. Blir det mycket snö – AGW etc.

Även de första meningarna i Karin Bojs analys är märkliga.

Faktum är att juni var den varmaste månaden som har registrerats på jorden sedan åtminstone 1880. Juli månad var den tredje varmaste som har uppmätts räknat på hela jorden, och den allra varmaste om man bara räknar norra halvklotet.

Meningarna är missledande eftersom enligt NOAA som hon refererar till var juni månad den fjärde varmaste junimånaden med en medeltemperatur av 16,1 °C vilket är mindre än medeltemperaturen för juli som var 16,4 °C. Juli 2012 var den fjärde varmaste julimånaden enligt NOAA.

I den efterföljande meningen visar det sig sedan att Karin Bojs avser endast temperaturen över land. Över land var temperaturen för juni 2012 lika med 14,4 °C och detta var den varmaste junimånaden över land sedan 1880. Men temperaturen över land för juli 2012 blev högre än för juni och var 15,2 °C och detta var den tredje varmaste julimånaden.

Det stämmer alltså inte riktigt det som Karin Bojs skriver. Enligt NOAA som hon anger som källa säger man under rubriken Global Highlights att

The globally-averaged land surface temperature for June 2012 was also the all-time warmest June on record, at 1.07°C (1.93°F) above average.

Att det skulle vara den varmaste månaden som registrerats står det alltså inget om där (att det står also beror på att även norra halvklotet hade sin varmaste junimånad).

När det sedan gäller yttemperaturerna för oceanen så hade både juni och juli 16,9 °C. Detta var den tionde varmaste junimånaden och den sjunde varmaste julimånaden. Det verkar alltså som oceanens temperatur inte ökar på samma sätt som landtemperaturen.

Den globala temperaturavvikelsen enligt NOAA till och med 2010 ses i följande graf.

Kurvan för den globala temperaturen har planat ut. Från de angivna felgränserna kan vi se att temperaturen ännu inte stigit signifikant (dvs. så att felintervallen inte överlappar) jämfört med år 1997. År 2011 hade lägre temperaturintervall än 2010 och detsamma kommer sannolikt att bli resultatet för 2012. Se följande graf som kommer från UAH.

Kurvorna i grafen från UAH är, förutom för 2012, den för 2010, som ligger högst av alla kurvorna från och med 2002, och den för 2008 som ligger lägst. Det skall mycket till i form av temperaturökning resterande delen av året för att 2012 skall kunna få en högre medeltemperatur än 2010.

Vi får alltså en annan bild än den Karin Bojs ger av hur temperaturen utvecklar sig. Man måste se på globala temperaturer eftersom land och ocean utvecklas olika för att få en riktig bild av den globala uppvärmningen.

Men man kan undra varför land och ocean utvecklas så pass olika. Detta är en het fråga i klimatvetenskapen eftersom det finns hypoteser som säger att en del av uppvärmningen över land inte alls har med ökade halter av växthusgaser att göra.

En hypotes som jag tycker är speciellt intressant har man arbetat mycket med på UAH och diskuterades i professor John Christys vittnesmål nyligen.

Man har observerat att en viktig orsak till att dygnsmedeltemperaturerna över land ökar mer än oceanens yttemperaturer är att nattemperaturerna ökar mer än dagtemperaturerna. Detta förklaras enligt hypotesen som beroende på mänskliga orsaker andra än växthusgasutsläpp (betecknas ofta med UHI = Urban Heat Island). Mer specifikt menar John Christy och forskare som stöder hans synsätt att mänsklig aktivitet stör det lägre luftskiktet i atmosfären, det skikt som kallas för det planetära gränsskiktet.

Detta skikt blandas om på flera olika sätt som orsakas av människan vilket minskar den kylande effekten av värmestrålning ut i rymden som är orsaken till temperaturminskningen på natten. Ett av dessa sätt har kartlagts nyligen och bestod i att vindkraftverken i en vindkraftpark orsakade en sådan omblandning. Man fann att detta ledde till nästan en grads temperaturökning i området. Läs mer om hypotesen om störningen av det planetära gränsskiktet i artikeln om John Christys vittnesmål.

Den anmärkningsvärda temperaturökningen över land som Karin Bojs så gärna vill lyfta fram och som gett en ovanligt varm junimånad över land år 2012 kanske därför inte alls betyder det som hon förmodligen tror. I själva verket kanske orsaken inte alls är utsläppen av växthusgaser utan att människan omblandar det planetära gränsskiktet. Och till råga på allt så är en bidragande orsak till uppvärmningen alla de vindkraftverk som man har byggt.

DN

augusti 24, 2012   75 Comments

Om koldioxidlagring i underjorden

Senaste Physics Today har ett kondenserat fritt läsbart referat av en studie i frågan. Kanske intressant för någon, och aktuellt på TCS, eftersom det togs upp igen i samband med Lennart Bengtsson’s Newsmillinlägg i förrgår.

Personligen tycker jag koldioxidlagring och koldioxidinfångning på kemisk väg är närmast vansinniga idéer, av flera skäl. Ovanstående artikel behandlar några av riskerna och en del av logistiken för lagring i underjorden.

augusti 23, 2012   18 Comments