Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Category — Energipolitik

Gröna jobb – en bluff

WOR0907-EC-Buttons-v1

Gröna jobb – en revolution eller en bluff? Tja, om man skall tro en artikel från amerikanska Institute for Energy Research så lutar det nog åt det senare. Barack Obamas löften om hur den gröna energisektorn skulle skapa miljontals jobb har hittills endast resulterat i 2 298 permanenta jobb – till en kostnad av $11.45 miljoner per jobb.

Det låter lite som Ebberöds bank om det här politiska initiativet.

maj 9, 2013   20 Comments

Hänt i veckan 2

Nigel Farage

Bild: The Daily Mail, UKIPs ordförande Nigel Farage

Om vi denna gång vänder blicken söder ut, mot Tyskland och England, så kan vi notera att det har inträffat ett par saker som kan få rätt stora klimat- och energipolitiska konsekvenser där.

I England så har kritiken mot subventionerna av ”förnyelsebar” energi tilltagit alltmer. Den senaste märkliga konsekvensen av regeringens politik är att man stängt ned ett välfungerande kolkraftverk för att istället importera träflis från USA. Dyrare och större CO2-utsläpp blir det (läs mer här). – Kanske tänkte man inte på det? :-)

Nu har emellertid engelsmännen också haft lokalval runt omkring i landet. Och till de grönas bestörtning så har det EU- och klimatskeptiska partiet, UKIP, tagit bortåt 25% av rösterna. Det gör dem till tredje största parti före det gröna partiet och före koalitionspartnern Liberal Democrats. Cameron är redan pressad från en stark falang skeptiker bland sina egna Tories, och det här valresultatet lär inte underlätta en fortsatt tankebefriad politik mot ett ”förnyelsebart” Utopia.

I Tyskland byter man sedan ett tag kärnkraft mot brunkol, samtidigt som man fortsätter med världens förmodligen största subventioner till vind- och solkraft. Det råder med andra ord fullt kaos också i det landets energipolitik. Även här har pressen börjat göra kritiska granskningar av den förda politiken.

I veckan kom emellertid en positiv nyhet: Hans-Joachim Schellnhuber har kommit på kant med Angela Merkel som han varit vetenskaplig rådgivare till. Kanske har den rapport som han och hans rådgivningsgrupp, WBGU, skrivit äntligen nått Merkel, och att hon själv kunnat läsa om alla stolligheter som föreslås där. P.Gosselin håller ögonen öppna, och ger länkar för vidare läsning här.

Ingemar Nordin

maj 5, 2013   58 Comments

Klimatet och mänsklighetens energiförsörjning

Kärnkraft

Jag fick i veckan ett mail från en av våra finska läsare, Lena Huldén, som tipsade om en bra artikel. I Finlands kommunistpartis husorgan ”Tiedonantaja” ingick 2013-04-13 en artikel om hur mycket en eventuell övergång till förnybar energi skulle kosta globalt och för Finland i förhållande till GDP. Statistik och uträkningar presenteras. Artikeln har väckt stor kalabalik inom partiet där ledningen till största delen domineras av klimattrogna. Författaren är Larry Huldén.

Lena och Larry Huldén är bägge entomologer. Larry Huldén doktorerade på parasitsvampar på insekter och är intendent på Naturhistoriska Centralmuséet i Helsingfors universitet och Lena är docent i applicerad zoologi och undervisar på Forstvetenskapliga institutionen i Helsingfors universitet. Lena har också doktorerat i historia och senare ytterligare en gång i entomologi.

Artikeln är kanske lite längre än vad som är brukligt på TCS, men jag finner den väl värd att läsa. Så med tillstånd av författaren, håll till godo.

Här följer artikeln:

Gästinlägg av Larry Huldén

Under de senaste aderton åren har FN i olika delar av världen organiserat nitton klimattoppmöten och nästan 30 tekniska klimatmöten. Över 180 000 registrerade deltagare från c. 190 stater har använt över en miljard dollar i resor och uppehällen. Under de senaste 16 åren har koldioxidens andel i atmosfären stigit med 10 % till följd av användningen av fossila bränslen men världens medeltemperatur har inte stigit. Den internationella mellanstatliga klimatpanelen, IPCC, har förutspått att världens medeltemperatur kan stiga med 2 – 6 °C före seklets slut om inte koldioxidutsläppen minskar. Osäkerhetsgränserna beror på olika åsikter om hur klimatkänsligheten svarar på exempelvis en fördubbling av koldioxidhalten.

År 1972 beställde Romklubben, som representerar politiker, forskare och ekonomer, en rapport som uppskattade sambandet mellan jordens naturresursers tillgångar och befolkningsökningen. Man oroade sig för de sinande energikällorna. En av rapportens slutsatser då var att oljan skulle räcka i högst 20 – 50 år framöver. Uppskattningen var en felbedömning och nu, 40 år senare, förefaller oljan att räcka till ännu i årtionden. Enligt de nyaste uppskattningarna finns det stenkol ännu för tusen år. (…)

Läs hela artikeln

Klimatet och mänsklighetens energiförsörjning

 

april 27, 2013   502 Comments

Gästinlägg av Lennart Bengtsson

Ikväll, på Restaurang Hållplatsen i Uppsala, inleds en serie tisdagsarrangemang under den gemensamma rubriken: Klimatpolitiken – ett värre hot än fossilanvändningen? till vilka Eje Collinder är initativtagare. Jag har fått uppdraget att inleda  med en föredragning: Koldioxidhalten i atmosfären med gott om utrymme för frågor och diskussion.

Adress Strandbodgatan 5, Tid: 18:30

Här på TCS presenteras ett gästinlägg av en välkänd klimatforskare, professor Lennart Bengtsson, som förutom vid Uppsala universitet, är är verksam vid ISSI i Bern och Universitetet i Reading.

Lite om kolcykeln

Sedan mars 1958, då regelbundna mätningar av koldioxid på Mauna Loa påbörjades, har halten i luften ökat med ca ¼ (26 %). Liknande mätningar från ett stort antal plattformar (markstationer, flygplan och satelliter) har visat att Mauna Loa mätningarna i stora drag kan ses som representativa för jordatmosfären som helhet.  CO2-halten är nu ca 396 ppmv (miljondelar i volym). Ökningen sedan mars 1958 uppgår till 81 ppmv och motsvarar ca 169 miljarder ton kol (169 Gton).  Som framgår av figur 1 har ökningen varit monoton och tilltagande och ökningen under de senaste 20 åren har varit mer än den dubbla jämfört med 1960 och 1970-talet.Fig.1Fig. 1 : Koldioxidkoncentrationen i ppm(v) vid Mauna Loa för tiden mars 1958 – mars 2013. Källa NOAA: http://www.esrl.noaa.gov/gmd/ccgg/trends/

Det totala utsläppet av CO2 sedan början på industrialiseringen(1750) uppskattas till 365±30 Gton. Sedan 1900 har utsläppen i stort ökat exponentiellt med en tillväxtfaktor av 0,026/år (en 18-dubbling på 110 år).

Genom avskogning beräknas nettoflödet från vegetationen sammantaget vara positiv och uppgå till 30±45 Gton. Detta nettoflöde har emellertid gradvis ändrats från en källa till att nu vara en sänka för CO2 med ca 16 Gton merupptag i biosfären under det senaste decenniet.

Huvuddelen av emissionen på 395 Gton sedan1750 har hamnat i atmosfären med 240±10 och i världshavet med 155±30 Gton.

Överlagrat på detta nettoflöde finns ett omfattande naturligt utbyte av CO2 mellan dels atmosfär och hav på ±60 Gton/år och mellan atmosfären och landbiosfären på ca ±120 Gton/år ( fotosyntes och respiration). Ett annat naturligt kolflöde är den långsamma transporten till havet (på en tidsskala av milliontals år) via förvittring av bergarter och övergång till kalciumkarbonat. Detta kol återvänder till atmosfären via vulkanismen.

Jag skall här försöka klarlägga en del missförstånd om kolcykeln vilket framgått i en del debattinlägg under den senaste tiden. Dessa frågor och kommentarer rör koldioxidens troliga ursprung, dess varaktighet i atmosfären, dess källor och sänkor och de följder som ökningen har på vegetation och jordens strålningsbalans. Referenser för läsning finns nedan.

Varifrån kommer koldioxiden?

Jämfört med planeten Venus är mängden koldioxid i jordens atmosfär några miljondelar trots att mängden kol på Venus och Jorden bedöms vara lika. Orsaken är att kolet på jorden huvudsakligen finns i berggrunden och i mindre omfattning i havet och i vegetationen och inte som på Venus i atmosfären. Under jordens historia har koldioxiden i atmosfären varierat med minst en faktor 20, åtminstone för de tidsperioder för vilken koldioxidhalten någorlunda tillfredsställande kan rekonstrueras. Under de senaste 800 000 åren med ungefär 8 istider och interglacialer vardera, räknar man med att koncentrationen varierat mellan 180 och 290 ppmv (de höga värdena under interglacialerna). Dessa mätningar visar tydligt att temperaturökningen inträffat före koldioxidökningen, sannolikt beroende på att havstemperaturen styrt utsläppet av koldioxid från havet.  Detta har fått flera att tro att samma sak skulle gälla idag. Detta är emellertid inte fallet vilket kan påvisas på flera sätt. Under de senaste 15 åren har havstemperaturen knappast ökat, men koldioxidhalten har under samma tid ökat med 30 ppmv motsvarande ca 62 Gton kol. Isotopmätningar visar att tillskottet har fossilt ursprung genom att halten av kol 14 i luftens koldioxid  proportionellt gradvis har minskat och är lägre än i  hav och vegetation. Vidare rör det sig om koldioxid som oxiderats i atmosfären eftersom mätningar visar att luftens koncentration av syre samtidigt minskat i motsvarande grad. Nettoökningen av koldioxid har också varit proportionell mot de ökade fossila utsläppen som nu enligt IEAs sammanställning är de dubbla jämfört med för 40 år sedan. Det råder därför ingen tveksamhet att ökningen av koldioxid i atmosfären i dominerande grad är av fossilt ursprung. De naturliga utsläppen av fossil koldioxid från vulkaner och liknande är också små jämfört med de antropogena utsläppen.

Hur lång är varaktigheten i atmosfären?

Kolcykeln bestäms av ett antal processer på vitt skilda tidsskalor. En är en följd av det snabba utbudet mellan atmosfär, vegetation och hav där en tydlig  global årscykel kan ses med ett atmosfärmaximum i maj och ett minimum i oktober. Detta beror på att den dominerande växtmassan finns på Norra Hemisfären. Denna årscykel framträder tydligt även på isolerade stationer som den på Mauna Loa och varierar där med 6-7 ppmv mellan minimum och maximum.

En längre tidsskala på åtskilliga decennier har att göra med nettoassimilering i vegetation och hav. En ökad koldioxidhalt fungerar som gödning för växtligheten där växtmassa i olika former anrikas. Havet fungerar också som en sänka men processen är långsammare än på laboratoriebänken på grund av havens stabila temperaturskiktning. Under de senaste 50 åren har i genomsnitt ca hälften av de fossila utsläppen försvunnit i hav och vegetation. Den ökade assimilationen i havet framgår av den långsamma försurningen av havsvattnet. En uppskattning av källor och sänkor i globalt medelvärde under det senaste decenniet kan ses i figur 2. Att förväxla tidsskalan för nettouppehället med tidsskalan för fotosyntesen och respirationen är ett förekommande missförstånd. Detta är helt irrelevant då det är tidsskalan för de globalt representativa värdena som givetvis är det viktiga.Fig. 2Fig. 2 : Källor och sänkor för antropogent baserade koldioxidutsläpp 2000-2008 Källa IPCC.

Den slutliga sänkan för koldioxid i atmosfären är övergång till kalciumkarbonat, CaCO3, via kemisk reaktion med olika silikatbaserade bergarter för att slutligen via strömmande vatten hamna i havet. Detta är en process på en tidsskala av millioner år. Effektiviteten i denna process beror på den hydrologiska cykeln som i sin tur förstärks av temperaturen. På en mycket lång tidsskala kan man säga att atmosfärens koldioxid fungerar som ett slags termostat, då vid en hög temperatur den hydrologiska cykeln är mer aktiv och CO2 försvinner snabbare ur atmosfären och omvänt. En sammanfattning av dessa processer kan ses i figur 3 där man beräknat hur lång tid det tar för en viss mängd kol att försvinna från atmosfären.Fig. 3

 Fig. 3 :  Var hamnar ett utsläpp på 100 Gton under de kommande 1000 åren? Källa IPCC.

Koldioxidhalten och växtligheten

Många växthus arbetar med en förhöjd CO2 koncentration och det förefaller som en ökning till 600-700 ppmv är gynnsamt för de flesta växter. Vidare förefaller det som om behovet av vatten snarare minskar än ökar. I flera områden har biomassan ökat markant under de senaste decennierna inte minst i Sverige när nettoackumulation i den svenska skogen uppgår till ca 40 Mton C/år per år vilket innebär att Sverige knappast har något nettoutsläpp av koldioxid.  Nettoackumulation på global skala i den terrestriska biosfären uppskattas för närvarande till 1.6 Gton C/år

Hur påverkas jordens strålningsbalans av CO2?

Detta har i sina huvuddrag varit känt sedan mitten och slutet av 1800-talet men klarlades först genom ett antal viktiga arbeten främst under 1960-talet eftersom man måste ta hänsyn till ändringar i atmosfärens stabilitet.  Syukuro Manabe har här varit den ledande forskaren. Koldioxidens absorptionsband är nära nog mättade varför effekten på absorptionen av jordens värmestrålning är proportionell mot logaritmen av koncentrationen. En ökning av mängden CO2 från 150 till 300 ppmv har samma effekt som från 300 till 600 eller 600 till 1200 ppmv. Eftersom vi har ett antal övriga växthusgaser som metan, lustgas och freoner brukar man använda begreppet ekvivalent CO2 effekt, dvs. den totala effekten på strålningsbalansen som vi skulle ha om de övriga växthusgaserna skulle ersättas med CO2.  Den ekvivalenta CO2 effekten motsvarar 490 ppmv. Den ekvivalenta strålningseffekten över den förindustriella uppgår nu till ca 3 W/m2 beräknat vid tropopausen ungefär på 12 km höjd. Om jordens temperatur varit oförändrad skulle alltså den utgående värmestrålningen från jorden vara 3 W/ m2 mindre än den inkommande. Eftersom jordens temperatur har ökat har också utstrålningen tilltagit vilket lett till att obalansen minskat till ca 0.5 W/ m2. Vi kan inte mäta detta från satellit men kan uppskatta det baserat på den värmemängd som jorden för tillfället assimilerar. Drygt 90 % av detta värme går åt att värma upp världshavet.

CO2 i sig är knappast ett ödesproblem om inte koncentration stiger till värden omkring och mer än det dubbla av vad vi har idag. Problemet hänger snarare samman hur främst vattenångan i atmosfärens beter sig. Om den ökar som en följd av temperaturen stiger, enligt Clausius-Clapeyron regel, dvs. nästan exponentiellt, blir följden en ytterligare förhöjd marktemperatur beroende på att tillbakastrålningen mot rymden sker från en högre nivå i atmosfären. Detta kompliceras ytterligare genom förändrad molnbildning till följd av ändrad fuktighetsfördelning och är en huvudorsak till den stora osäkerheten i klimatprojektionerna.

Slutkommentar

Sammanfattningsvis är CO2 och de andra växthusgaserna ett på sikt allvarligt problem som helst bör lösas under de närmaste 50-100 åren. Det blir säkert en viktig och spännande huvuduppgift för kommande generationer.  Idag finns det knappast någon anledning till allvarlig oro. Vad vi bäst kan göra är att uppmuntra till bättre utbildning i naturvetenskap och mer stimulans för grundforskningen och utveckling av mer skonsamma energisystem. Vad som behövs är kreativa idéer främst inom energiforskningen. Vad vi däremot skall försöka slippa är vår tids klimatkolportörer och Cassandraprofeter, uppmärksammade i de så effektiva men dessvärre icke nogräknade medierna.

Referenser för ytterligare läsning:

David Archer: The Global Carbon Cycle. Princeton University Press 2010 ISBN: 978-0-691-14413-9

IPCC  2007  samt senare IPCC  2013

Lennart Bengtsson

Crowthorne/Uppsala 20 april

april 23, 2013   81 Comments

Fokusera på elektricitet och rent vatten för de fattigaste

woman open fire

Foto: www.smithsonianmag.com

Gästinlägg av Christer Löfström:

Oavsett vilket problem som uppstår är det alltid de fattigaste som drabbas hårdast. För några år sedan, på ett R&D projekt gällande rening av rökgaser från små partiklar, blev följande uppenbart för mig.

Det största miljöhotet är inte en lastbil med dieselmotor som kör genom Malmö, eller en cementfabrik i Aalborg. Det allvarligaste drabbar en fattig kvinna, som lagar familjens måltid inomhus, över öppen eld.

Detta är jag inte ensam om att inse. Det finns forskare, företag och organisationer som arbetar målinriktat mot lösningar på problemet. En organisation med ”clean cooking” som arbetsområde har Julia Roberts som ambassadör.

I Sydafrika har 12 % av den svarta befolkningen inte tillgång till elektricitet och rent vatten. Flickor i östra kap stannar hemma från skolan vid menstruation, för att de sanitära förhållandena i skolan gör det omöjligt för dem att vara där.

Det är 20 år sedan Bert Bolin skrev boken ”Hotet om klimatförändring” som en del av forskningsrådsnämndens projekt, forskningens frontlinjer. Den kom i min hand två år senare. Efter ytterligare tre år var jag klar med min genomgång av frågeställningen. Min slutsats blev att hypotesen, som framfördes av Bert Bolin, inte håller.

Ca år 2000 var jag som reserv på ett EU expertmöte i jetmotorförbränning i Paris. Jag hade noterat att motivet för forskningsprojektet, som under många år var effektivare motorer, ersatts med klimathot.

På lunchen satt jag vid samma bord som EU kommissionens ansvarige för projektet och frågade varför det var så. Man kunde hört en knappnål falla. Representanter för Rolls Royce och Snecma tittade ner i sina biffar. Kommissionens ansvarige lade ner kniv och gaffel och spände ögonen i mig. ”This question is not up for debate.”

Under de år som sedan följt är det uppenbart för en objektiv betraktare, att EU använder klimathotet för att driva energipolitik. I Sverige använder förespråkare för kärnkraft och vindkraft klimathotet i opinionsbildning. För det svenska samhället har det inget större betydelse att klimathotet överdrivs. Globalt, för de fattigaste, är det däremot katastrofalt.

För de fattigaste kvinnorna och deras barn är det därför av största vikt, att klimathotet avförs från den globala agendan och ersätts med elektricitet och rent vatten för de fattigaste. Elektriciteten skall då produceras och distribueras av de för varje område bäst lämpade metoderna. I Sydafrika innebär detta två kolkraftverk på vardera ca 5000 MW under uppbyggnad och planeringen av 6 nya kärnkraftverk.

Christer Löfström

Civilingenjör Teknisk Fysik (pensionist)

april 22, 2013   26 Comments

Klimatpolitik på lösan grund

Lars Bern

Gästinlägg av Lars Bern

Det har från första början saknats en stabil vetenskaplig grund för FN:s och hela västvärldens klimatarbete. Efter larm bl.a. från den svenska metrologen Bert Bolin inrättade FN 1988 sin klimatpanel (IPCC) med syfte att samla in och bearbeta vetenskapligt material rörande människans förmodade klimatpåverkan. På IPCC:s hemsida anger man sitt syfte med ”att på ett omfattande, objektivt, öppet och genomskinligt sätt värdera den senaste vetenskapliga, tekniska och socioekonomiska litteraturen världen över som är av betydelse för att förstå risken med klimatförändring orsakad av mänskliga aktiviteter, dess observerade och förväntade effekter och möjligheter till anpassning och begränsning”.

Baserat på denna avgränsade målsättning har man byggt teoretiska datormodeller för att försöka bedöma människans klimatpåverkan det närmaste århundradet. Modellberäkningar har gjorts av fysiska storheter utan att känna till alla relevanta bakgrundsfaktorer av betydelse som påverkar det man skall beräkna. De som sysslat med empirisk vetenskap vet att en sådan arbetsmetod saknar vetenskapligt värde och snarast är att betrakta som pseudovetenskap.   (…)

Läs hela artikeln

Klimatpolitik på lösan grund

 

april 20, 2013   43 Comments

Stoppa stödet till vindkraften

Stoppa stödet till vindkraften

Att ersätta lönsam elproduktion som ger åtta miljarder i skatteintäkter med olönsam elproduktion som kräver stora subventioner är oklok politik. Subventionerna till vindkraften bör tas bort, skriver fem kristdemokratiska kommunpolitiker i dagens SvD

Gå gärna in och stöd med kommentarer!

 

april 19, 2013   46 Comments

Att finna en kurva

Häromdagen sökte jag efter en kurva som skulle visa den globala förbrukningen av fossila bränslen sedan åtminstone 100 år tillbaka. Ungefär en sådan kurva har jag sett förut, så det borde gå snabbt och lätt att hitta den. Jag önskade svensk text, och googlade därför på “fossilförbrukning” och “historia”. Givetvis fick  jag 100-tals träffar, men under stigande irritation märkte jag att det enkla diagrammet inte dök upp.

Inledningsvis var jag måttligt förvånad över att Wikipedia svek mig. Där fanns dock en sammanfattning av kemin för de fossila bränslena.  Däremot inte enkla faktabesked om förbrukningen, utan en lång beskrivning av fossilbrukets vådor för klimatet och mänsklighet.  Irritationen växte  när jag hade sökt på åtminstone ett tiotal ytterligare träffar utan att lyckas. Inte enbart för att kurvan inte dök upp, utan också för att jag  var gång hamnade i den miljöpolitiskt gängse beskrivningen av fossilbränslen som en fara för mänskligheten. Intrycket blir att man inte får upplysa om fakta, utan att samtidigt varna för användningen, och att detta senare tog en stor del av utrymmet. Jag vill inte trötta läsare med en uppräkning, men t ex var hemsidorna för Tekniska och Historiska muséerna paradexempel på klimatpolitisk förkunnelse. Det måste ha känts ungefär så, för den som på drottning Viktorias hov önskade en upplysande föreläsning om sexualkunskap.

Nå, heder åt Näringslivets Ekonomifakta – där fann jag detta diagram med två kurvor.

Beskuren CO2-utsläpp

Den brun-gråa kurvan var den jag sökt. Med index för år 1900 lika med 100, visar den att de globala CO2-utsläppen från förbrukningen av fossila bränslen, (inklusive cementtillverkning) år 2011 stigit till ca 1800.

En bonus med detta diagram är att det också har motsvarande kurva för Sverige. Skillnaden mellan dessa två kurvor är värd en kommentar eller två. Från 1915 följer de båda kurvorna varandra  fram till 1975. Därefter har de svenska utsläppen minskat, under det att de globala ökat i oförändrad takt.  Sverige har halverat sina CO2-utsläpp sedan 1975, och under samma tid har de globala ökat med ca 80%.

Jag erkänner min förvåning över detta! En trotsig chansning: Jag är inte ensam om denna okunnighet! Det skulle ha varit en bra fråga i vår opinions- och kunskapsundersökning i somras: Hur har Sveriges CO2-utsläpp 1975-2005 förändrats

a) ökat med 12%

b) minskat med 50%

c) ökat med 42 %?

Flera riksdagsmän och journalister skulle nog ha svarat fel – eller hur?;-)

I nästa steg kan det vara värt att fundera över orsaken. Började Sverige “gå före” i den internationella klimatpolitiken redan 1975? Nej, då hade det klimatfagra talet ännu inte drabbat vårt rike. Figuren nedan, denna gång från Wikipedia,  visar att det istället var kärnkraften som i stor skala ersatte fossilimporten. Efter den lilla tröskeln1972-74 ökade elproduktionen från kärnkraftverken starkt under perioden 1975-85. De olikfärgade segmenten motsvarar de maximalt 12 st reaktorer vi haft i drift för elproduktion

Sv kkraft

Ungefär samtidigt, 1970-2005, minskade följdriktigt  vår import av råolja och oljeprodukter från 350 till 190 TWh. Dessa siffror kommer från Ekonomifakta. De två diagrammen ger bakgrunden till att den svenska elproduktionen numera är nästan helt fossilfri.Visst kan det vara bra att spara el – men inte för att minska CO2-utsläppen. Det som överraskar är måhända att ökningen av bilkörningen inte kompenserat för omläggningen av elproduktionen. Sopförbränning har också ökat under denna period men av dess CO2-utsläpp ”räknas” endast den andel som uppskattas komma från fossila produkter, t ex plaster.;-)

Återigen, mot bakgrund av den intensiva diskussionen om svenska fossilutsläpp under flera år, och kravet på att vi skall ”gå före” – visst är det överraskande att  vi  gjort detta sedan mer än 30 år!

april 16, 2013   77 Comments

Vi vet var resurserna finns

Skiffergas mm

Vi har ju här på TCS ett flertal gånger diskuterat den sk ”skiffergasrevolutionen” och bla pekat på att tillgången på billig energi, förutom att den har potential att göra flera länder, bla USA, alltmer självförsörjande på gas och petroleumprodukter, också faktiskt tränger undan kol och minskar utsläppen av växthusgaser och det till låga kostnader. Nya upptäckter görs hela tiden. År 2006 upptäcktes ett stort gasfält utanför Moçambiques kust som sträcker sig över 100 mil och kan innehålla 70 trillioner kubikfot gas.

USA:s totala skiffergasreserver kommer att  expandera dramatiskt när nya källor tas i drift, och eventuellt nå 5.5 miljoner fat per dag i mitten av decenniet. Detta är en tiofaldig ökning sedan 2009. USA tillgodoser redan 72 % av sitt eget oljebehov, mot cirka 50 % för ett decennium sedan. Konsekvenserna av denna förändring är mycket stora geopolitiskt, energisäkerhetsmässigt, för militära allianser och för ekonomisk aktivitet.

Kritik har emellertid också riktats mot de positiva framtidsprogoserna, bla från miljörörelsen som förutom att peka på olika tänkbara miljöproblem även hävdar att detta är en bubbla som snabbt går mot sitt slut. Något som C-G förtjänstfullt redovisade i ett inlägg nyligen. Naturligtvis har dessa grupperingar också ett intresse av att få ett slut på en era av billiga fossila bränslen, trots att dessa just nu medverkar till en omfattande minskning av koldioxidutsläppen. Man måste därför anta att motståndet är av dogmatisk art.

Ofrånkomligt är emellertid att kombinationen av skiffergas och frackingteknik är fundamentalt annorlunda än att leta efter gas och olja som man gjorde tidigare, och det har obestridligen skapat nya stora reserver. I stället för leta med dyra och chansartade borrhål vet man nu exakt var gasen och oljan är instängd, nämligen i enorma sandstensformationer som sträcker sig över hela stater. Nackdelen är att enskilda borrhål tenderar att generera 20 % årlig avkastning på investerat kapital men de tenderar också att minska upp till 80 % under de första 18 månaderna. Man måste därför borra fler hål än tidigare.

Jag tror emellertid att de farhågor som rests kring de verkliga tillgångarna och kring ”bubblefrågan” är överdrivet alarmistiska. Det mesta av problematiken kring snabba initiala tillgångar, och en därefter utplanande produktionskurva, vid en nyproducerad ”källa” är relativt välkända inom prospekteringsindustrin. Utvinningskurvorna för konventionell olja eller skiffergas utgör ingen direkt överraskning för produktionsbolagen. Detta är variabler man räknat med.

Frågan är givetvis högeligen intressant och diskussionen kring detta bör givetvis fortsätta, särskilt eftersom nu även svenska media har börjat lyfta frågan. Fyndigheter finns i alla världsdelar, men det är i USA utvinningen är i full sving. Gasen är där på god väg att ersätta kolet som bränsle och pressar tillbaka oljeimporten, skriver tex DN helt riktigt.  USA:s produktionsökning av gas och – i mindre omfattning – olja hör till de största som setts de senaste 30 åren, konstaterar bla investmentbanken Goldman Sachs i en rapport

Skiffergasrevolutionen har, skriver tex Forbes, liksom alla revolutioner emellertid två sidor av myntet. Den har släppt lös en flod av billig energi, men det har också skapat ett ekorrhjul för borrare som hela tiden måste sätta in kapital i nya borrhål och visa på ständiga inkomster från gasen. Även om det sistnämnda i viss mån tycks vara dystra utsikter så innebär det en enorm lyx vi inte hade innan. Vi vet nu precis var det finns olja och gas och vi vet också hur mycket det kostar för att få den ur marken, menar man.

International Energy Agency utfärdade i november förra året en rapport som visar att USA kommer att överträffa Saudiarabien avseende total oljeproduktion 2020.

Goda nyheter för den amerikanska ekonomin, och världen, totalt sett.

 

april 6, 2013   34 Comments

Skifferoljans uthållighet ?

I flera inlägg och många kommentarer har vi diskuterat  den dramatiska förändring som utvinnandet av skiffergas och –olja i USA och Kanada innebär för den globala fossilmarknaden. Ett Nordamerika som inom en nära framtid är energimässigt självförsörjande innebär en stor förändring, både ekonomiskt och politiskt för hela världen.  De flesta finner det mycket glädjande att USA’s beroende av politiskt instabila regimer i öst skulle minska. En stor vinst, både för  fredsutsikterna och de västliga demokratiernas krisiga ekonomier synes ligga inom räckhåll.

En ganska färsk kommentar i Nature (vol. 494, sid 307, 2013): “Energy: A reality check on the shale revolution” författad av J. David Hughes (länk) har dämpat glädjen och fått mig att undra. Hughes huvudtes är nämligen att  skifferborrhålen har kort produktionstid, och han har samlat data som tyder på detta.Figuren

Den översta figuren visar hur produktionen utvecklats vid de fem stora skiffergasfält som tillsammans ger 80% av USAs skiffergas. Tidaxeln är förskjuten för respektive fält, så att den visar de tre första driftsåren i de fem fallen.

Enligt Hughes är det typiskt att produktion faller 80-95% under dessa tre år, som kurvorna visar. Mittenfiguren visar hur produktion från ett “medelborrhål” inom respektive fält utvecklats på en gemensam tidsaxel. Det visar att utbytet blir än sämre från de borrhål som görs i senare skede. Den nedersta figuren visar den totala utvinningen på de olika fälten när nya borrhål tillkommit.

Det är ingen tvekan om att Hughes resultat pekar på att skiffergasen ger ett kortvarigt utbyte och han rapporterar liknande data för skifferolja. Han sammanfattar: “Production will ultimately be limited by available drilling locations, and when they run out, production will fall at rates of 30–50% per year. This is projected to occur within 5 years for the Bakken and Eagle Ford tight-oil plays.” M a o peak-oil igen – men i ett mycket snabbare förlopp.

Nå, genom att leva vidare i fler än fem år med Kjell Aleklett i huset, och lyssna till kloka ord och kommentarer från Marian Radetski, så har jag haft glädjen notera att den alarmismen överlevt sitt bäst-före-datum. Det är dock inte självklart att nästa dystra spådom är felaktig endast för att den föregående var det. Inte ens när jag konstaterat att J. David Hughes är är geovetare och ”fellow” vid Post Carbon Institute, Santa Rosa i Kalifornien, kan jag känna mig förvissad om att hans beskrivning och slutsats är felaktig.  Det är en organisation som på sin hemsida proklamerar: There are signs the climate movement could be on the verge of a remarkable and surprising victory. If we read the current context correctly, and if the movement can adjust its strategy to capture the opportunity presented, it could usher in the fastest and most dramatic economic transformation in history.” Jag har letat efter kommentarer i Nature och på nätet bland flera kritiska bloggar utan att finna någon kritik mot Hughes beskrivning av skiffergas och –olja. Däremot en del ”grönt beröm”. Det hör också till historien att Hughes redan i höstas presenterade sina slutsatser på ett AGU-möte, och inte heller därifrån dokumenterades någon vägande kritik.

Det är därför med beklagande som jag lämnar detta frågetecken hängande i luften och med förhoppningen att någon TCS-läsare är skickligare än jag på att hitta de kommentarer som borde finnas. I sista hand måste vi kanske acceptera att skiffergasrevolutionen var för bra för att vara sann? – I så fall har vi inget att vinna på att vara sist med att inse detta!

mars 26, 2013   69 Comments