Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — februari 2013

Karin Bojs slutar på Dagens Nyheter

Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs slutar på DN den 31:a mars meddelar Mediavärlden [länk].

Karin Bojs har ofta varit citerad och debatterad på bloggen här och hon har stått för en åsikt som grön klimathotare långt ifrån skeptikerna här.

Karin_Bojs

Vi får önska Karin Bojs lycka till i sin nya egna verksamhet. Uppfriskande för debatten har Karin Bojs alltid varit. Den vetenskapliga och självständigt tänkande delen är en kvarvarande utvecklingsmöjlighet för Karin Bojs.

februari 28, 2013   60 Comments

Äntligen ordning på 6:e AP-fonden?

I ett tidigare inlägg ”Staten och den gröna korruptionen” från april 2012 granskade jag hur 6:e AP-fonden slösade bort dina pensionspengar på det värdelösa vindbolaget Vertical Wind. Utan våra pensionspengar hade bolaget snabbt försvunnit. I ett andra inlägg ”6:e AP-fonden spelar bort dina pensionspengar på gröna drömmar” visade jag hur många tokiga investeringar gjordes. Kopplingar mellan personer och olika bolag visade att vänskapskorruption inte var omöjlig.

Låt mig först säga att jag har varit med och startat fyra bolag i mitt liv varav två växt till medelstora bolag och sålts till börsbolag. Jag har arbetat med riskkapitalister och är van att bedöma risker och möjligheter för små bolag.  I fallet 6:e AP-fonden och de ”gröna bolagen” var det solklart att det inte var sunda investeringar. Det var osunda politiskt korrekta förhoppningar och inte affärsmässighet som låg bakom slöseriet av våra pensionspengar.

Gammelmedia har därefter också granskat AP-fonderna t.ex. DN här och här. Uppdrag granskning gjorde också en granskning av fastighetsbolaget Norrporten som ägs gemensamt av 2:a och 6:e AP-fonden, se video. Bra granskning! Gammelmedia har koncentrerat sig på lyxkonsumtion och förmåner men även höga löner. Det är detta som gammelmedia ska ägna sig åt istället för att rödgröna journalister driver sin egen politiska agenda där sanningen närmast är ett fult ord.

Nu har det börja hända positiva saker på 6:e AP-fonden vilket är glädjande att rapportera. Man har fått en ny VD Karl Swartling som verkar mycket kompetent och inte politisk belastad.

Karl_Swartling

Dröm om min förvåning när 6:e AP-fonden i pressmeddelandet per 2012-11-20 meddelar att de överlåtit sina aktier i Vertical Wind och Electric Generation till övriga ägare. Inget alls betalt antar jag men om bolagen var värdelösa utan framtid är det rätt sak att göra. Under 2011 rullade pensionärernas pengar i en strid ström från 6:e AP-fonden till Vertical Wind. Allt dessa pengar är naturligtvis förlorade.

I intervjun i Sveriges Television gjorde Swartling också ett bra intryck. Lite skeptisk blev jag till prat om hållbarhet vilket är en populär Pk-floskel.

Styrelseordförande Ebba Lindsö verkar vara på rätt väg.

Ebba

När årsredovisningen blir klar kommer jag att granska den med tanke på eventuella kvarvarande tokiga ”gröna investeringar”. Finns det då inga bra gröna investeringar? Det finns det säkert men då får det inte gälla solceller placerade i Sverige som ersättning för vatten- och kärnkraftverk.

 

februari 28, 2013   19 Comments

Hur blir årets isläge i Arktis?

Den maximala utbredningen av havsis i Arktis brukar infalla under mars månad och därför kan det kanske vara intressant att fundera över hur situationen kommer att utvecklas den närmsta tiden och fram till nästa minimum i september. Förra årets minimum kom att ligga lägre än det föregående rekordåret 2007 vilket föranledde en rad artiklar i dagspressen, i t.ex i Aftonbladet, DN, SvD och på SVT.

Ingen av artiklarna analyserade orsakerna, om det fanns någon ytterligare anledning till detta minimum förutom att ange den pågående klimatförändringen. Det var trots detta tämligen allmänt känt att en bidragande orsak var en väldig storm här och här över delar av Polarhavet mellan den 4 och 9 augusti som slet isär isen och förde den söderut mot varmare vatten. Det var speciellt tydligt i den östra delen. Isläger var dock redan före stormen lågt, i paritet med sommaren 2007.

storm2012arktis

Credit: NASA/Goddard/MODIS Rapid Response Team

Man kan tydligt se den direkta påverkan genom dessa bilder

aug4-9storm

Den 1:a februari uppmärksammade Pehr Björnbom oss läsare i en kommentar (nr 102) på en tidigare artikel som han skrivit avseende klimatskiftesteorin, med hänvisning till bland annat J. Currys Climate etc. Teorin presenterades ursprungligen av Tsonis, Swanson och Kravtsov (2007). Samma morgon kom jag att tänka på ett Youtube klipp som jag blev uppmärksammad på, av någon helt utanför klimatdiskussionen. Se på klippet och betrakta sedan issituationen i Arktis sedan 1979 (satelliteran), bilden nedan är från mitten av februari.

seaice.anomaly.arctic

Credit: Cryosphere Today – Arctic Climate Research at the University of Illinois

Jag har under de senaste året betraktat den flera gånger och funderat över hur det kommer sig att amplituden mellan vinter och sommar ändrade sig i samband med att den totala årliga massan minskade under åren 1998 -2007. Efter den låga utbredningen i september 2007 har amplituden plötsligt ökat med mycket kraftfulla svängningar mellan den maximala och den minimala utbredningen. PDO vände 2008 och kanske speglar det just de olika havsströmmarnas pendelrörelser så att de ömsom synkroniserar och ömsom divergerar. På grafen nedan har jag lagt till en hand ritad figur i blått som överdriver mönstret så att de tre olika faserna framgår tydligare.

modes

Kanske är det ingen vild gissning att årets maximum kommer att ligga i närheten av de föregående vintrarna och att under september i år minimum kommer att ligga nära medelvärdet för åren 2007–2012. Kanske kan vi förvänta oss denna bild även under de närmsta åren, vädret brukar ju ofta bli som ”dagen” innan, och de två tidigare ”faserna” verkar ju ha hållit i ca tio år. Men detta är naturligtvis mer av en gissning från min sida. Det finns i alla händelser knappast anledning att tro eller hoppas på att den även i år kommer att ligga lågt i jämförelse med åren i slutet av nittiotalet eller början av tjugohundratalet. I alla händelser kan jag inte se en tydlig trend för den totala issituationen nedåt från året 2007. Betraktar man de undre ”kilspetsarna” från år 2008 kan man tolka dessa som en nedåtgående trend i linje med de senaste tio åren, med 2007 som ett avvikande värde. Den övre gränsen har dock legat mer eller mindre vågrätt sedan vintern 2007/2008. Här finns i alla händelser ett mönster som möjligen kan ha ett predikativt värde för de närmaste åren.

 

februari 27, 2013   128 Comments

Ett möte med Sten Bergström

Sten B-foto

I mitt inlägg förra tisdagen nämnde jag att professor Sten Bergström skulle framträda på ett klimatmöte i Uppsala på inbjudan av länsstyrelsen. Denna arrangerar en föreläsningsserie under rubriken “Våtare, varmare, vildare” och  även en utställning på stadsbiblioteket som “översatts” till Uppsala län när den flyttats från Stockholm. Den sägs visa oss “vilka nya områden som kan bli sårbara i ett förändrat klimat.”

Låt mig från början säga att Sten Bergström denna kväll framträdde som en god föreläsare, med uppdrag att populärt berätta historien om hur klimatvetenskapen utvecklats sedan slutet av 1900-talet. Att vid detta tillfälle förvänta sig att han självständigt och kritiskt skulle granska IPCC’s påståenden vore naivt. Han  nämnde dock att den globala temperaturökningen planat ut på senare tid, och gav besked om att vattenånga är den starkaste växthusgasen. Det senare parerades  dock med moraliteten att “CO2 är en tydlig markör av vårt sätt att leva”.

Han var också tydlig med att det knappast kommer att ske någon minskning av de globala fossilutsläppen under den nära framtiden – vi måste vara realister. Hans inriktning var snarast att  vi i god tid skall förbereda oss med “anpassning”, dvs att lindra klimatförändringarnas konsekvenser för samhälle och individer. Det framgick att han inte bara yttrat sig om Slussen i Stockholm utan också  anlitats av Göteborg och Malmö för rådgivning om framtida havsnivåer. Hans framställning inkluderade även den lindrande effekten av den landhöjning som fortfarande pågår. Hans kurvor visade att i Stockholmstrakten, så är nettoeffekten alltjämnt att Östersjöns strandlinje drar sig utåt. Han pekade dock på att denna rörelse minskat under senare år, och det är detta som ligger till grund för hans uppmärksammade utspel om hur mycket Stockholm Sluss bör byggas på. Senare i föredraget hävdade han att en sådan förstärkning behövs, inte bara för att hindra Östersjön att rinna in i Mälaren, utan också för att Mälaren inte skulle översvämma Stockholm. Det kommer nämligen att regna mer i framtiden och då svämmar Mälarens floder över.

    Sten Bergström har  klassificerats som en ‘hök’ ifråga om stigande havsnivåer, och om jag nu skall försöka precisera  det i hans föredrag, som motiverar en sådan etikett, så är det i två led.

För det första så visade han utan reservationer  IPCC-kurvan  som från University of Colorado med en havsnivåökning på 3.2 mm/år under perioden 1992-2012. Detta värde har under senare tid ifrågasatts och man har angivit en stigning med ungefär hälften därav. I ett tidigare inlägg har jag diskuterat detta. Valet mellan 1. 7 eller 3.2 mm/år – det kan/bör beskrivas som en aktuell vetenskaplig tvistefråga – vilket alltså Sten Bergström inte gjorde. Det bör en representant för en statlig expertmyndighet göra, och det skulle dessutom motsvara IPCC’s målsättning ”to communicate uncertainty”.

  För det andra. Om man provisoriskt accepterar att vi har en stigning på 3.2 mm/år, så skulle detta likväl ge en betydligt lägre ökning, ca 30 cm, av havsnivån till år 2100 – än det intervall på 80 cm – 1 m, som Bergström sa att han brukar ange i sin kommunala rådgivning.  I ett pågående mailutbyte medger Bergström att han i sin prognos inkluderar att stigningen skall öka. Detta är baserat på GCM-modellerna, som slagit så fel ifråga om temperatur­scenarior mm, att de knappast bör användas utan tydlliga reservationer. Se t ex gårdagens TCS-inlägg av Ingemar Nordin. Påståendet om en ökande takt är förvisso spritt i litteraturen, men i de ovan nämnda specifika rapporterna om havsnivån slås fast att man inte observerat någon sådan ökning.

Min e-postkorrespondans med Sten Bergström är resultatet av att jag dagen efter klimatmötet skrev två frågor på SMHI’s blogg KUNDO.  Till min förvåning fick jag från web-redaktören beskedet att jag skulle få svar från Sten Bergström per e-post. Det var tydligt att man inte önskade denna diskussion på SMHI-bloggen.  Jag är inte missnöjd med Sten Bergströms utförliga svar, men jag är förbluffad över att web-redaktörerna inte önskar denna diskussion i sina spalter. Kan det ha något samband med att Sten Bergström redan före sitt föredrag tipsats om de rader jag skrivit därom om på TCS? Man accepterar att klimatdiskussionen förs på TCS, och reserverar SMHI’s web för lättsammare ämnen.

I mitt sökande på SMHI-webben fann jag dock följande hårresande passage från juni 2009

De senaste årtiondenas uppvärmning beror dock uteslutande på utsläppen. Alternativa hypoteser ska naturligtvis inte förringas. Deras osäkerheter är dock betydligt större än osäkerheten kring den mänskliga klimatpåverkan.”

Jag har ingen konkret anledning att misstänka Sten Bergström för detta dubbelfel, men har påtalat det för honom, och han har lovat att återkomma i frågan. Att på detta vis påstå ”uteslutande” strider både mot verkligheten och IPCC’s AR4-rapport.

Den 3:e meningen visar dessutom på vilket gungfly AGW-hypotesen vilar. Man säger  att antropogena koldioxidutsläpp dominerar klimatutvecklingen och räknar på basis av detta ut scenarior för framtiden. När nu verkligheten dränkt dessa CO2-effekter, så säger man att det beror på osäkerhet i vår kunskap om de naturliga variationerna. Man hoppas måhända att ingen skall märka hur detta torpederar påståendet om CO2-dominansen?

februari 26, 2013   63 Comments

Peter Taylor – miljöaktivist och klimathotskritiker

Taylor

Gästinlägg av Jacob Nordangård.

Jacob Nordangård är känd bland våra läsare som nydisputerad vid Linköpings universitet på en avhandling om biodrivmedlens politiska historia. Flera TCS-inlägg har behandlat avhandlingen ORDO AB CHAO, det senaste i samarbete med Katternötidningen. Vi är därför glada att idag kunna presentera ett gästinlägg av Jacob.

Peter Taylor – miljöaktivist och kritiker till klimathotspropagandan

Något som sällan skrivs om är att det även inom miljörörelsen finns kritik mot exploateringen av klimatet som den stora ödesfrågan för mänskligheten. Greenpeace medgrundare Patrick Moore är ett av de mer kända namnen som har ändrat uppfattning. Mindre bekant i Sverige är  den engelske policyanalytikern Peter Taylor.  Han har en bakgrund som miljöaktivist och har varit rådgivare åt såväl Greenpeace som FN där han analyserade vetenskapen som låg bakom politiska beslut. Idag arbetar han som analytiker åt det brittiska konsultbolaget Ethos.

2009 gav han ut boken ”Chill: a reassessment of global warming theory”. I denna argumenterar han för att den uppvärmning som har observerats är ett resultat av naturliga cykler och att en nedkylning kan stå för dörren. Han menar också att de lösningar som förs fram som ett sätt att lösa klimathotet är farligare för miljön än den globala uppvärmningen i sig. Detta avser speciellt olika former av förnybar energi som storskaliga vindkraftsparker och biodrivmedel. Taylor var under en period rådgivare åt den brittiska regeringen angående strategier för att utveckla förnybara energilösningar. När han insåg vilka konsekvenser som lösningarna skulle kunna få började han titta mer ingående på vad som låg bakom klimatmodellerna/klimathotet. Detta gjorde honom ”chockerad”.

Bilden han hade innan stämde dåligt överens med det han fann. Han förnekade inte att det hade skett en global uppvärmning men att det fanns betydligt fler faktorer som styrde över denna än människans utsläpp av koldioxid. Speciellt pekade han ut hur elektromagnetiska cykler låg bakom förändrat klimat. Han kunde också konstatera att den konsensus som förespeglades inte syntes i de vetenskapliga rapporter som han granskade. Hans bok blev i stort sett helt ignorerad av miljörörelsen och den liberala pressen. En ledare för Transition Towns sa efter ett av hans föredrag att han inte ens skulle vistas död i samma rum som den fullkomliga ”knäppgöken” Taylor.

Den kapade miljöagendan

Miljöorganisationernas agenda har enligt Taylor kapats av andra intressen och han känner inte längre igen den rörelse han medverkade i på 70-talet. Taylor pekar på att miljörörelsen idag till 90 % består av organisationer som arbetar med klimatfrågan. Detta kommer att få fatala konsekvenser för rörelsen trovärdighet om IPCC inte längre levererar bekräftande data och klimathotet försvinner från dagordningen. En stor del av miljörörelsen har lagt all energi på ett kort, och många av de som byggt upp sin karriär kring detta riskerar att följa med det sjunkande skeppet till botten. Ideologi och karriär har blivit mycket viktigare än fakta. Ledande miljöorganisationer som Greenpeace och Friends of the Earth har kommit att liera sig med statsmakten.

Taylor blev under 70-talet skrämd av tendenser inom fredsrörelsen där han såg att marxistisk ideologi låg i grunden.  Han möttes av personer som var låsta inom sitt ideologiska tänkande. Detta låg långt från de mer moderata vänstertankar han själv stod för. Denna typ av ideologi och dogmatiska tänkande har han också iakttagit i delar av den gröna rörelsen. Han har under senare år börjat förstå den oro som konservativa krafter i England har haft angående den ”gröna stalinismen” och kritiken om att de gröna framställer hot för att genomföra en kommandoekonomi. Klasskamp har kommit att ersättas av klimatkamp.

Han menar också att delar av den policy som miljörörelsen lobbar för resulterar i att triljoner överförs till storbankerna. Detta bland annat genom Global Environment Facility (som är kopplat till Världsbanken). Det medför också att makten i ännu större grad överförs till bankerna och en byråkrati utan demokratisk insyn. Taylor är även kritisk till att det tas större hänsyn till miljön än de människor som ska leva i den. Han anser inte att alla åtgärder för att genomföra en ”low carbon economy” är fel, men att detta bör göras i små steg snarare än genom storskaliga och drastiska metoder.

Jacob Nordangård

Intervjuer med Peter Taylor:

http://www.spiked-online.com/index.php/debates/copenhagen_article/8979

http://www.youtube.com/watch?v=PzgqTCrCC4k

http://www.global-warming-and-the-climate.com/un-climate-change.htm

Föredrag:

http://www.youtube.com/watch?v=Rx5GnsL_ETU

februari 26, 2013   48 Comments

Pachauri erkänner

Pachauri

Kors i taket! Nu har t.o.m. ordföranden för FNs klimatpanel erkänt att det inte skett någon signifikant global uppvärmning på 17 år. I en intervju  (tyvärr bakom en betalvägg) för The Australian i veckan tillkännager Rajendra Pachauri att även han har accepterat detta faktum.

Han säger också att han (numera) tycker att det är bra med kritiska synpunkter på klimatpanelens arbete. – Ser man på! Så har det inte alltid låtit, som t.ex. då han betraktade kritik mot IPCCs rapport från 2007 som ”voodoscience”, eller då han tyckte att klimathotsskeptiker borde tvingas bära en mask av asbest, eller då han menade att bästa sättet att tysta kritiker var att skicka iväg dem på en enkel resa ut i rymden.

Man får hoppas att den här tillnyktringen hos Pachauri också innebär att IPCCs nästa rapport (hösten 2013) kommer att behandla den uteblivna uppvärmningen. Men han tillägger också att det kommer att ta ”minst 30-40 år” innan man kan säga att den långsiktiga uppvärmningstrenden är bruten. – Hå, hå jaja. Ständigt detta flyttande på målstolparna! Först var det 17 år som behövdes för att visa att klimatmodellerna var fel och måste korrigeras. Och tydligen så skulle det heller inte räcka med om Met Office senaste prognos med en 21-årigt utplaning inträffar. Nej, minst 30-40 år måste det vara. Undrar var han får allt ifrån? Det är väl hög tid att bygga om klimatmodellerna och värdet för klimatkänsligheten redan nu?

Inte desto mindre så kan det senaste uttalandet från Pachauri få en politisk betydelse. Han är så att säga klimatvetenskapens språkrör inför politikerna. De har ju i princip avsagt sig besväret med att lyssna på olika klimatforskare och därmed också från ansvaret att själva behöva sätta sig in i frågan. Besväret och ansvaret har man dessvärre överlåtit till mr Pachauri och till FNs klimatpanel.

För de flesta politiker måste det vara ytterst förvirrande att plötsligt få höra att det inte blivit varmare på 17 år, trots alla påståenden om att ”den globala uppvärmningen sker snabbare än vi trott” och att ”vi varje dag” ser effekterna av den ständigt accelererande uppvärmningen i takt med koldioxidutsläppen. Men kanske kan det ske en tillnyktring även bland våra riksdags- och kommunalpolitiker?

Ingemar Nordin

februari 25, 2013   157 Comments

Öppet Spår

En av mina favoriter bland klimatbloggarna är Climate Etc. d.v.s. den blogg som Judith Curry driver. Inför helgerna brukar hon lägga in något som hon kallar en ”öppen tråd” och inspirerad av detta så kallar jag dagens inlägg för Öppet Spår.

När detta läses åker jag alltså skidor ifrån Sälen till Mora, så att för att få det färdigt i tid så sitter jag nu två dagar tidigare på lördagen och försöker hitta något vettigt att skriva om. Som jag ofta påpekat är klimat egentligen ett egendomligt tema för en blogg – bloggar är till för att fånga upp de snabba förändringarna och klimatet är per definition något som ändras långsamt.

De nyheter som finns är antingen att det kommer nya vetenskapliga uppsatser eller rapporter som kastar nytt ljus över det vetenskapliga läget för klimatforskningen, eller möjligen att det kommer en skandalrapport om oegentligheter bland forskare eller skeptiker.

Det finns dock långsamma förändringar som kan vara värda att uppmärksammas. En sådan är att fler och fler i allt fler länder blir först tveksamma till alla larmrapporter och sedan så småningom allt mer skeptiska till hela frågan.

Något som onekligen bidragit till en ökad skepsis i såväl Nordamerika som Europa är att man på många håll haft fyra fem vintrar i rad som varit ”kallare än normalt”. Eftersom officiella myndigheter som SMHI i Sverige eller Met Office i England – i många fall säkert i god tro – för 10 år sedan talade om för alla invånare att klimatförändringarna nu var irreversibla och att kalla vintrar tillhörde historien, så kom de senaste vintrarna som en chock.

Det tar dock tid att tänka om och på sätt och vis är det ofta de så kallade experterna som har allra svårast att göra det. De har nämligen ofta levt så länge i de modeller som under lång tid stämt så väl att ”experterna” kommit att identifiera modellerna med verkligheten.

Jämförelsen med ekonomin är i detta sammanhang oundviklig – de sista som bör tillfrågas när ekonomiska kriser uppstår är ”de vanliga ekonomerna” – det är ju de som trott mest på modellerna.

På samma sätt borde de sista som tillfrågas när klimatmodellernas förutsägelser inte stämmer med vad vi alla observerar vara de s.k. experter som förutsagt uppvärmningen.

Dessvärre är det väl så att de kontaktnät som ekonomiredaktioner skaffat sig liksom de som vetenskapsredaktioner skaffat sig är består av precis de ”experter” som visat sig ha fel. Det innebär ju tyvärr att när verkligheten inte stämmer med teorin så är medierna lika infångade som de experter som gjort förutsägelserna.

Det gör naturligtvis också att när man ber sina vanliga experter kommentera väderhändelser som egentligen borde tala för att modellerna är felaktiga så blir svaren undanglidande eller så kommenteras de inte alls, så att medan alla sommarens värmerikord i Förenta Staterna uppmärksammades även i svenska medier så har det varit ganska tyst om denna vinters snörekord, något som gör att jag anser tillfället lämpligt att än en gång ta fram det citat av Richard Feynman som jag hade med i mitt förförra inlägg, nämligen

”Science is the belief in the ignorance of experts”.

Avslutningsvis måste jag komma med en bekännelse – jag älskar bomull. Tyvärr kommer jag nog att fortsätta att älska bomull trots att jag som miljövän borde veta bättre. Bomullsodlingen i världen är nog tyvärr ett av de värsta brotten mot mänskligheten som pågår. Som många vet är ju exempelvis Aralsjöns uttorkande till stor del en följd av att de viktiga floderna Syr Darja och Amu Darja använts för konstbevattning av bomullsodlingar i Uzbekistan.

Vidare lär 25 % av världens användning av insektsgifter användas för bomullsodling enligt exempelvis

http://www.vivotopia.org/ethicalforum/swe/artiklar/faktaartiklar/bomeko.html

Det är naturligtvis sorgligt för alla oss som alltid går klädda i jeans. Värre är att det senaste jag hittade i det avseendet var en notis på Tom Nelsons blogg där han hade hittat ett meddelande ifrån The UK Environment Agency med innebörden att även de bomullskassar som alla vi miljövänner använder för att slippa köpa nya plastpåsar varje gång vi handlar är tveksamma ur miljösynpunkt.

De konstaterade nämligen att man måste använda sin bomullskasse minst 131 gånger för att dess miljöpåverkan ska vara mindre än effekten av att tillverka en plastpåse.

Aldrig får man känna sig riktigt nöjd med sig själv.

februari 25, 2013   63 Comments

Nytt köldrekord?

köldrekord

Bild: http://publicpost.ru/theme/id/3284/oymyakon/

I somras var det diskussion kring vilken plats på jorden som hade haft den högsta temperaturen, El Azizia i Libyen eller Death Valley i Kalifornien. Peter Stilbs redogjorde för den diskussionen här.

Nu surrar ryktena om att det slagits ett nytt rekord i kyla för norra halvklotet; – 71,2 °C på en ort som heter Oymyakon i Sibirien. Det gamla rekordet för norra halvklotet är – 67,8 °C. P. Gosselin rapporterar, men lyckas dock inte få full klarhet i om detta stämmer eller ej.

(Kallast är det på Sydpolen, Vostok -89,2 °C.)

Ingemar Nordin

februari 24, 2013   10 Comments

Greenpeace + UNEP = Världsregering

our planet

Inom FNs miljöorgan UNEP jublar man. För tjänstemännen och politikerna där innebär nämligen Rio+20, och inte minst det beslut som togs lite i skymundan strax före jul i FNs generalförsamling, att de fått klartecken till att inrätta ett globalt styre för jordens resurser och miljö.  Det är i vart fall den tolkning som ges i UNEPs skrift Our Planet.

I skriften råder rena halleluja stämningen; nu äntligen skall UNEP få massor med makt och pengar, nu är det dags att slänga silkesvantarna, nu skall äntligen kapitalismen avskaffas och ersättas med en grön ekonomi. Alla stämmer in i kören – inte minst Greenpeace som här ser sitt politiska program förverkligas, och helst med dem själva vid styrspakarna. Visserligen är Greenpeace som organisation föga demokratisk, och än mindre har de ställt upp i något demokratiskt val eller så, men vad gör väl det när de kan få tillgång till makten ändå?

Donna Laframboise har ett läsvärt inlägg om vad organisationen vill genomföra i FNs namn.  Greenpeace:

UNEP bör transformeras till ”en global myndighet för miljön, med avsevärt förstärkta mekanismer för implementering, efterlevnad och verkställighet”.

UNEP bör ges “de redskap som krävs för att övervaka verkställandet av multilaterala miljöavtal – och för att kunna genomdriva sanktioner mot dem som bryter mot reglerna”.

Greenpeace vill ha en global reglering för handel och investeringar på alla områden, globala transaktionsskatter, reglering av företagens verksamhet med ansvar inför UNEP, osv.

Välkommen till den framtida Greenpeace-diktaturen! (Stöds av PostkodLotteriet)

Ingemar Nordin

februari 24, 2013   9 Comments

Den kritiske miljöjournalisten

Martti Backman

Martti Backman i MOT:s studio. Foto: Mikael Nybacka.

Gästinlägg av Svenolof Karlsson:

Finns det exempel på journalister som kritiskt granskar också larmen i miljöfrågorna? Jo, åtminstone en, Martti Backman, som under femton år arbetade på den finländska MOT-redaktionen, som i Sverige närmast motsvaras av Uppdrag Granskning.

Martti Backman är en journalistisk tungviktare. På åttiotalet var han chefredaktör för kvällstidningen Iltalehti, på nittiotalet för Suomen Kuvalehti (ett slags finländsk Newsweek). Däremellan arbetade han bland annat som informationschef på inrikesministeriets enhet för polisärenden och som kriminal- och rättsreporter på Helsingin Sanomat.

Hans skepsis till miljölarmen väcktes som en reaktion mot miljöfilosofen Pentti Linkola.

”Jag var länge mycket bekymrad över miljöproblemen och beundrade Linkolas sätt att beskriva dem. Men småningom tvingades jag inse att hans faktagrund var för svag.”

Bland annat fäste sig Martti Backman vid en kolumn i Helsingin Sanomat där Linkola hävdade att utrotningen av arter var uppe i en takt på en var trettionde sekund.

”När jag räknade efter fann jag att alla arter på jorden i så fall skulle vara utrotade år 2003. Linkolas påstående var horribelt och egentligen lätt att genomskåda. Men till exempel vetenskapscentret Heureka utanför Helsingfors presenterade vid den här tiden samma siffra i en mätare över världens tillstånd.”

Martti Backman beslöt göra en systematisk kartläggning av miljöhoten. ”Jag såg då att samma mönster upprepades hela tiden: enorma överdrifter och en väldig nonchalans inför fakta.”

Han menar att det i journalistyrket ligger nära till hands att inta en alarmistisk utgångspunkt. Man vill väcka läsarna, skrämma upp dem, för att få dem att reagera. Och just i miljöfrågorna verkar många tycka att ribban kan läggas extra lågt.

Man ser varje dag att journalister ger representanter för Greenpeace och andra aktivistorganisationer en expertstatus. Hur kommer det sig?

Marti Backman: ”Jag förstår inte det. Det strider mot alla regler om att journalister ska förhålla sig kritiskt till sina källor. Jag kan inte se någon annan förklaring än att många i journalistkåren har så stark inlevelse i miljöfrågorna och upplever katastrofstämningen så starkt att de offrar yrkesprinciperna.”

Martti Backman reagerar också mot att till exempel Greenpeace beskrivs som en medborgarorganisation. ”Det är just det som Greenpeace inte är. Det är inte en öppen organisation där man kan anmäla sig som medlem. Det Greenpeace är öppet för är att vi skänker dem pengar.”

Hur ska man förstå den anklagande attityd och negativa världssyn som alarmister ofta ger uttryck för?

Martti Backman tror att den är kopplad till kristendomen, och framför allt till dess protestantiska variant. ”Inte har man det här synsättet i andra religioner, inte ens i de katolska länderna runt Medelhavet. Jag tycker att mönstret är klart: ju mer protestantisk man är, desto större blir den skuld man bär på och lägger på andra.”

Synsättet är att vad människan än gör, så är hon en förstörare. ”Naturen beskrivs som skör och bräcklig. Men egentligen är ju naturen oerhört kraftfull och människan kommer i slutändan alltid till korta mot den”, säger Martti Backman.

Martti Backmans klimatprogram

Tyvärr gick Martti Backman med ålderns rätt i pension 2011. Man hittar dock en del saker av honom på nätet, bland annat de två program hösten 2009 där han granskade klimatfrågan.

Programmet Climate catastrophe cancelled (sänt den 11 november 2009) kan ses till exempel här. I programmet intervjuas bland annat Steve McIntyre och Richard Lindzen.

En transkription av manuskriptet till engelska finns här. Den fullständiga intervjun med Lindzen finns utskriven här.

En vecka efter detta program lades Climategatemejlen ut. Det ledde till ett nytt inslag i MOT (sänt den 9 december 2009). Programmet ligger öppet i Yles arkiv här. Den som har svårt med finskan kan läsa en transkription till engelska här.

Programmet ligger med engelsk text också på Youtube, dock styckat i tiominutersavsnitt. Den intresserade hittar det lätt genom att söka på ’Ilmastogate’.

Som bonusmaterial här nedan ännu ett referat av två andra av Martti Backmans program.

Den feldiagnosticerade Östersjön

I maj 2008 sändes MOT-programmet Itämeren väärä diagnoosi (Den felaktiga diagnosen av Östersjön). Programmet går på tvärs mot påståendena om att människan håller på att förstöra Östersjön. Säkert har människan en viss påverkan på havet, men denna påverkan är inte dominerande och kan inte vara någon huvudorsak till exempel till de blågröna algerna.

Ett faktum är att de blågröna algerna har funnits i stor mängd också tidigare. Så här skrev gotlänningen Gustaf Lindström (1829-1901) 1855 om Östersjön i sin rapport Bidrag till kännedomen om Östersjöns invertebratfauna, publicerad av Kungliga Vetenskapsakademien i Sverige:

…ett hvarje sommar återkommande fenomen, som man der 
kallar för »hafvets blomning». Vanligen kring midsommars-
tiden, men äfven längre fram på sommaren, fortplantar 
denna diatomacée [den blågröna algen] sig till en 
alldeles ofantlig mängd. Fiskarne försäkra, jag vet ej 
ännu med hvad grad af sanning, att det lager, som den 
bildar på hafsytan, är så tätt och djupt, att båtarna 
stundom nätt och jemt kunna komma fram. Visst är, att 
under sistlidne sommar, i början af Augusti månad, så 
ofantliga massor döda individer af den lilla vexten 
drefvo in mot stränderna vid Wisby, att de långt ut 
från dessa lågo som ett tjockt, grågult täcke på vatten-
ytan och hopade på grundare vallen, under förmultnande, 
gåfvo från sig stinkande utdunstningar.

Gustaf Lindström utnämndes senare till professor i paleontologi vid Naturhistoriska Riksmuseet.

Som framgått beskrev Lindström algförekomsten som ett fenomen som återkom varje sommar. Trettio år senare bekräftades iakttagelsen av en av samtidens mest framstående havsforskare, nämligen Monacos prins Albert I (1848-1922).

Prins Albert seglade på Östersjön 1884 och antecknade då att ”algväxtligheten täckte hela havsytan från Gotland till Preussen till Finska vikens mynning. Algerna färgade Östersjön och dess stränder i en karakteristisk olivgrön färg.”

I MOT-programmet är slutsatsen att Östersjöns problem är den stora omsättningen av fosfor i havet. Den allra största delen av den är naturligt betingad, människans tillskott är under en femtedel, kanske en tiondel.

Det Östersjön skulle behöva är regelbundna inflöden av saltvatten genom Öresund, för syrsättningens skull. Ett konkret förslag presenteras i MOT-programmet av den svenske professorn i oceanografi Anders Stigebrandt, nämligen pumpning av väl syrsatt vatten till Östersjön. Det skulle inte vara särskilt komplicerat, tekniskt sett, och skulle kosta relativt litet.

MOT-programmet var en av de tre kandidaterna, bland över hundra nominerade, till det stora finländska journalistpriset 2008 och var också Finlands bidrag i den stora årliga tävlingen Prix Europe för TV-dokumentärer.

Vad Seveso lärt oss

I november 2006 sändes MOT-programmet ’Sammuuko ihmissuku ympäristömyrkkyihin?’ (Kommer människosläktet att dö ut på grund av miljögifter?). Programmet visar att överdrifterna varit enorma när forskare och aktivister slagit larm om gifter som dioxin och DDT.

I programmet gör Martti Backman ett besök i Seveso, den ort i Italien som 1976 efter en explosion i en kemikaliefabrik utsattes för enorma mänger med dioxin. På ett område av 18 kvadratkilometer spreds tusen gånger mer dioxin än vad som genomsnittligt sprids i hela Finland under ett helt år.

Backman intervjuar läkaren Paolo Mocarelli, som efter olyckan utförde prover på alla människor som kunde ha fått i sig giftet. Mocarelli har sedan ägnat sitt liv åt att följa upp katastrofen och det stora antal studier som gjorts av befolkningen i Seveso.

Facit är att 140 människor ett par månader efter olyckan drabbades av kloracne. De fick svåra hudbesvär med blåsor och ärrbildningar i ansiktet. 2004 utsattes Ukrainas blivande president Viktor Jusjtjenko för samma sak efter ett dioxinattentat.

I dag är området i Seveso sedan länge sanerat och marknadsförs som det renaste i Italien. På platsen finns nu en barnträdgård. Det finns inga bevis för några permanenta skador på vare sig miljö eller människor.

Enligt Paolo Mocarelli har dioxin en minimal påverkan på människans lever och immunsystem. Den återkommande beskrivningen av dioxin som ’alla tiders supergift’ baserar sig på råttförsök. Erfarenheten från Seveso är att människor inte reagerar som råttor.

Ett dödsoffer skördades trots allt i Seveso. Kemifabrikens tekniska direktör sköts efter olyckan ihjäl av en grön aktivist.

Svenolof Karlsson

 

februari 24, 2013   57 Comments