Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — oktober 2012

Ozonhålet över Antarktis

Som ni förmodligen redan känner till blev årets ozonhål över Antarktis ovanligt litet i år, det näst minsta på 20 år. Enligt SVT vetenskapsnyheter är inte den största orsaken minskade utsläpp av freoner. Det beror istället på en mild vinter.

Det är ju bara att gratulera om det blir en aning varmare på Antarktis. Nu är det vår där men isande kallt (yr.no).

 

oktober 25, 2012   24 Comments

En historia om en framtid

På Ur Play kan man titta på en föredrag med titeln Hållbara mötesplatser – En historia om framtid.

Föredraget spelades in på stadsbyggnadsdagen den 29 augusti 2012 i Upplands Väsby. I den första delen talar debattören James Howard Kunstler som menar att vi är inne i en omställningsperiod. Hans vision om framtiden är att vi måste gå från ett globalt tankesätt till ett lokalt. Det gäller det mesta som transporter, bostäder, jordbruk och handlar i grunden om att vårt sätt att leva baseras på billig energi som kommer att minska drastiskt inom en snar framtid.

Enligt James bor den typiske amerikanen i lugna förorter, jobbar i centrum och handlar i stora köpcenter. Givetvis tar de bilen fram och tillbaka till jobbet och när de skall handla eller uträtta andra ärenden.

Eftersom vi inte kommer att ha billig energi i framtiden ser han att många nya jobb kommer att skapas inom exempelvis jordbruket. Utan bensin eller diesel kommer vi inte att kunna bedriva storjordbruk på det vis som vi gör idag. Hans vision är att vi behöver skapa små jordbruk där handkraft (och hästkraft) kommer att vara mycket viktigare än idag. Vi kommer också att behöva odla mer själva och skapa odlingsmöjligheter i staden.

Jag är inte tillräckligt insatt i frågan om ”peak-oil” och lämnar alltså den delen i föredraget utan någon egen kommentar. Däremot tror jag att det är mycket svårt att få människor att börja odla sina egna grönsaker om de inte är intresserade. Det har alltid och kommer alltid att finnas andra som har det intresset och som kan sälja sina produkter till dem som inte är det. Torghandel är ju inte direkt något nytt fenomen.

Den stora bilden han tecknar uppfattar jag som att vi måste sträva efter det lilla och lokala snarare stordrift och globalitet. Den bilden kan jag inte säga att jag kan dela fullt ut. Att sitta i långa bilköer och bo i förorter är inte något eftersträvansvärt för mig men jag tycker att det är väldigt viktigt med en fortsatt globalisering. Kontakter, genom bland annat resor, länder och folk emellan leder i förlängningen till frihet och demokrati för fler och fler länder.

I den andra delen av föredraget visar arkitekten Galina Tachieva hur förorten skulle kunna rekonstrueras för framtiden. Det innebär att man omvandlar förorter som är mer eller mindre sovstäder till små egna enheter med butiks- och restauranggator. Istället för att åka in till staden eller till stora köpcentra har du allt du behöver i närheten av bostaden.

Tanken är inte ny. Vällingby byggdes redan på 50-talet och skulle vara en ny typ av stadsdel med arbetsplatser, bostäder och centrum i samma område (en så kallad ABC-stad). Vad Galina vill göra är alltså ungefär desamma som Vällingby fast då förvandla befintliga förorter till ABC-städer.

Min största fundering när jag såg det här föredraget handlade mer om de bägge föredragshållarna egentligen hade så mycket att tillföra stadsbyggnaskontoret i Upplands Väsby? För mig verkar de framföra och framhålla en syn som vi själva redan har sedan lång tid tillbaka. Åhörarna ser en aning förvirrade ut tycker jag vilket kan vara av just de skälen.

En ännu större fundering handlar om hur vi ser på framtiden och hur samhället kommer att se ut då? Kommer vi verkligen att lida brist på energi eller kommer  James Kunstler att få fullständigt fel i sina framtidsvisioner?

 

 

 

 

oktober 25, 2012   37 Comments

Vänsterpartiet – bidrag, skatter, subventioner, ransonering, mer bidrag, skatter….

I denna artikel granskas Vänsterpartiets energi- och klimatpolitik. Partiet har sitt ursprung från en utbrytning 1917 från Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. 1921 tog man namnet Sveriges Kommunistiska Parti för att 1967 kalla sig Vänsterpartiet Kommunisterna. Efter kommunismens fall bytte man till nuvarande namn Vänsterpartiet. Partiet har ofta varit stödparti till sossarna.

Först floskeltestet som Vänsterpartiet vinner med noll poäng. Grattis! Inga onödiga floskler alls på hemsidornas framsida.

Partiets storhetstid var under Gudrun Schyman där man fick 12% av rösterna. Schyman reformerade partiet och satte en mer demokratisk prägel på det.

I dag under nye partiledaren Jonas Sjöstedt hamnar partiet nära 6%.

Jonas föredrar att bo på fina Östermalm  inte långt från Carl Bildt. Rinkeby duger väl inte för en folkets företrädare.

Energi- och klimatpolitik

Vänsterpartiet vill införa ett socialistiskt samhälle och läser man energipolitiken så framgår det tydligt. IPCC och klimatbluffen ska utnyttjas fullt ut. Planekonomi, massor av bidrag och subventioner, ekonomiska styrmedel för att uppfostra folket till rätt beteende o.s.v. Vänsterpartiets inriktning på klimatet har inte belönats av väljarna. De partier där man kanske kan ta väljare ifrån är Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Men försöken att bli ”grönare” än originalet Miljöpartiet är inte trovärdigt.

Hemsidorna är tunna på energi- och klimatfrågorna men två aktuella rapporter finns, se här och här. Nu hoppar man på solenergitåget också samt fabulerar om att detta kommer att skapa massa nya jobb.

”Vänsterpartiet satsar därför ca 5,7 miljarder på ett paket för gröna investeringar för gröna investeringar i energiomställning för ökad sysselsättning….Vi uppskattar att de förslag vi lägger fram här skulle ge 10.000 nya jobb…”

??? Skulle energiomställningen öka sysselsättningen? Vänsterpartiet har inga egna pengar att satsa. De måste tvångsmässigt drivas in av vanligt folk via skatter eller lånas upp. Om det funnits en marknad och efterfrågan för det Vänsterpartiet förespår skulle inga subventioner eller ”satsningar” behövas. Marknaden skulle själv styra pengar dit. Vänsterpartiet vill via planekonomi göra om vårt energisystem. Massor av riktiga jobb kommer att förloras.

Vänsterpartiet vill satsa stort på solenergi i Sverige.

”Solen strålar lika mycket över Sverige som i Danmark och Tyskland…..Vi vill att ett planeringsmål för 9 TWh solel och solvärme sätts till 2020.”

Jonas Sjöstedt måste ha tillbringat vintrarna tillsammans med partikamraterna med mycket vodka i en datja vid Svarta Havet för hitta på en sån tokig idé. Jonas vet tydligen inte hur lite och svagt solen lyser över Stockholm på vintern. Under januari 2012 hade Stockholm 39 solskenstimmar vilket är nära normalvärdet (källa SMHI). Månaden januari har totalt 744 timmar. När vi som mest behöver el för att värma våra bostäder så saknas solen nästan helt. Stockholm som ligger nära 60 graders latitud har i januari en instrålning om ca 700 Whm2 per dag in i övre atmosfären medan Tyskland ligger på typiskt 2000 Whm2 [källa]. Alltså tre gånger så mycket i Tyskland som i Sverige på vintern. Sen dämpas instrålningen ytterligare av molnighet. Under sommaren är det mer lika men det är inte då energin behövs. Tyskland ligger dåligt till med sin sol- och vindenergi och denna måste nu kompletteras med smutsig kolkraft.

Så det är inte sant att solen kan hjälpa oss att få energi när vi behöver det på vintern. I praktiken blir nettotillskottet noll under november – februari. Detta till jättekostnader för skattebetalarna. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet försöker bluffa svenska folket.

Därför vill vi införa en skatt på inrikesflyg i form av en schabloniserad start- och landningsavgift om på 11.000 kronor”

”Vänsterpartiet föreslår i vårt budgetförslag för 2012 en höjning av bensin- och dieselskatterna”

Helst vill nog Vänsterpartiet att folk bara ska åka kollektivt. Bilen ska väl reserveras för Nomenklaturan. Tillbaka till Sovjetstaten där de få bilarna som syntes tillhörde den politiska klassen.

”Vi föreslår att den andra AP-fonden används som en grön investeringsfond för att ställa om energisystem, investera i miljöteknik, gröna jobb och hållbara lösningar i Sverige och världen. Även övriga AP-fonder bör få nya mål som bidrar till en hållbar samhällsutveckling och investeringar för en grön omställning”

Naturligtvis kan politiska klassen i Vänsterpartiet inte hålla fingrarna borta från pensionärernas pengar. Nu ska de spenderas på katastrofala gröna projekt. Lär sig aldrig politiker något av historien. Räkna med en mycket låg pension om Vänsterpartiet kommer till makten.

”Utred koldioxidransonering”

När Berlinmuren har fallit och inrikes pass inte längre behövs som i gamla öststaterna gäller det att försvåra för folk på annat sätt att resa. Koldioxidransonering kan användas för det.  Ransonering var vardag i gamla kommunistländerna. Framtidsscenario: ”Jaha lilla Lisa”, säger generalsekreterare Sjöstedt i Storebror staten, ”tyvärr kan du inte få resa och besöka din sjuka mormor i Östersund. Du förbrukade din koldioxidranson på nöjesresan till Liseberg i somras”.

Människan andas ut koldioxid. Kanske det också ska ransoneras?

De kommunistiska ränderna finns tydligt kvar i partiprogrammet. Arma land och folk om Vänsterpartiet får något större inflytande efter nästa val.   Tiotusentals, kanske upp till hundratusen jobb kommer att förstöras. Stefan Löfven kommer aldrig att kunna föra fram jobblinjen vid ett rödgrönt samarbete. Därför blir min kvalificerade gissning att Socialdemokraterna går fram ensamma i nästa valrörelse.

Alliansen har sina egna problem med tokiga uttalanden. T.e.x. Anna-Karin Hatt: ”En viktig del av min och Alliansregeringens energipolitik är att stegvis minska vårt beroende av kärnkraften och av den storskaliga vattenkraften” (min kurs) Källa Hur lyckas Alliansen hitta dessa ministrar och har man inga krav alls på sans och förnuft?

För tidigare granskningar se Centerpartiet, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet.

 

 

oktober 24, 2012   90 Comments

Roten till allt ont

Åsikterna om vad vi behöver göra och vilken väg vi ska gå är många. Några som har åsikter om vad de menar är det viktigaste vi bör åtgärda här och nu är Lars Boisen och Karl-Erik Norrman. I Svenska Dagbladet häromdagen publicerade de en diskussionsartikel, Jordens befolkning måste begränsas.  De anser att den enda viktiga och roten till allt ont, är att vi är för många.

”Vi förnekar inte att det krävs enorma utbildningsinsatser, politiskt nytänkande, förändrad resursallokering på global nivå och mycket annat för att befolkningsexplosionen ska kunna stoppas. ”

Vad en ”förändrad resursallokering på global nivå” egentligen innebär framkommer inte i artikeln men de är i mina ögon inte så särskilt trovärdiga ändå eftersom de redan i början av artikeln skriver flera tveksamheter.

”Tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens om att livsbetingelserna på jorden snabbt håller på att försämras. Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare… ”

Jag fann det lite intressant att de har punkterat upp de olika hoten var och en för sig i separata meningar och för att göra det tydligt har jag ändrat till just punktform:

  • Naturresurserna förbrukas i en rasande takt
  • Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet
  • Medeltemperaturen stiger okontrollerat
  • Grundvattnet sjunker
  • Naturkatastroferna förvärras
  • Arter hotas av utplåning
  • Två miljarder människor lever utfattiga eller på svältgränsen.

Som ni ser anser dessa herrar att växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet, tydligen utan någon koppling till den globala medeltemperaturen. Först i punkten efter kommer medeltemperaturen in (jag förmodar att de menar den globala) som stiger okontrollerat anser de.

Uppenbarligen menar det att klimatet går att kontrollera och det kanske också gäller för naturkatastrofer? De har uppenbarligen inte heller hört talas om att uppvärmningen har avtagit de senaste 10-15 åren. Man just det, jag glömde ju i hastigheten att tiotusentals forskare, opinionsbildare och politiker världen över är överens.

 

oktober 23, 2012   79 Comments

Om kunskap 2

I mitt inlägg förra veckan diskuterade jag frågan om kunskap ur en delvis historisk-filosofisk synvinkel. Men man kan naturligtvis ha en betydligt mer pragmatisk inställning där man helt enkelt förutsätter att den som talar och den lyssnar som har såpass likartade föreställningar om vad kunskap är så att det inte blir några allvarliga missförstånd. Bara för den som är filosofiskt intresserad är begreppet kunskap problematiskt.

När jag talar om kunskap så brukar jag börja med att påstå att den enda anledningen till att den samlade kunskapen i världen är större idag än för 10 000 år sedan är att vi är så många fler – per individ har vi inte mer kunskap nu än vad de hade då. Däremot är kunskapen annorlunda idag. Det finns mycket mer gemensam kunskap idag. För 10 000 år sedan var det viktigaste att ha en god lokalkännedom, att veta var man kunde hitta mat. Förmodligen hade man också en ”lokal historisk kunskap”, ungefär som i de isländska sagorna där alla kunde den egna ättens historia de senaste 3 eller 4 hundra åren.

Idag kan vi mycket om vår samtid, och dagens ungdomar vet förmodligen vilka deras far- och morföräldrar är, men äldre släktingar än så har de inte tid att intressera sig för. Det som också alltid varit detsamma, speciellt i tider när ”ny kunskap” växer fram är att en äldre generation bara noterar allt det som den yngre generationen inte kan, allt det som i vissa kretsar kallades bildning, och som saknas hos de unga.

Det påminner lite om vad jag brukar säga om vad som händer när en lärare öppnar en ny bok – det första han ser är vad som inte står där. Läraren tittar naturligtvis först i innehållsförteckningen och där syns det ju tydligt om det fattas något. Ändå tror varje ny generation att den lär sig det väsentliga.

För ett antal år sedan så skrev jag en liten uppsats om ”en matematisk modell för kunskap”. Utgångspunkten var egentligen ett skämt, nämligen att ”i informationsåldern så är kunskap det som gör det möjligt att använda information”.

I min modell var information en sträng av nollor och ettor och kunskap innebar att vinna i ett ”rättvist spel”. Det rättvisa spelet var det enklast möjliga nämligen att ”gissa nästa bit”.  Gissar man då rätt oftare än varannan gång så har man kunskap. Det finns en enda matematisk sats för denna modell, nämligen att med ”god kunskap” så kan man gissa flera steg framåt (och fortfarande gissa rätt mer än varannan gång).

Med ett sådant pragmatiskt kunskapsbegrepp så är det tydligt att det finns många processer om vilka det finns mycket kunskap i den meningen att ”man vet vad som kommer att hända”. Exempelvis så har meteorologer en viss kunskap om hur vädret utvecklas. Dock är det tydligt att eftersom det inte tycks vara möjligt att ge någorlunda säkra prognoser för mer än högst två veckor så är den kunskapen begränsad. Den oftast givna förklaringen till detta är att vädret är ett ”kaotiskt system”, vilket innebär att ett litet fel snabbt förstoras så att prognosen efter hand blir alltmer osäker.

Det har gjorts och görs försök att komma med ”säsongsprognoser” av formen – vintern kommer att bli kall och snörik, sommaren kommer att bli kall och blöt, våren blir tidig eller ”det kan bli en bra höskörd”. Dessvärre har dessa prognoser inte varit särskilt framgångsrika.

Den främsta anledningen till detta är förmodligen att ett antal företeelser som ändras långsamt är otillräckligt förstådda. Det gäller dels rent atmosfäriska system som jet-strömmar men det skulle också kunna handla om magnetfält och inte minst om förändringar i strömförhållanden i haven.

Det enda jag vill framföra är att jag skulle vilja se ”allmänna prognoser” för hur framtida säsonger kommer att bli. Om det utvecklas modeller för att exempelvis förutsäga medeltemperaturen i Stockholm under en given månad fem år framåt i tiden med en noggrannhet som är bättre än en standardavvikelse ifrån det rätta värdet så kommer jag att inse att vetenskapen har skaffat sig riktig kunskap om vädret.

Då kanske även förutsägelser om klimatet 30 år framåt i tiden kommer att få viss trovärdighet.

 

 

 

oktober 23, 2012   42 Comments

Om att vifta med den italienska flaggan

Den italienska flaggan har som bekant ett grönt fält, ett rött fält och däremellan ett vitt fält. I ett inlägg på Climate Etc. den 17 oktober delar Judith Curry upp argumenten för och emot global uppvärmning enligt den italienska flaggans färger, så att

Gröna argument är för (AGW),

Röda argument är emot medan

Vita är varken för eller emot

Argumenten som hon anför är välkända men förutom att ange i vilken riktning de pekar så tar hon också upp en kvalitetsaspekt på de observationer, mätningar eller beräkningar som ligger bakom argumenten. Kvalitetsbegreppet beskrivs åtminstone delvis med begreppet ”en mogen teknik” som står mot nya tekniker som fortfarande ”lider av barnsjukdomar”. Eftersom hon också anser att förändringar tar tid och att ”naturliga förändringar ger ett brus” som det kan krävas observationer under lång tid för att bedöma så räcker det inte bara med god precision för att en teknik ska anses vara mogen.

Det påstående som hon vill analysera enligt den italienska flaggans princip är

P1: Det finns en tydligt påvisbar antropogen global uppvärmning under de senaste 16 åren.

Hon börjar med

Gröna listan (argument för AGW):

i) Åtminstone 150 år av ökande marktemperaturer.

ii) Teorier som ger stöd åt hypotesen att en ökande halt av växthusgaser leder till uppvärmning

iii) Långvarig ökning av havens värmeinnehåll

iv) Minskning av isen i Norra Ishavet med ett minimum år 2012

v) Smältande glaciärer och inlandsisar

vi) En höjning av havsnivån sedan 1961

vii) Simuleringar med klimatmodeller

Sammanfattning: De två första argumenten har högst kvalité, men de ger å andra sidan bara indirekt stöd för att uppvärmningen beror på växthuseffekten. Av de argument som ger direkt stöd för P är det det ökade värmeinnehållet i haven och avsmältningen av isen i Norra Ishavet som har högst kvalitet, men användbarheten av dessa argument som stöd för P minskas av att de bara kunnat studeras under en kort tid samt att det finns andra faktorer som bidrar. De gröna argumenten ger visst stöd för att den antropogena påverkan inte har upphört däremot ger argumenten ett svagt direkt stöd för P.

 

Röda listan (argument mot AGW):

i) Ingen signifikant temperaturökning sedan 1997

v) Växande glaciärer och inlandsisar

vii) Klimatmodellernas oförmåga att förklara uppvärmningen mellan 1910 och 1940 samt platån mellan 40-talet och 70-talet

viii) Ingen ökning av värmeinnehållet i atmosfären sedan 1997 enligt satellitmätningar från UAH och RSS

Sammanfattning: Den röda listan, speciellt i) och viii) ger starka argument emot P1.

 

Vita listan (varken för eller emot, osäkerheter, okända faktorer)

ii) En stor växthuseffekt förutsätter en avsevärd positiv förstärkning från vattenångan – storleken på denna är ifrågasatt

iii) Mätningarna av värmeinnehållet i haven är mycket osäkra; även när det gäller de senare åren med Argo-bojar så pågår en analys av insamlade data gällande bl.a. systematiska fel.

iv) Naturliga variationer kan stå för åtminstone 40% av avsmältningen av isen i Norra Ishavet

v) Beräkningarna av massbalansen hos glaciärer och inlandsisar befinner sig på nybörjarstadiet

vi) Det blir alltmer uppenbart att havsnivåhöjningen varierar kraftigt mellan olika år och även mellan olika årtionden

vii) klimatmodellsimuleringarna innehåller ett otal osäkerheter alltifrån modellerna själva, till de numeriska experimenten och till tolkningen av resultaten

Sammanfattning: Den vita delen av flaggan dominerar helt och huvuddelen av osäkerheterna talar emot de gröna argumenten.

 

Slutsatser

Om uttrycket – den globala uppvärmnigen har upphört innebär att det inte längre finns några tecken på en uppvärning på grund av en antropogen ökning av mängden växthusgaser så är detta inte korrekt.

Det framgår dock av såväl temperaturmätningar vid markytan som av direkta mätningar av värmeinnehållet i atmosfären att temperaturen har legat i stort sett still de senaste 16 åren.

Uppskattningarna av ökande värmeinnehåll i haven kommer ifrån en datamängd som inte har mognat färdigt och som kommer att vara svårtolkad på grund av de långsamma tidsförloppen när det gäller strömning och värmetransporter i haven.

Att isen i Arktis minskat behöver inte ifrågasättas, däremot kan orsakerna diskuteras.

Vissa tolkningar av klimatmodellsimuleringar har framhållit att uppvärmningspauser på upp till mellan 15 och 17 år kan förväntas; längre uppehåll har inte förutsetts. IPCCs AR4 hade uppenbarligen förväntat sig en uppvärmning på 0,2 grader per årtionde under början av 2000-talet.

Givet att vi befinner oss i en kall fas av PDO och att en stark El Niño är osannolik under det kommande decenniet så kan platån tänkas fortsätta under ytterligare ett årtionde. Latif har argumenterat för detta medan de flesta av de ”etablerade forskarna” är antingen förbryllade eller inte tror att platån ska fortsätta utöver dessa förväntade 17 år.

Och om PDO tillsammans med effekter av förändrad solinstrålning är tillräckligt för att hejda den antropogena uppvärmningen så måste vi fråga oss hur mycket en varm PDO och övergången från kall till varm AMO plus en maximal solaktivitet bidrog till uppvärmningen under 80- och 90-talen.

Så länge som IPCC helt inriktat sig på antropogen klimatpåverkan så har dessa övriga faktorer inte fått tillräcklig uppmärksamhet. Jag hoppas att denna pauas i uppvärmningen ska leda till ett systematiskt omtänkande när det gäller orsakerna till uppvärmningen.

 

[Kommentar av Sten Kaijser: Det känns bra att kunna citera en känd klimatforskare när jag här upprepar de argument jag själv framfört under de senaste 10 åren.

JC påpekar i sitt inlägg att om de naturliga variationerna räcker för att motverka en uppvärmning på grund av växthusgaser så bör summan av de naturliga effekterna ge ungefär lika stor klimatpåverkan som förändringen av mängden växthusgaser – om de tidigare verkat i samma riktning som förändringen av växthusgaser så bör de naturliga ha stått för ungerfär halva uppvärmningen. (Det här är något som jag framfört åtminstone de senaste 5 åren - tack JC för stödet.)

Det finns enligt min uppfattning också en annan fullt möjlig förklaring till uppvärmningspausen, nämligen att atmosfären blivit så varm att skillnaden mot havens yttemperatur blivit så stor att ”all tillförd ytterligare värme går direkt ner i haven, med andra ord att atmosfären blivit så varm som haven tillåter. Om det är så, så skulle det innebära att det kommer att vara uppvärmningen av haven som anger hur varmt det blir i luften – och då lär det gå långsamt.]

 

 

oktober 22, 2012   48 Comments

Att leka riskkapitalist

Frestelsen för politiska beslutsfattare att leka vetenskapare, teknolog, riskkapitalist och entreprenör är nog alltid stor. Kanske ligger det delvis i rollen. Man vill väl vara den, eller de, som fattar de stora och viktiga besluten inför framtiden. Men jag har en känsla av att hybrisen beträffande detta vuxit markant under det senaste decenniet. Det verkar inte finnas någon ände på vad man tror sig veta om framtida hot och om hur man redan idag skall tackla problemen med olika tekniska lösningar.

Jag tänker sådana här lite dystra tankar då jag alltsomoftast läser om alla misslyckanden inom energi- och transportområdet där politiker satsat enorma summor på flera tekniker som visat sig ohållbara i längden. Storsatsningen på vind- och solkraft som ersättning för de traditionella energikällorna är uppenbara exempel. Etanol och elbilar (och här) är andra.

Insikten om kunskapens begränsningar ersätts med önsketänkande istället. Idealiserade förställningar om hur det borde vara blandas så lätt ihop med den begränsade kunskap som man faktiskt har. Det kritiska tänkandet skyfflas åt sidan och ersätts med fromma förhoppningar, särskilt om det kan gynna det egna partiet eller den egna karriären.

Självklart tillgriper den politiske beslutsfattaren ofta sakkunskapen. Problemet är bara hur valet av de sakkunniga rådgivarna går till. Vilka experter skall man lyssna på? Alla har ju sin egen idé om vad som kommer att vara bra i framtiden. Och väljer man någonsin sådana experter, som på sitt lite trista sätt kommer med skeptiska invändningar?

Det här är en gammal insikt om de risker som samhällets ledare alltid löper: Man väljer gärna att lyssna till de rådgivare som kommer med råd och försäkringar som ligger i linje med vad man redan tror och hoppas på. Och man ignorerar slaven på triumfvagnen som viskar ”Kom ihåg att du är dödlig”.

Det är tydligt att politiska beslutsfattare världen över skapat ett vetenskapligt organ, IPCC, i syfte att ha någon sakkunnig att lyssna till. Men det är också tydligt att detta organ sedan minst ett decennium tillbaka tagits över av gröna visionärer som velat använda denna plattform för att driva sin egen politiska agenda. De har lyckat erövra den perfekta kommandohöjden, tillsammans med media och gröna politiker och tjänstemän. Övriga beslutsfattare tycks inte inse att det val av experter som blivit resultatet av deras skapelse egentligen bara är en röst bland många andra experter som finns inom fältet.

Det finns åtminstone två principiella problem med att politiker leker riskkapitalister. Dels verkar de ha glömt bort att kunskapen om framtiden alltid är begränsad, även hos de rådgivare man valt. Dels att det inte är egna, privata pengar som man använder som riskkapital utan skattebetalarnas. Det är pengar som de enskilda medborgarna enligt lag är tvungna att betala in till statskassan, och som de förväntar sig skall gå till saker som försvar, sjukvård, utbildning och pensioner.

När entreprenörer, aktieägare och företag riskerar sina egna pengar i ett utvecklingsprojekt så sker det i en liten skala och i konkurrens med många andra riskprojekt som kanske kommer att lyckas bättre än det egna. När politiker riskerar andras (konfiskerade) pengar på olika tekniska lösningar så sker det alltid på nationell (eller EU-) nivå, och där de kan använda lagstiftning som vapen mot eventuella konkurrenter.

Därför borde den kloke politikern vara betydligt mer återhållsam när det gäller tekniksatsningar än vad som är fallet idag. Överlåt det till experimentverkstaden, dvs. till marknaden. Och i de fall där de ändå tycker att de måste leka riskkapitalister, så bör de vara medvetna om att kunskapen ofrånkomligen och principiellt alltid är begränsad, att olika experter har olika uppfattningar och att det är andras pengar som man leker med.

Ingemar Nordin

oktober 21, 2012   48 Comments

Författare skriver inte längre om klimatet

Med stor upprördhet så konstaterar författaren Daniel Kramb i The Guardian att skönlitterära verk numera inte handlar om den Stora Ödesfrågan, nämligen den om klimatkatastrofen som väntar oss alla. Hur kan de bara ignorera en sådan fråga, frågar han sig. Hur understår de sig?

Kramb förstår inte.

Visst, det finns författare som hävdar att god litteratur skall handla om eviga problem, såsom människans existentiella villkor; kärleken och döden och allt det där. Men det tycker Kramb inte är ett giltigt skäl eftersom det nu faktiskt handlar om ren överlevnad. Inte heller tycker han att blotta obehaget inför frågan är ett giltigt skäl. Trots allt så tar skönlitteraturen upp massor med andra obehagliga saker som teman.

Visserligen så finns det numera gott om barnlitteratur som skrämmer upp barnen. Och det är ju alltid något, menar Kramb. Men vuxenlitteraturen undviker helst ämnet. Vad är det för fel? Själv vägrar han att ge vika för denna ovillighet bland författarna att gå in på ämnet. Han tänker minsann fortsätta att skriva om den förestående katastrofen!

Kanske Daniel Kramb inte riktigt förstått att klimathotet är ganska utnött vid det här laget. Kanske har han inte noterat hur journalister, politiker och aktivistiska klimatforskare missbrukat sitt förtroende under minst ett decennium. Min tolkning är att läsarna helt enkelt har tröttnat på hela frågan, och att de mer framstående skönlitterära författarna förmodligen själva är ganska trötta på denna hype.

It is true that you may fool all of the people some of the time; you can even fool some of the people all of the time; but you can’t fool all of the people all of the time.”, konstaterade Abraham Lincoln en gång i tiden.

Men för dem som ändå vill se klimatfrågan belyst i skönlitterär form så kan jag rekommendera Michael Crichtons spännande bok, State of Fear från 2004.

Ingemar Nordin

oktober 21, 2012   194 Comments

Miljöpartiet – drömmen bort från verkligheten

Turen har kommit att granska Miljöpartiets energi- och klimatpolitik. Tidigare har Centerpartiet [länk], Socialdemokraterna [länk] och Sverigedemokraterna [länk] granskats. Miljöpartiet kan sägas vara gröna originalet vars miljöpolitik delvis kopierats av andra partier.

Först floskeltestet: Miljöpartiet får här bara en poäng – ett överraskande bra resultat. Partiet kommunicerar på framsidan tydligt så folk känner igen sig och utan floskler. Jämför detta med halvkopian Centerpartiets urusla hemsida. På insidan är flosklerna vanliga men det mäter vi inte nu.

Miljöpartiet har gått från att attrahera väljare såsom djurrättsaktivister och skogmullar till kvinnliga storstadsväljare. En ung lattedrickande kommunalanställd akademisk kvinna från Söder i Stockholm kan sägas vara en typisk väljare. Läs mer om vilka som är väljarna här. Partiet är inte så lätt att placera in på vänster – höger skalan men tittar man på helheten så blir det stor slagsida åt vänster. Sen vill man förvisso sänka skatterna för småföretag. Alliansen har ju misslyckas med att förbättra för småföretagen så det finns ett missnöje bland deras väljare.

Miljöpartiet leds av språkrören Åsa Romson och Gustav Fridolin.

Granskar man Miljöpartiets program förutom energi- och klimatpolitiken blir man skrämd. De står för en extremt flummig vänsterpolitik. Mellan språkrörens försiktiga ord i gammelmedia och det skrivna partiprogrammet verkar avståndet vara stort. Miljöpartiet vill i programmet avskaffa försvaret, avskaffa betygen, slå sönder mamma-pappa-barn familjen, inte sätta folk i fängelse, helt fri invandring, ha HBTQ- och genuskommissarier överallt i samhället, betala folk för att anmäla hatbrott, uppmana till lagstridig civil olydnad, avskaffa nationerna o.s.v.  Partiprogammet finns att läsa här (pdf-fil) men det ska vi inte gå djupare in på nu.

Energi- och klimatpolitiken

Miljöpartiet låtsas naturligvis att vi i Sverige kan påverka klimatet. Sveriges utsläpp per capita tillhör de lägsta i den utvecklade världen. Detta fast vi har ett kallt klimat där bostäderna måste värmas en stor del av året. Globala uppvärmningen har avstannat de senaste 16 åren. Men Miljöpartiet struntar i osäkerheterna och vetenskapen – här gäller det att uppnå politiska mål. Om man verkligen ville minska utsläppen av koldioxid skulle pengarna satsas utomlands och inte i Sverige. Men då tappar man den politiska effekten.

Prio 1: Klimatförändringarna är vår tids största utmaning. Vi vill investera i hållbara lösningar, som möter klimatutmaningen och skapar nya jobb.

Även koldioxidskatten behöver öka för att motverka klimatförändringarna, och det ökar priset på bensin och diesel.

Miljöpartiet är ett bilfientligt parti. Folk ska åka kollektivt och helst tåg. Att det blir samhällsekonomiskt olönsamt spelar ingen roll för Miljöpartiet. Gärna fler Botniabanor. Miljöpartiet är numera glesbygdens största folkfiende för att låna ett ord från de gamla kommunisterna.

Numera är det klart att jobb förstörs om man subventionerar ”gröna” jobb. Anledning till att subventioner behövs är att efterfrågan saknas då marknaden ratar tjänsterna/produkterna. Staten skapar på skattebetalarnas bekostnad en konstlad efterfrågan. När subventionerna upphör finns marknaden inte där och konkurserna följer. Vind- och solkraft är givna kandidater för kommande konkurser.

Det krävs politiska beslut som underlättar för att cykla till jobbet, skolan eller fritidsaktiviteter. .. genom att arbetsgivaren skattefritt ska kunna subventionera cykling likaväl som spinning på gym.

Här verkar Miljöpartiet dåligt informerade. Spinning på gym har varit skattefritt länge för företagen t.ex. via subvention av medlemskap i Friskis & Svettis.

att Sverige antar en plan för hundra procent förnybar energi. Miljöpartiet vill därför satsa mer på bioenergi, vindkraft och solenergi.

1980 var sol och vind en vision. Idag fungerar de bra tekniskt och ekonomiskt.

Ekonomi är Miljöpartiets svaga sida. Helheten går inte ihop. Man vill lägga ner kärnkraften och ersätta den med vind- och solkraft. Totalt olönsamt. Energipriserna skulle stiga mångdubbelt i Sverige. Vattenkraften räcker inte som balans- och reservkraft. Det blir väl som i Tyskland med dubbla kostnader för nya kol- och gaskraftverk. Vindkraft och solkraft skulle omedelbart få läggas ner om inte den subventionerades av elkonsumenterna.

En lågenergilampa ger lika mycket ljus som en glödlampa men drar sparar 75-80 procent el.

Borta är nu miljöaspekten att många lågenergilampor innehåller det annars förbjudna mycket giftiga ämnet kvicksilver. Ändamålet helgar medlen.

Miljöpartiet berättar gärna sagor för folk. Påminner om det ”lyckliga” samhället som kommunisterna siktade mot. Skulle Miljöpartiets politik genomföras skulle svenska folket bli fattigare, t.o.m. mycket fattigare.

Miljöpartiet har mycket stort stöd bland journalisterna. De har i praktiken fått gammelmedia att stödja sin politik. Utan detta frikort så hade det varit betydligt svårare för Miljöpartiet. Greenpeace och Naturskyddsföreningen är båda ett stort stöd för Miljöpartiet. Även de andra riksdagspartierna är mycket försiktiga med att kritisera Miljöpartiet. För Alliansen är Miljöpartiet en potentiell ny partner efter valet 2014. Med tanke på den flummiga vänsterpolitik Miljöpartiet står för så kommer Alliansen att skjuta sig rejält i foten vid ett samarbete. Väljarna kommer inte att gilla det.

 

oktober 20, 2012   67 Comments

Ny artikel om moln blev surt äpple för Andrew Dessler

Den nya artikeln On the determination of the global cloud feedback from satellite measurements är skriven av Troy Masters 2012 (M12 i referenslistan nedan), publicerad i Earth System Dynamics, An Interactive Open Access Journal of the European Geosciences Union. Masters har studerat den metod som Andrew Dessler använt i D10 (se referenslistan) för att bestämma hur moln påverkar klimatet. Desslers resultat i D10 blev tillsammans med D11 grunden för skarp kritik mot flera arbeten (se referenslistan) av Spencer och Braswell och Lindzen och Choi vars resultat om låg klimatkänslighet påstods vara felaktiga. Kevin Trenberth var till och med så kritisk mot SB11 att en redaktör avgick. Men i denna artikel visar Masters att resultaten i D10 inte är pålitliga då metoden ger osäkra resultat som beror på val av data och tidsperioder. Masters ger stöd för Spencers och Braswells synsätt. Dessler var själv en av tre peer reviewers och han valde att inte vara anonym. Eftersom tidskriften har öppen granskningsprocess kan man följa diskussionen mellan Dessler och Masters. Dessler ville att Masters artikel skulle refuseras men kunde inte stoppa den då de andra två peer reviewers accepterade den.

Masters har alltså studerat molnens inverkan på klimatet med samma metod som Dessler i D10. Det är fråga om återkopplingen som sker när den globala temperaturen ändras, om molnändringarna då motverkar temperaturändringen (negativ återkoppling) eller förstärker den (positiv återkoppling).

Detta är en brännande fråga eftersom klimatmodellerna huvudsakligen visar en större eller mindre positiv återkoppling. Detta anser klimatforskare som Richard Lindzen, John Christy och Roy Spencer med flera vara fel då deras studier med hjälp av satellitdata för strålningen från jorden visar på starka negativa återkopplingar (LC11, SBCH07, SB08, SB10, SB11) vilket skulle innebära att klimatkänsligheten är låg. Andrew Dessler, Kevin Trenberth med flera är kritiska till dessa studier som de anser vara fel vilket de bygger på egna resultat baserade på samma satellitdata men med andra metoder (D10, D11, TFDW10, TFA11).

Det är den metod för att bestämma återkopplingarna som Dessler och Trenberth använt som grund för sin kritik av Lindzen, Christy och Spencer som Masters har studerat. För att beräkna återkopplingen gör man en linjär regression över hur data från två databaser över strålningen från jorden beror på temperaturen från en temperaturdatabas. Dessler gjorde i D10 ett enda val för de två strålningsdatabaserna och valde två temperaturdatabaser och fick då positiva återkopplingar (om än med vida felgränser). Vad Masters har gjort är att han gjort om Desslers studier med andra val av strålningsdatabaser och andra val av temperaturdatabaser.

Masters har gjort en ambitiös systematisk genomgång av alla möjliga databaser. Vad som är uppseendeväckande är att resultaten varierar stort och en stor del ger negativa återkopplingar. Masters är kritisk till Desslers val av temperaturdatabaser eftersom denne valt temperaturen vid jordytan (dvs. 0 m höjd) och inte 2 m över jordytan vilket är den gängse standarden för temperatur vid definition av återkoppling från temperaturen. Masters visar att skillnaden i resultat blir betydande om man använder temperaturer 2 m över jordytan i stället.

Masters kommer fram till att molnen varierar rätt lite med temperaturen jämfört med andra orsaker till variation i molnen. Han uttrycker stöd för de synsätt som Spencer och Braswell har framfört i SB08 om att dessa andra variationer kan leda till att återkopplingen beräknas felaktigt eftersom den metod som Dessler och Trenberth använder förutsätter att molnen endast varierar på grund av återkoppling från temperaturen. Masters skriver därför (sista meningen i abstract).

Given the large uncertainties generated from this method, the limited data over this period are insufficient to rule out either the positive feedback present in most climate models or a strong negative cloud feedback.


Man kan alltså inte förkasta varken att återkopplingen är positiv som i klimatmodellerna eller att den är starkt negativ. Detta är naturligtvis en kontroversiell slutsats eftersom den öppnar för låg klimatkänslighet och att Lindzen, Christy och Spencer med flera har rätt. Det är därför särskilt intressant hur och varför Masters artikel blev accepterad för publicering.

Redaktörens meddelande om att artikeln är accepterad från den interaktiva diskussionen innehåller några intressanta ordvändningar (mina fetningar):

J. C. Hargreaves (Editor)

jules@jamstec.go.jp

Received and published: 7 August 2012

After the first reviews, the peer review process at ESD Discussions is not published online until the paper is finally accepted or rejected for ESD. I would like to see the review process made more open, as this contentious paper elicited some odd behaviour from some of those involved, which made the editing task quite difficult.

So – for this paper we had 3 rounds of Major Revision in total. Finally I decided that despite continued calls to reject the paper, one reviewer had not provided the incisive criticism which would compel rejection. The other two reviewers accepted the paper. Although I am by no means a specialist in the subject of cloud feedback, I think the manuscript makes some valuable points, and I finally decided to accept the revised version for ESD.


Artikelns betecknas alltså som omstridd (contentious). Vidare framlockade den en del konstigt beteende (elicited some odd behaviour) från vissa personer vilket försvårade det redaktionella arbetet. Artikeln genomgick inte mindre än tre större revisioner. Men slutligen beslöt redaktören att trots att en av granskarna (uppenbarligen Dessler) oupphörligen krävde att artikeln skulle refuseras så hade denne granskare inte kunnat framlägga en tillräckligt skarp kritik för att framtvinga detta.

De två anonyma granskarna var båda positiva till Masters studie och ansåg att den är värdefull och borde publiceras. De hade viss detaljkritik som Masters åtgärdade. Däremot skrev Dessler en lång detaljerad kritik som gick ut på att Masters artikel felaktigt motsade Desslers egna resultat i D10. Dessler kunde inte acceptera att Masters genom att välja andra kombinationer av databaser för strålning och temperatur fick helt andra resultat än Dessler.

Men Masters kom på punkt för punkt med vägande motargument mot Desslers kritik. Detta är orsaken till att redaktören Julia Hargreaves kom till slutsatsen att Desslers kritik inte var tillräckligt hållbar för att refusera artikeln när de två andra granskarna ansåg att den borde accepteras. Detta måste ha varit ett surt äpple för Dessler att bita i.

Troy Masters har på sin egen blogg kommenterat artikeln. Den har också kommenterats av James Annan på sin blogg som han har tillsammans med Julia Hargreaves (de kallar sig för Jules and James). På detta blogginlägg har Jules (alltså ansvarig redaktör Julia Hargreaves själv) kommenterat som svar på en kritisk kommentar (”publish if not proven to be crap”):

Publish if not clearly shown to be wrong is about right. Peer review is the beginning of the scientific process, not the end, and it is not the job of editors to censor progress. If we only published stuff that _we_ thought was excellent, then scientific progress would never be made. After all one thing that we scientists are continually confronted with (once we have been doing it a few years :-) ) is how often we are wrong.


Detta är en bra och välbalanserad inställning för en redaktör för en vetenskaplig tidskrift enligt min åsikt. Sakkunniggranskningen är den första delen av den vetenskapliga processen som skall bidra till att artikeln har en viss minsta vetenskaplig nivå. Men detta innebär inte att det som publiceras är felfritt eller att det är hållbart i det långa loppet. Detta blir förhoppninsvis klarlagt i den fortsatta vetenskapliga processen. Precis som alla människor har forskarna också många gånger fel. Jag tror också det är viktigt att forskarna skall kunna misslyckas precis som alla andra människor eftersom annars stannar utvecklingen. Bättre den sträng som brast än att aldrig spänna en båge heter det ju och det finns all anledning att uppmuntra en sådan inställning.

Min slutsats från detta är att vad som hänt i samband med Masters artikel visar att de synsätt som Lindzen, Christy och Spencer med flera har om återkopplingar och låg klimatkänslighet tas på allvar i vidare kretsar än man skulle kunna tro av kritiken mot dem från Trenberth, Dessler och deras gelikar. Det skall bli intressant att se hur diskussionen går vidare, inte bara om Masters artikel. Förra veckan diskuterade vi en paleoklimatologisk studie av Asten som visar på låg klimatkänslighet och veckan dessförinnan var det fråga om klimatskifteshypotesen som innebär att naturliga variationer har större betydelse än man tidigare antagit. Molnprocesserna är komplicerade men det man vet står inte i motsats till Lindzens, Christys, Spencers med fleras synsätt (LC11, SBCH07, SB08) och Spencers och Braswells fasplansmetod enligt SB10.

 

Referenser

M12: Masters, T (2012), On the determination of the global cloud feedback from satellite measurements, Earth System Dynamics, 3, 97-107.

D10: Dessler, A. E. (2010), A determination of the cloud feedback from climate variations over the past decade, Science, 330, 1523–1527, doi:10.1126/science.1192546, 2010.

D11: Dessler, A. E. (2011), Cloud variations and the Earth’s energy budget, Geophys. Res. Lett., 38, L19701, doi:10.1029/2011GL049236, 2011.

SB08: Spencer, R.W. and Braswell,W. D.(2008), Potential biases in feedback diagnosis from observational data: A simple model demonstration, J. Climate, 21, 5624–5628, doi:10.1175/2008JCLI2253.1, 2008.

SBCH07: Spencer, R. W., Braswell, W. D., Christy, J. R., and Hnilo, J. (2007), Cloud and radiation budget changes associated with tropical intraseasonal oscillations, Geophys. Res. Lett., 34, L15707, doi:10.1029/2007GL029698, 2007.

SB10: Spencer, R. W., and W. D. Braswell (2010), On the diagnosis of radiative feedback in the presence of unknown radiative forcing, J. Geophys. Res., 115, D16109, doi:10.1029/2009JD013371.

SB11: Spencer, R. W., and W. D. Braswell (2011), On the misdiagnosis of surface temperature feedbacks from variations in Earth’s radiant energy balance, Remote Sens., 3, 1603–1613, doi:10.3390/rs3081603

LC11: Lindzen, R. S., and Y. S. Choi (2011), On the observational determination of climate sensitivity and its implications, Asia Pac. J. Atmos. Sci., 47, 377–390, doi:10.1007/s13143-011-0023-x.

TFDW10: Trenberth, K. E., J. T. Fasullo, C. O’Dell, and T. Wong (2010), Relationships between tropical sea surface temperature and top!of!atmosphere radiation, Geophys. Res. Lett., 37, L03702, doi:10.1029/2009GL042314.

TFA11: Trenberth, Kevin E.; Fasullo, John T.; Abraham, John P. (2011), Issues in Establishing Climate Sensitivity in Recent Studies, Remote Sensing, vol. 3, issue 9, pp. 2051-2056.

oktober 19, 2012   18 Comments