Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Posts from — april 2013

Gästinlägg av Lennart Bengtsson

Ikväll, på Restaurang Hållplatsen i Uppsala, inleds en serie tisdagsarrangemang under den gemensamma rubriken: Klimatpolitiken – ett värre hot än fossilanvändningen? till vilka Eje Collinder är initativtagare. Jag har fått uppdraget att inleda  med en föredragning: Koldioxidhalten i atmosfären med gott om utrymme för frågor och diskussion.

Adress Strandbodgatan 5, Tid: 18:30

Här på TCS presenteras ett gästinlägg av en välkänd klimatforskare, professor Lennart Bengtsson, som förutom vid Uppsala universitet, är är verksam vid ISSI i Bern och Universitetet i Reading.

Lite om kolcykeln

Sedan mars 1958, då regelbundna mätningar av koldioxid på Mauna Loa påbörjades, har halten i luften ökat med ca ¼ (26 %). Liknande mätningar från ett stort antal plattformar (markstationer, flygplan och satelliter) har visat att Mauna Loa mätningarna i stora drag kan ses som representativa för jordatmosfären som helhet.  CO2-halten är nu ca 396 ppmv (miljondelar i volym). Ökningen sedan mars 1958 uppgår till 81 ppmv och motsvarar ca 169 miljarder ton kol (169 Gton).  Som framgår av figur 1 har ökningen varit monoton och tilltagande och ökningen under de senaste 20 åren har varit mer än den dubbla jämfört med 1960 och 1970-talet.Fig.1Fig. 1 : Koldioxidkoncentrationen i ppm(v) vid Mauna Loa för tiden mars 1958 – mars 2013. Källa NOAA: http://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/

Det totala utsläppet av CO2 sedan början på industrialiseringen(1750) uppskattas till 365±30 Gton. Sedan 1900 har utsläppen i stort ökat exponentiellt med en tillväxtfaktor av 0,026/år (en 18-dubbling på 110 år).

Genom avskogning beräknas nettoflödet från vegetationen sammantaget vara positiv och uppgå till 30±45 Gton. Detta nettoflöde har emellertid gradvis ändrats från en källa till att nu vara en sänka för CO2 med ca 16 Gton merupptag i biosfären under det senaste decenniet.

Huvuddelen av emissionen på 395 Gton sedan1750 har hamnat i atmosfären med 240±10 och i världshavet med 155±30 Gton.

Överlagrat på detta nettoflöde finns ett omfattande naturligt utbyte av CO2 mellan dels atmosfär och hav på ±60 Gton/år och mellan atmosfären och landbiosfären på ca ±120 Gton/år ( fotosyntes och respiration). Ett annat naturligt kolflöde är den långsamma transporten till havet (på en tidsskala av milliontals år) via förvittring av bergarter och övergång till kalciumkarbonat. Detta kol återvänder till atmosfären via vulkanismen.

Jag skall här försöka klarlägga en del missförstånd om kolcykeln vilket framgått i en del debattinlägg under den senaste tiden. Dessa frågor och kommentarer rör koldioxidens troliga ursprung, dess varaktighet i atmosfären, dess källor och sänkor och de följder som ökningen har på vegetation och jordens strålningsbalans. Referenser för läsning finns nedan.

Varifrån kommer koldioxiden?

Jämfört med planeten Venus är mängden koldioxid i jordens atmosfär några miljondelar trots att mängden kol på Venus och Jorden bedöms vara lika. Orsaken är att kolet på jorden huvudsakligen finns i berggrunden och i mindre omfattning i havet och i vegetationen och inte som på Venus i atmosfären. Under jordens historia har koldioxiden i atmosfären varierat med minst en faktor 20, åtminstone för de tidsperioder för vilken koldioxidhalten någorlunda tillfredsställande kan rekonstrueras. Under de senaste 800 000 åren med ungefär 8 istider och interglacialer vardera, räknar man med att koncentrationen varierat mellan 180 och 290 ppmv (de höga värdena under interglacialerna). Dessa mätningar visar tydligt att temperaturökningen inträffat före koldioxidökningen, sannolikt beroende på att havstemperaturen styrt utsläppet av koldioxid från havet.  Detta har fått flera att tro att samma sak skulle gälla idag. Detta är emellertid inte fallet vilket kan påvisas på flera sätt. Under de senaste 15 åren har havstemperaturen knappast ökat, men koldioxidhalten har under samma tid ökat med 30 ppmv motsvarande ca 62 Gton kol. Isotopmätningar visar att tillskottet har fossilt ursprung genom att halten av kol 14 i luftens koldioxid  proportionellt gradvis har minskat och är lägre än i  hav och vegetation. Vidare rör det sig om koldioxid som oxiderats i atmosfären eftersom mätningar visar att luftens koncentration av syre samtidigt minskat i motsvarande grad. Nettoökningen av koldioxid har också varit proportionell mot de ökade fossila utsläppen som nu enligt IEAs sammanställning är de dubbla jämfört med för 40 år sedan. Det råder därför ingen tveksamhet att ökningen av koldioxid i atmosfären i dominerande grad är av fossilt ursprung. De naturliga utsläppen av fossil koldioxid från vulkaner och liknande är också små jämfört med de antropogena utsläppen.

Hur lång är varaktigheten i atmosfären?

Kolcykeln bestäms av ett antal processer på vitt skilda tidsskalor. En är en följd av det snabba utbudet mellan atmosfär, vegetation och hav där en tydlig  global årscykel kan ses med ett atmosfärmaximum i maj och ett minimum i oktober. Detta beror på att den dominerande växtmassan finns på Norra Hemisfären. Denna årscykel framträder tydligt även på isolerade stationer som den på Mauna Loa och varierar där med 6-7 ppmv mellan minimum och maximum.

En längre tidsskala på åtskilliga decennier har att göra med nettoassimilering i vegetation och hav. En ökad koldioxidhalt fungerar som gödning för växtligheten där växtmassa i olika former anrikas. Havet fungerar också som en sänka men processen är långsammare än på laboratoriebänken på grund av havens stabila temperaturskiktning. Under de senaste 50 åren har i genomsnitt ca hälften av de fossila utsläppen försvunnit i hav och vegetation. Den ökade assimilationen i havet framgår av den långsamma försurningen av havsvattnet. En uppskattning av källor och sänkor i globalt medelvärde under det senaste decenniet kan ses i figur 2. Att förväxla tidsskalan för nettouppehället med tidsskalan för fotosyntesen och respirationen är ett förekommande missförstånd. Detta är helt irrelevant då det är tidsskalan för de globalt representativa värdena som givetvis är det viktiga.Fig. 2Fig. 2 : Källor och sänkor för antropogent baserade koldioxidutsläpp 2000-2008 Källa IPCC.

Den slutliga sänkan för koldioxid i atmosfären är övergång till kalciumkarbonat, CaCO3, via kemisk reaktion med olika silikatbaserade bergarter för att slutligen via strömmande vatten hamna i havet. Detta är en process på en tidsskala av millioner år. Effektiviteten i denna process beror på den hydrologiska cykeln som i sin tur förstärks av temperaturen. På en mycket lång tidsskala kan man säga att atmosfärens koldioxid fungerar som ett slags termostat, då vid en hög temperatur den hydrologiska cykeln är mer aktiv och CO2 försvinner snabbare ur atmosfären och omvänt. En sammanfattning av dessa processer kan ses i figur 3 där man beräknat hur lång tid det tar för en viss mängd kol att försvinna från atmosfären.Fig. 3

 Fig. 3 :  Var hamnar ett utsläpp på 100 Gton under de kommande 1000 åren? Källa IPCC.

Koldioxidhalten och växtligheten

Många växthus arbetar med en förhöjd CO2 koncentration och det förefaller som en ökning till 600-700 ppmv är gynnsamt för de flesta växter. Vidare förefaller det som om behovet av vatten snarare minskar än ökar. I flera områden har biomassan ökat markant under de senaste decennierna inte minst i Sverige när nettoackumulation i den svenska skogen uppgår till ca 40 Mton C/år per år vilket innebär att Sverige knappast har något nettoutsläpp av koldioxid.  Nettoackumulation på global skala i den terrestriska biosfären uppskattas för närvarande till 1.6 Gton C/år

Hur påverkas jordens strålningsbalans av CO2?

Detta har i sina huvuddrag varit känt sedan mitten och slutet av 1800-talet men klarlades först genom ett antal viktiga arbeten främst under 1960-talet eftersom man måste ta hänsyn till ändringar i atmosfärens stabilitet.  Syukuro Manabe har här varit den ledande forskaren. Koldioxidens absorptionsband är nära nog mättade varför effekten på absorptionen av jordens värmestrålning är proportionell mot logaritmen av koncentrationen. En ökning av mängden CO2 från 150 till 300 ppmv har samma effekt som från 300 till 600 eller 600 till 1200 ppmv. Eftersom vi har ett antal övriga växthusgaser som metan, lustgas och freoner brukar man använda begreppet ekvivalent CO2 effekt, dvs. den totala effekten på strålningsbalansen som vi skulle ha om de övriga växthusgaserna skulle ersättas med CO2.  Den ekvivalenta CO2 effekten motsvarar 490 ppmv. Den ekvivalenta strålningseffekten över den förindustriella uppgår nu till ca 3 W/m2 beräknat vid tropopausen ungefär på 12 km höjd. Om jordens temperatur varit oförändrad skulle alltså den utgående värmestrålningen från jorden vara 3 W/ m2 mindre än den inkommande. Eftersom jordens temperatur har ökat har också utstrålningen tilltagit vilket lett till att obalansen minskat till ca 0.5 W/ m2. Vi kan inte mäta detta från satellit men kan uppskatta det baserat på den värmemängd som jorden för tillfället assimilerar. Drygt 90 % av detta värme går åt att värma upp världshavet.

CO2 i sig är knappast ett ödesproblem om inte koncentration stiger till värden omkring och mer än det dubbla av vad vi har idag. Problemet hänger snarare samman hur främst vattenångan i atmosfärens beter sig. Om den ökar som en följd av temperaturen stiger, enligt Clausius-Clapeyron regel, dvs. nästan exponentiellt, blir följden en ytterligare förhöjd marktemperatur beroende på att tillbakastrålningen mot rymden sker från en högre nivå i atmosfären. Detta kompliceras ytterligare genom förändrad molnbildning till följd av ändrad fuktighetsfördelning och är en huvudorsak till den stora osäkerheten i klimatprojektionerna.

Slutkommentar

Sammanfattningsvis är CO2 och de andra växthusgaserna ett på sikt allvarligt problem som helst bör lösas under de närmaste 50-100 åren. Det blir säkert en viktig och spännande huvuduppgift för kommande generationer.  Idag finns det knappast någon anledning till allvarlig oro. Vad vi bäst kan göra är att uppmuntra till bättre utbildning i naturvetenskap och mer stimulans för grundforskningen och utveckling av mer skonsamma energisystem. Vad som behövs är kreativa idéer främst inom energiforskningen. Vad vi däremot skall försöka slippa är vår tids klimatkolportörer och Cassandraprofeter, uppmärksammade i de så effektiva men dessvärre icke nogräknade medierna.

Referenser för ytterligare läsning:

David Archer: The Global Carbon Cycle. Princeton University Press 2010 ISBN: 978-0-691-14413-9

IPCC  2007  samt senare IPCC  2013

Lennart Bengtsson

Crowthorne/Uppsala 20 april

april 23, 2013   81 Comments

Fokusera på elektricitet och rent vatten för de fattigaste

woman open fire

Foto: www.smithsonianmag.com

Gästinlägg av Christer Löfström:

Oavsett vilket problem som uppstår är det alltid de fattigaste som drabbas hårdast. För några år sedan, på ett R&D projekt gällande rening av rökgaser från små partiklar, blev följande uppenbart för mig.

Det största miljöhotet är inte en lastbil med dieselmotor som kör genom Malmö, eller en cementfabrik i Aalborg. Det allvarligaste drabbar en fattig kvinna, som lagar familjens måltid inomhus, över öppen eld.

Detta är jag inte ensam om att inse. Det finns forskare, företag och organisationer som arbetar målinriktat mot lösningar på problemet. En organisation med ”clean cooking” som arbetsområde har Julia Roberts som ambassadör.

I Sydafrika har 12 % av den svarta befolkningen inte tillgång till elektricitet och rent vatten. Flickor i östra kap stannar hemma från skolan vid menstruation, för att de sanitära förhållandena i skolan gör det omöjligt för dem att vara där.

Det är 20 år sedan Bert Bolin skrev boken ”Hotet om klimatförändring” som en del av forskningsrådsnämndens projekt, forskningens frontlinjer. Den kom i min hand två år senare. Efter ytterligare tre år var jag klar med min genomgång av frågeställningen. Min slutsats blev att hypotesen, som framfördes av Bert Bolin, inte håller.

Ca år 2000 var jag som reserv på ett EU expertmöte i jetmotorförbränning i Paris. Jag hade noterat att motivet för forskningsprojektet, som under många år var effektivare motorer, ersatts med klimathot.

På lunchen satt jag vid samma bord som EU kommissionens ansvarige för projektet och frågade varför det var så. Man kunde hört en knappnål falla. Representanter för Rolls Royce och Snecma tittade ner i sina biffar. Kommissionens ansvarige lade ner kniv och gaffel och spände ögonen i mig. ”This question is not up for debate.”

Under de år som sedan följt är det uppenbart för en objektiv betraktare, att EU använder klimathotet för att driva energipolitik. I Sverige använder förespråkare för kärnkraft och vindkraft klimathotet i opinionsbildning. För det svenska samhället har det inget större betydelse att klimathotet överdrivs. Globalt, för de fattigaste, är det däremot katastrofalt.

För de fattigaste kvinnorna och deras barn är det därför av största vikt, att klimathotet avförs från den globala agendan och ersätts med elektricitet och rent vatten för de fattigaste. Elektriciteten skall då produceras och distribueras av de för varje område bäst lämpade metoderna. I Sydafrika innebär detta två kolkraftverk på vardera ca 5000 MW under uppbyggnad och planeringen av 6 nya kärnkraftverk.

Christer Löfström

Civilingenjör Teknisk Fysik (pensionist)

april 22, 2013   26 Comments

Hur går vi vidare?

Ibland kan jag känna mig som en helt splittrad person. Som klimatskeptiker är jag optimistisk om mänsklighetens framtid. Jag hoppas att klimatforskarna åtminstone har så pass mycket rätt så att ökningen av koldioxidhalten faktiskt räcker för att motverka en eventuell avkylning beroende på att PDO kommer i negativ fas och att solens aktivitet förefaller minska, och jag är övertygad om att ökningen av koldioxidhalten kommer att visa sig vara till gagn för livet på jorden.

Men

samtidigt kan jag ju inte vara annat än pessimistisk när det gäller politiken. Då och då träffar jag vanligtvis kloka människor, t.o.m. en del med icke-föraktliga naturvetenskapliga insikter, som när man försöker att få dem att åtminstone sätta sig in i frågan

lutar sig mot de 97 procenten. ”Science is settled”.

Hur går vi vidare?

Såvitt jag förstår så tror politikerna fortfarande att det är nödvändigt att åtminstone låtsas ta klimathotet på allvar – varje avvikelse ifrån den rätta läran ger ju en storm av mediekritik.

Min ansats är därför att först och främst angripa klimatpolitiken – nästan alla instämmer i att det är nästan brottsligt att göra sprit åt törstiga bilar av det som kunde ha blivit mat åt hungriga människor. Så långt brukar det gå bra. Det besvärliga är att det är få som anar hur hur stora arealer som skulle behövas för att ersätta mer än promillen av de fossila bränslena.

Kort sagt – det känns ofta helt hopplöst.

Ändå är jag fortfarande optimist och det beror helt enkelt på att kvinnorna världen runt i all tysthet flyttar fram sina positioner. Även i de fattigaste länderna skaffar de sig telefoner och med eller utan skolgång skaffar de sig mer och mer kunskaper om världen utanför den egna närmaste omgivningen. Därmed blir de allt svårare att kontrollera – vilket leder till att männen alltmer desperat försöker att kontrollera dem. Min optimism beror helt enkelt på att jag tror att männen kommer att förlora den kampen.

Därmed kommer världen att bli jämlikare och rättvisare.

Och därmed kommer hela klimatfrågan att vara glömd om 15 år och det kommer naturligtvis också att gälla också för oss som gjorde vad vi kunde för att bekämpa en vansinnig klimatpolitik

april 22, 2013   102 Comments

Obegränsad tillväxt – javisst!

trend

Allt som oftast dyker det upp olika Malthusianska argument i klimatdebatten eftersom det för många alarmister är just rädslan för att jordens resurser skall ta slut som är själva drivkraften bakom deras ställningstagande. Även om de så småningom kanske skulle bli övertygade om att koldioxid faktiskt inte utgör något hot så skulle de fortfarande vara emot en tillväxt byggd på konsumtion. Argumentet lyder ungefär så här:

”Eftersom naturresurserna är ändliga så måste vi människor hushålla med dem så att även våra barn och barnbarn kan få sin rättmätiga del av dem. Den obegränsade tillväxt vi nu har är i längden ohållbar och kommer att sluta med katastrof.”

Thomas Robert Malthus har fått stå som namngivare för denna typ av argument då han kanske var den som först gav det en preciserad form: På grund av att befolkningstillväxten med nödvändighet kommer att gå snabbare (exponentiellt) än produktionen av mat (aritmetiskt), så kommer massvält att utbryta.

Argumentet har dykt upp i många olika varianter sedan dess. Men det kanske mest kända exemplet i vår tid på Malthusianska domedagsscenarier är Romklubbens The Limits to Growth från 1972 . Boken påverkade starkt Gru Harlem Brundtlands FN-rapport Vår gemensamma framtid. Nu senast florerar samma typ av argument i DNs serie ”Min stund på jorden”. Precis som hos Malthus så handlar det om hur naturens järnhårda lagar sätter upp gränser och att det krävs resoluta politiska ingrepp för att stoppa upp den nuvarande utvecklingen.

Argumentet är dock ett feltänk. Naturen sätter inga absoluta gränser för vår utveckling, det finns inga naturgivna ”järnhårda” lagar som tvingar oss att dra ned på tillväxten. Den kan fortgå obegränsat. De enda gränserna för tillväxt är mänsklig kreativitet, och sådana begränsningar som människan själv sätter upp.

Begreppet ”naturresurs” är, skulle jag vilja hävda, ett samhällsvetenskapligt begrepp och har väldigt lite med natur att göra. Den av naturen givna potentialen att utnyttja olja, gas, energi, metaller, mark, vatten, etc. är så gott som obegränsad. Det finns långt mer materia, plats och energi än vad vi för dagen kan använda. Även på vår lilla planet. Den enda praktiskt intressanta begränsningen för att utnyttja denna potential är vår tekniska och ekonomiska förmåga.

Låt mig ta ett åskådligt exempel: Alla talar om hur viktigt det är att spara på energi. Politikerna inför skatter och regleringar så att ”vi” skall spara på energi. Men hur mycket energi finns det på jorden egentligen? Hotar den att ta slut fortare än vi förbrukar den? I enlighet med Einsteins enkla formel, E=mc2, så finns det faktiskt hur mycket energi som helst runt omkring oss. En enda av de biljetter som någon passagerare printar ut på tågstationen innehåller tillräckligt med energi för att driva det tåg han skall åka med en sträcka som motsvarar ett par varv runt jordklotet. De begränsande faktorerna, som också gör att vi som individer själva sparar på energi, är tekniken och kostnaden. Inte att naturen sätter upp opåverkbara hinder.

Den tekniska nivån sätter gränser för att något skall bli en resurs. Dels påverkar tekniknivån i hög grad vilka råvaror och ämnen som vi kan använda inom industrin. Oljan i mellanösterns öknar var historiskt sett inte mycket till resurs förrän samhällena hade avancerat förbi stearinljusens tid. Oljan blev en resurs först när vi fick bilar, tåg och motordrivna båtar. Innan dess så var de ”asfaltsjöar” som ibland bildades mellan sanddynerna bara kletiga och illaluktande platser som djur och människor helst undvek.

Den tekniska nivån är också en faktor för utvinning och omvandling, och därmed för kostnaden, av de varor som tillverkas av råvaran i fråga. Om det är för dyrt för att användas så är det ingen ”resurs”. Inte heller om det saknas tekniska möjligheter att utvinna den eller att förädla den till något användbart. Men med ökad ekonomisk och teknisk tillväxt så ökar också mängden naturtillgångar.

Naturligtvis måste varje råvara analyseras för sig; det kan finnas lokala begränsningar och omständigheter som påverkar. Men allmänt sett så visar erfarenheten (se exempevis här, här och här) att alla domedagsprofetior kommit på skam. Det som händer när efterfrågan och priser ökar på en naturtillgång är en eller flera av följande saker:

  • Utvinningen från existerande fyndigheter effektiviseras
  • Användningen av råvaran effektiviseras
  • Prospekteringen efter nya källor ökar
  • Artificiell tillverkning av resursen utvecklas
  • Alternativa ersättningsvaror ökar i användning
  • Konsumtionsmönstret ändras

Och detta åstadkoms helt utan att någon upplyst expertkår tillsammans med politiker behöver gå in och försöka styra produktionen och ransonera konsumtionen.

De malthusianska argumenten var fel redan på 1700-talet och de är lika fel idag. Och det vet de flesta som satt sig in i frågorna. Ändå upprepas de om och om igen som ett självspelande piano. Det verkar som om varje generation måste upptäcka ”Oj, naturen är begränsad” på nytt, och tro sig ha insett något livsviktigt.

Ingemar Nordin

Bra artiklar i ämnet: Wired, Gösta Walin,

april 21, 2013   74 Comments

Ingen ljusning för FNs klimatpanel

weltwoche

P. Gosselin på NoTricksZone har översatt en intervju till engelska (här,  här och här) med vise-ordföranden för IPCCs WG1, Thomas Stocker. Det handlar alltså om en ytterst centralt placerad person inom en ytterst central del av den kommande rapporten från FNs klimatpanel. Resultatet är tyvärr ganska nedslående för alla som hoppas på att den nya rapporten skall innehålla åtminstone ett litet tecken på att man tänker ta intryck av senare tids forskning. Tvärt om är det samma gamla dogmer som ältas en gång till – ganska förvirrat och fyllt med självmotsägelser. Men vad gör det så länge de flesta mainstreamjournalister och ansvariga politiker lätt låter lura sig av vetenskapligt fikonspråk?

Det är Dr. Sebastian Lüning som står för analysen. Hans slutsats är att Stocker avslöjat sig som en ren klimataktivist:

Vi bör alla vara bekymrade när en ledande IPCC-företrädare, en som antas bedöma och summera den vetenskapliga litteraturen objektivt, redan personligen har tagit ställning på klimatalarmistsidan. .. vilka möjligheter finns det då för att IPCC kommer att revidera sina överdrivna temperaturförutsägelser och att modifiera sina modeller i enlighet med den kraftfulla evidens som visar att naturliga klimatfaktorer spelar roll för uppvärmningen? …

En av de viktigaste uppgifterna för IPCC under de kommande åren är att förhindra personliga intressekonflikter och försäkra sig om en lämplig dos skepticism när man hanterar vetenskaplig litteratur. Tills så sker så kommer IPCCs rapporter tyvärr inte att kunna ge något vettigt bidrag till förståelsen av de komplexa klimatsambanden.

Ingemar Nordin

april 21, 2013   42 Comments

Klimatpolitik på lösan grund

Lars Bern

Gästinlägg av Lars Bern

Det har från första början saknats en stabil vetenskaplig grund för FN:s och hela västvärldens klimatarbete. Efter larm bl.a. från den svenska metrologen Bert Bolin inrättade FN 1988 sin klimatpanel (IPCC) med syfte att samla in och bearbeta vetenskapligt material rörande människans förmodade klimatpåverkan. På IPCC:s hemsida anger man sitt syfte med ”att på ett omfattande, objektivt, öppet och genomskinligt sätt värdera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen världen över som är av betydelse för att förstå risken med klimatförändring orsakad av mänskliga aktiviteter, dess observerade och förväntade effekter och möjligheter till anpassning och begränsning”.

Baserat på denna avgränsade målsättning har man byggt teoretiska datormodeller för att försöka bedöma människans klimatpåverkan det närmaste århundradet. Modellberäkningar har gjorts av fysiska storheter utan att känna till alla relevanta bakgrundsfaktorer av betydelse som påverkar det man skall beräkna. De som sysslat med empirisk vetenskap vet att en sådan arbetsmetod saknar vetenskapligt värde och snarast är att betrakta som pseudovetenskap.   (…)

Läs hela artikeln

Klimatpolitik på lösan grund

 

april 20, 2013   43 Comments

Stoppa stödet till vindkraften

Stoppa stödet till vindkraften

Att ersätta lönsam elproduktion som ger åtta miljarder i skatteintäkter med olönsam elproduktion som kräver stora subventioner är oklok politik. Subventionerna till vindkraften bör tas bort, skriver fem kristdemokratiska kommunpolitiker i dagens SvD

Gå gärna in och stöd med kommentarer!

 

april 19, 2013   46 Comments

Det våras för klimatkänsligheten: Judith Curry

Skärmklipp

Judith Curry har läst en hel radda artiklar om klimatkänsligheten och skrivit blogginlägget Meta-uncertainty in the determination of climate sensitivity. Där tar hon upp många nya klimatvetenskapliga artiklar som pekar på en lägre klimatkänslighet medan ett par andra ger det motsatta budskapet. Men Judith Currys bedömning av det samlade evidensläget är att det pekar mot en lägre klimatkänslighet. Så kanske kan vi säga att det våras för klimatkänsligheten?

Judith Curry jämför argumenten i den kanske mest uppmärksammade artikeln i MSM A sensitive matter i The Economist och i en debattartikel för ABC av Dana Nuccitelli och Michael E. Mann, How the Economist got it wrong.

I blogginlägget konstaterar Judith Curry att man kan urskilja två sidor som hon kallar Schlesingers respektive Trenberths sida. Michael Schlesinger vid Climate Research Group inom the Department of the Atmospheric Sciences vid the University of Illinois är en ledande klimatforskare som anser att klimatkänsligheten har ett lågt värde medan Kevin Trenberth från National Center for Atmospheric Research anser att denna har ett värde i den högre delen av vad klimatmodellerna säger.

För att undersöka hur bra vetenskapligt stöd var och en av dessa två sidor har går Judith Curry igenom ett stort antal klimatvetenskapliga artiklar från senaste tiden. Detta ligger till grund för hennes avslutande syntes och bedömning av det vetenskapliga bevisläget.

I denna avslutande del av sitt blogginlägg jämför Judith Curry två citat.

Mann och Nuccitelli:

När den samlade informationen från alla dessa oberoende informationskällor kombineras, hittar klimatforskare faktiskt belägg för en klimatkänslighet som är mycket nära till den kanoniska uppskattningen 3 ° C. Denna uppskattning är fortfarande den vetenskapliga konsensusen, och nuvarande generation klimatmodeller – som tenderar att samlas i sina värderingar av klimatetskänsligheten kring denna uppskattning – förblir våra bästa verktyg för att projicera framtida klimatförändringar och dess eventuella effekter.


The Economist:

Om klimatforskare var kreditvärderingsinstitut skulle klimatkänsligheten vara på negativa bevakningslista. Men den skulle ännu inte ha nedgraderats.


The Economist stöder sig i sin artikel på flera klimatvetenskapliga arbeten av Hargreaves med flera, Aldrin med flera, Antonova och Schlesinger samt Forster och Gregory (märkligt nog påstår Nuccitelli och Mann något annat). Till detta lägger Judith Curry tre nya artiklar som hon läst av Schlesinger med flera, av Nic Lewis och av Troy Masters.

En särskilt intressant sak är att varken Nic Lewis eller Troy Masters är gängse klimatforskare. Judith Curry betecknar dem som frilansande klimatforskare eller medborgarforskare. Kanske kan man säga att de ägnar sig åt hobbyforskning ungefär som jag själv, även om jag helt klart måste erkänna att min egen klimatvetenskapliga skicklighet långt ifrån har uppnått deras nivå. Nic Lewis har nämligen publicerat i den ledande tidskriften Journal of Climate och Troy Masters i den likaledes ledande Climate Dynamics.

Det finns för övrigt ett i sammanhanget intressant blogginlägg av Isaac Held, Estimating TCR from recent warming, där denne namnkunnige klimatforskare kommer fram till åsikten att den transienta klimatkänsligheten är omkring 1,4 C per koldioxidfördubbling. I ett gästinlägg här på TCS, Uppskattning av jordsystemets kortfristiga klimatkänslighet från ”observerade” data, kom Lennart Bengtsson fram till i stort sett samma värde som Isaac Held.

När det gäller den studie av Fasullo och Trenberth som Nuccitelli och Mann stöder sina argument för en hög klimatkänslighet på så anser Judith Curry att deras metod, baserad på klimatmodeller, inte håller. Hon hänvisar till tre klimatvetenskapliga artiklar som talar emot att den använda metoden kan ge korrekta resultat. Det enda Nuccitelli och Mann mer anger att de kan stöda sig på är ett opublicerat manuskript av Hansen med flera.

Judith Curry avslutar på följande sätt.

När man väger de nya rönen, särskilt förbättringarna av metodiken för känslighetsanalys, blir det allt svårare att inte nedgradera uppskattningarna av klimatkänsligheten.

Och slutligen är det en större kupp av de frilansande/medborgerliga klimatforskarnas rörelse att Nic Lewis och Troy Masters publicerar inflytelserika artiklar om detta ämne i ledande tidskrifter.

april 19, 2013   132 Comments

Antarktis avsmältning normal

 

Antarktisstudie 201304

Under de senaste decennierna har glaciärerna längst kusterna på Västra Antarktis tunnats ut. Forskning visar att avsmältningen har accelererat och ger ett signifikant bidrag till havshöjningen. Nya iskärnor visar dock att även om förändringarna är dramatiska  kan de inte kopplas till mänskligt orsakad global uppvärmning.

”If we could look back at this region of Antarctica in the 1940s and 1830s, we would find that the regional climate would look a lot like it does today, and I think we also would find the glaciers retreating much as they are today,” säger Eric Steig, professor på  University of Washington

Resultaten presenterades i Nature geoscience den 14 april och blev självklart en stor nyhet i svenska media och då särskilt i Public Service, våra oberoende och sakliga nyhetskanaler på Sveriges Radio och SVT. ;-)

Jag har pratat med Veijo Pohjala, Professor i naturgeografi vid Institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet, om vad som händer med landisarna just nu. Vad gäller Västra Antarktis ska man ha klart för sig att beräkningarna på hur mycket vatten som isarna har släppt visar att det handlar om 4 millimeters bidrag till den globala havshöjningen sedan 1990 och fram till idag. För Grönlands del handlar det om det dubbla, ca 8 millimeter räknat från 1990 och fram till idag.  

Människor i allmänhet och klimataktivister i synnerhet verkar ha en något förvrängd verklighetsuppfattning. Detta gäller inte minst hur mycket avsmältningen av isarna vid polerna faktiskt har bidragit till havsnivåhöjningen. Avsmältningen av landis på Grönland har accelererat de senaste 15-20 åren. Skulle den trenden fortsätta skulle det kunna bli tal att tala om men så är det inte än så länge.

Det handlar om en dryg centimeter på över tjugo år vilket översatt till ”Föräldravrålslogik” blir att ”isarna vid polerna smälter av i en rasande fart”.

 

april 18, 2013   278 Comments

EU´s vassaste klimatverktyg i sank?

ChartRendererServlet

Priset på att släppa ut ett ton koldioxid
(källa: Thomson Reuters Point Carbon’s OTC price assessments)

 

På tisdagen avslog EU´s politiker förslaget om att senarelägga försäljningen av 900 miljoner utsläppsrätter. Priset på utsläppsrätter sjönk som en sten till sin lägsta notering hittills efter att ha stigit beskedligt den senare tiden i förväntan på att förslaget skulle gå igenom. Det är uppenbart att Europa i en svår ekonomisk situation står delade i denna fråga. Det lönar sig för närvarande att betala för ökade utsläpp snarare än att investera i ny teknologi som minskar utsläppen. Diskussionerna som föregick voteringen visar på att även i ett land som Tyskland är meningarna delade. Tysklands ekonomiminister Philipp Rösler ansåg att:

 A limiting [of carbon credits] would further burden our industry and harm the competitiveness of Germany and the whole EU

Han ansåg vidare att röstningen var

an excellent signal for the economic recovery process in Europe

Samtidigt ansåg landets miljöminister Peter Altmaier att utfallet var:

 a step backward for the system of European emission trading

EU´s  speciella kommisionär för klimatförändringar Connie Hedegaard  var dock besviken och sa att:

Europe needs a robust carbon market to meet our climate targets and spur innovation ……We will now reflect on the next steps to ensure that Europe has a strong EU ETS … the market, the investors and our international partners are all awaiting

Det faktum att t.ex Connie Hedegaard är fast besluten om att ”rätta till” marknaden så att den följer de spår som hon och t.ex vår egen miljöminister Lena Ek vill gör att marknaden måste skaka på huvudet. Om detta är det skarpaste ”klimatverktyget” som Europa har, är det svårt att se hur Europa skall kunna påverka de globala utsläppen. För inte så länge sedan beskrev Lena Ek, EU-kommissionens nu nedröstade förslag som ett sätt att rädda EU´s klimatverktyg. Hon avslutade sin artikel med orden:

Nuvarande pris på utsläppsrätter är för lågt för att skapa incitament för de investeringar i teknik och infrastruktur med låga växthusgasutsläpp som krävs för att EU ska klara sina långsiktiga klimatmål. Sammantaget riskerar detta att hota hela den mekanism som byggts upp under många år för att bekämpa klimatförändringarna på ett effektivt och samordnat sätt. Sverige vill därför stödja initiativ som syftar till att stärka ETS och dess prissignal.

Vi måste säkerställa att EU:s skarpaste klimatverktyg fungerar och möter förväntningarna från såväl berörda företag som engagerade medborgare.

Nationalekonomen Runar Brännlund svarade i DN att politiker inte skulle gripa in i vad som var tänkt att fungera som ett marknadssystem, han skrev att:

Att dra in utsläppsrätter nu, så kallad ”backloading”, innebär för det första att man underkänner sin egen ursprungliga tilldelning, och för det andra att man helt plötsligt ändrar spelreglerna för aktörerna på marknaden.

Brännlund prisade dock systemet i sig självt med orden:

EU-ETS är det bästa som hänt på klimatområdet, men låt inte politisk klåfingrighet av den typ som EU-kommissionen och Lena Ek ropar på bli en första spik i EU-ETS-kistan.

Lena Ek svarade att ”backloading” var den minst dåliga lösningen. Runar Brännlund fick dock i och med tisdagens votering gehör för sin åsikt och Lena Ek och EU tycks därmed ha förlorat sitt ”skarpaste klimatverktyg”.

Frågan är dock om ”spiken i kistan” redan är ett faktum, med eller utan ”backloading”. Kanske var det en helt enkelt en kista som hade byggts från början, även om den var tänkt som ett stolt skepp och att det följdriktigt går till botten enkom genom sin felaktiga konstruktion. Priset på att släppa ut ett ton koldioxid gick åtminstone i botten under tisdagen. Vilken påverkan detta kommer att få internationellt för de motsvarande marknader som aviserats i en del länder, som ibland refererat till EU ETS som ett gott exempel, återstår att se.

I USA föll utsläppen av Växthusgaser med 1,6% under 2011 i jämförelse med 2010 enligt EPA, till stor del på grund av minskad kolanvändning utan ett system av utsläppshandel. Att som Europa skapa ett till synes marknadsbaserat system som sedan skall korrigeras med jämna mellanrum när prisbilden inte följer politikernas ambitioner, är antagligen precis som Brännlund påpekar helt fel väg att gå. EU har inte enbart ett problem på halsen, utan verkar ha samlat på sig ett antal.

Lägg ner den nuvarande klimatpolitiken och vi har ett problem mindre att lösa.

april 17, 2013   65 Comments