Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Category — Miljö

Klimatpolitiken motverkar en hållbar utveckling

vårnatur

Sällan har det väl förts en så kontraproduktiv, miljöfientlig, kortsiktig och ohållbar politik som dagens klimatpolitik.

Läs Lars Berns insiktsfulla artikel på Newsmill!

maj 15, 2013   19 Comments

Till koldioxidens försvar

co2

Det blir ännu ett försvarstal idag. Den här gången är det Harrison Schmitt och William Happer som försvarar koldioxiden i The Wall Street Journal. När alarmisterna i våra svenska stormedia går i spin över de 400 ppm:ens magi, då planeten skall gå under, så kan detta vara en bra påminnelse om att mycket koldioxid i atmosfären faktiskt är, och har varit, till godo för livet på jorden.

Den demoniserade kemiska föreningen är en välsignelse för växternas liv och har liten korrelation med den globala temperaturen.

Av alla världens kemiska föreningar har ingen ett sämre rykte än koldioxid. Tack vare den målmedvetna demoniseringen av denna naturliga och viktiga atmosfäriska gas från förespråkare för statlig kontroll av energiproduktionen, är den konventionella fördomen om koldioxid att det är en farlig förorening. Detta är helt enkelt inte fallet. I motsats till vad vissa vill få oss att tro, kommer en ökad koldioxidhalt i atmosfären att gynna den ökande befolkningen på planeten genom att öka produktiviteten inom jordbruket.

Den avstannande observerade globala uppvärmningen under det senaste decenniet har visat hur överdrivna NASA: s och de flesta andra dator-förutsägelser av den av människan orsakade uppvärmningen har varit- och hur lite korrelation uppvärmningen har med halterna av koldioxid i atmosfären att göra. Som många forskare har påpekat, så korrelerar variationer i den globala temperaturen mycket bättre med solens aktivitet och med komplicerade cykler i haven och atmosfären. Det finns heller inte det minsta bevis för att mer koldioxid har orsakat mer extremt väder.

De nuvarande nivåerna av koldioxid i jordens atmosfär, som närmar sig 400 delar per miljon, är låga om vi jämför med det normala i geologins och växternas evolutionära historia. Nivåerna var 3.000 ppm, eller mer, tills den paleogena perioden (börjar ca 65 miljoner år sedan). För de flesta växter och för de djur och människor som använder dem är mer koldioxid, långt från att vara en ”förorening” i behov av minskning, en fördel. Detta är redan allmänt erkänt av de som driver kommersiella växthus, och som artificiellt ökar nivåerna av koldioxid till 1000 ppm eller mer för att förbättra tillväxten och kvaliteten i sina anläggningar.

Genom att använda energin från solljuset – tillsammans med den katalytiska verkan av ett forntida enzym som kallas rubisco, det vanligast förekommande proteinet på jorden – omvandlar växter koldioxid från luften till kolhydrater och andra användbara molekyler. Rubisco katalyserar fastsättningen av en koldioxid molekyl till en annan fem-kol-molekylen för att göra två tre-kol molekyler, som sedan omvandlas till kolhydrater. (Eftersom en användbar produkt från koldioxidavskiljning består av tre-kol molekyler, kallas växter som använder denna enkla process C3-växter.) C3-växter, såsom vete, ris, sojabönor, bomull och många fodergrödor, har utvecklats när det fanns mycket mer koldioxid i atmosfären än idag. Så dessa jordbruksprodukter är faktiskt undernärda i avseende på koldioxid i förhållande till sin ursprungliga utformning.

Vid dagens låga nivåer av koldioxid i atmosfären, kan rubisco i C3-växter luras att ersätta koldioxidmolekyler med syremolekyler. Men denna substitution minskar effektiviteten i fotosyntesen, speciellt vid höga temperaturer. För att komma runt problemet, har ett litet antal växter utvecklat ett sätt att berika koldioxid-koncentration runt rubisco enzymet, och att undertrycka syrekoncentrationen. De kallas C4-växter eftersom de använder en molekyl med fyra kolatomer, växter som använder detta evolutionära trick inkluderar sockerrör, majs och andra tropiska växter.

Även om C4-växter har utvecklats för att klara låga halter av koldioxid, så har denna lösning ett pris eftersom det kräver extra kemisk energi. Med höga halter av koldioxid i atmosfären så är C4-växter inte lika produktiva som C3-växter som inte har de overhead-kostnaderna för koldioxidens anrikningssystem.

Detta är inte allt för att försvara nyttan av koldioxid. Just nu, på våra nuvarande låga nivåer av koldioxid, betalar växterna ett högt pris för vattenanvändningen. Vare sig växter är C3 eller C4 så är det sätt på vilket de får koldioxid från luften detsamma; växtbladen har små hål, eller klyvöppningar, stomata, genom vilka koldioxid-molekyler kan diffundera in i ett fuktig inre för att användas i växtens fotosyntetiska cykler.

Densiteten för vattenmolekylerna i bladet är typiskt 60 gånger större än densiteten hos koldioxiden i luften, och diffusionshastigheten hos vatten-molekylen är större än den hos koldioxid-molekylen.

Så beroende på den relativa fuktigheten och temperaturen, diffunderar 100 eller ännu flera vattenmolekyler ur bladet för varje molekyl av koldioxid som diffunderar in. Och inte varje koldioxidmolekyl som diffunderar in ett blad införlivas i ett kolhydrat. Som en konsekvens kräver växterna många hundra gram vatten för att producera ett gram växtbiomassa, till stor del bestående av kolhydrat.

Driven av behovet att spara vatten producerar växterna färre klyvöppningar i sina blad när det finns mer koldioxid i luften. Detta minskar den mängd vatten som växten tvingas att svettas ut och gör att växten kan tåla torra förhållanden bättre.

Skördarna under de senaste torra åren påverkades mindre av torka än dust-ball torkorna under 1930-talet då det var mindre koldioxid i luften. Numera, i en tid av ökande befolkning och knapphet av mat och vatten i vissa regioner, är det konstigt att människovänner inte ropar efter mer koldioxid i atmosfären. Istället fördömer de den.

Vi vet att koldioxid har utgjort en betydligt större andel av jordens atmosfär än idag, och den geologiska historien visar att livet blomstrade på land och i haven under dessa tider. Den otroliga förteckning över förmodade fasor som kommer att drabba världen med ökande koldioxid är ren tro förklädd till vetenskap.

Mr Schmitt är en adjungerad professor i ingenjörsvetenskap vid University of Wisconsin-Madison, var astronaut på Apollo 17 och är en före detta amerikansk senator från New Mexico. Mr Happer är professor i fysik vid Princeton University samt före detta chef för kontoret för energiforskning vid US Department of Energy. Översättning: Sven M. Nilsson, uppfinnare och entreprenör.

Ingemar Nordin

maj 12, 2013   134 Comments

Fokusera på elektricitet och rent vatten för de fattigaste

woman open fire

Foto: www.smithsonianmag.com

Gästinlägg av Christer Löfström:

Oavsett vilket problem som uppstår är det alltid de fattigaste som drabbas hårdast. För några år sedan, på ett R&D projekt gällande rening av rökgaser från små partiklar, blev följande uppenbart för mig.

Det största miljöhotet är inte en lastbil med dieselmotor som kör genom Malmö, eller en cementfabrik i Aalborg. Det allvarligaste drabbar en fattig kvinna, som lagar familjens måltid inomhus, över öppen eld.

Detta är jag inte ensam om att inse. Det finns forskare, företag och organisationer som arbetar målinriktat mot lösningar på problemet. En organisation med ”clean cooking” som arbetsområde har Julia Roberts som ambassadör.

I Sydafrika har 12 % av den svarta befolkningen inte tillgång till elektricitet och rent vatten. Flickor i östra kap stannar hemma från skolan vid menstruation, för att de sanitära förhållandena i skolan gör det omöjligt för dem att vara där.

Det är 20 år sedan Bert Bolin skrev boken ”Hotet om klimatförändring” som en del av forskningsrådsnämndens projekt, forskningens frontlinjer. Den kom i min hand två år senare. Efter ytterligare tre år var jag klar med min genomgång av frågeställningen. Min slutsats blev att hypotesen, som framfördes av Bert Bolin, inte håller.

Ca år 2000 var jag som reserv på ett EU expertmöte i jetmotorförbränning i Paris. Jag hade noterat att motivet för forskningsprojektet, som under många år var effektivare motorer, ersatts med klimathot.

På lunchen satt jag vid samma bord som EU kommissionens ansvarige för projektet och frågade varför det var så. Man kunde hört en knappnål falla. Representanter för Rolls Royce och Snecma tittade ner i sina biffar. Kommissionens ansvarige lade ner kniv och gaffel och spände ögonen i mig. ”This question is not up for debate.”

Under de år som sedan följt är det uppenbart för en objektiv betraktare, att EU använder klimathotet för att driva energipolitik. I Sverige använder förespråkare för kärnkraft och vindkraft klimathotet i opinionsbildning. För det svenska samhället har det inget större betydelse att klimathotet överdrivs. Globalt, för de fattigaste, är det däremot katastrofalt.

För de fattigaste kvinnorna och deras barn är det därför av största vikt, att klimathotet avförs från den globala agendan och ersätts med elektricitet och rent vatten för de fattigaste. Elektriciteten skall då produceras och distribueras av de för varje område bäst lämpade metoderna. I Sydafrika innebär detta två kolkraftverk på vardera ca 5000 MW under uppbyggnad och planeringen av 6 nya kärnkraftverk.

Christer Löfström

Civilingenjör Teknisk Fysik (pensionist)

april 22, 2013   26 Comments

Obegränsad tillväxt – javisst!

trend

Allt som oftast dyker det upp olika Malthusianska argument i klimatdebatten eftersom det för många alarmister är just rädslan för att jordens resurser skall ta slut som är själva drivkraften bakom deras ställningstagande. Även om de så småningom kanske skulle bli övertygade om att koldioxid faktiskt inte utgör något hot så skulle de fortfarande vara emot en tillväxt byggd på konsumtion. Argumentet lyder ungefär så här:

”Eftersom naturresurserna är ändliga så måste vi människor hushålla med dem så att även våra barn och barnbarn kan få sin rättmätiga del av dem. Den obegränsade tillväxt vi nu har är i längden ohållbar och kommer att sluta med katastrof.”

Thomas Robert Malthus har fått stå som namngivare för denna typ av argument då han kanske var den som först gav det en preciserad form: På grund av att befolkningstillväxten med nödvändighet kommer att gå snabbare (exponentiellt) än produktionen av mat (aritmetiskt), så kommer massvält att utbryta.

Argumentet har dykt upp i många olika varianter sedan dess. Men det kanske mest kända exemplet i vår tid på Malthusianska domedagsscenarier är Romklubbens The Limits to Growth från 1972 . Boken påverkade starkt Gru Harlem Brundtlands FN-rapport Vår gemensamma framtid. Nu senast florerar samma typ av argument i DNs serie ”Min stund på jorden”. Precis som hos Malthus så handlar det om hur naturens järnhårda lagar sätter upp gränser och att det krävs resoluta politiska ingrepp för att stoppa upp den nuvarande utvecklingen.

Argumentet är dock ett feltänk. Naturen sätter inga absoluta gränser för vår utveckling, det finns inga naturgivna ”järnhårda” lagar som tvingar oss att dra ned på tillväxten. Den kan fortgå obegränsat. De enda gränserna för tillväxt är mänsklig kreativitet, och sådana begränsningar som människan själv sätter upp.

Begreppet ”naturresurs” är, skulle jag vilja hävda, ett samhällsvetenskapligt begrepp och har väldigt lite med natur att göra. Den av naturen givna potentialen att utnyttja olja, gas, energi, metaller, mark, vatten, etc. är så gott som obegränsad. Det finns långt mer materia, plats och energi än vad vi för dagen kan använda. Även på vår lilla planet. Den enda praktiskt intressanta begränsningen för att utnyttja denna potential är vår tekniska och ekonomiska förmåga.

Låt mig ta ett åskådligt exempel: Alla talar om hur viktigt det är att spara på energi. Politikerna inför skatter och regleringar så att ”vi” skall spara på energi. Men hur mycket energi finns det på jorden egentligen? Hotar den att ta slut fortare än vi förbrukar den? I enlighet med Einsteins enkla formel, E=mc2, så finns det faktiskt hur mycket energi som helst runt omkring oss. En enda av de biljetter som någon passagerare printar ut på tågstationen innehåller tillräckligt med energi för att driva det tåg han skall åka med en sträcka som motsvarar ett par varv runt jordklotet. De begränsande faktorerna, som också gör att vi som individer själva sparar på energi, är tekniken och kostnaden. Inte att naturen sätter upp opåverkbara hinder.

Den tekniska nivån sätter gränser för att något skall bli en resurs. Dels påverkar tekniknivån i hög grad vilka råvaror och ämnen som vi kan använda inom industrin. Oljan i mellanösterns öknar var historiskt sett inte mycket till resurs förrän samhällena hade avancerat förbi stearinljusens tid. Oljan blev en resurs först när vi fick bilar, tåg och motordrivna båtar. Innan dess så var de ”asfaltsjöar” som ibland bildades mellan sanddynerna bara kletiga och illaluktande platser som djur och människor helst undvek.

Den tekniska nivån är också en faktor för utvinning och omvandling, och därmed för kostnaden, av de varor som tillverkas av råvaran i fråga. Om det är för dyrt för att användas så är det ingen ”resurs”. Inte heller om det saknas tekniska möjligheter att utvinna den eller att förädla den till något användbart. Men med ökad ekonomisk och teknisk tillväxt så ökar också mängden naturtillgångar.

Naturligtvis måste varje råvara analyseras för sig; det kan finnas lokala begränsningar och omständigheter som påverkar. Men allmänt sett så visar erfarenheten (se exempevis här, här och här) att alla domedagsprofetior kommit på skam. Det som händer när efterfrågan och priser ökar på en naturtillgång är en eller flera av följande saker:

  • Utvinningen från existerande fyndigheter effektiviseras
  • Användningen av råvaran effektiviseras
  • Prospekteringen efter nya källor ökar
  • Artificiell tillverkning av resursen utvecklas
  • Alternativa ersättningsvaror ökar i användning
  • Konsumtionsmönstret ändras

Och detta åstadkoms helt utan att någon upplyst expertkår tillsammans med politiker behöver gå in och försöka styra produktionen och ransonera konsumtionen.

De malthusianska argumenten var fel redan på 1700-talet och de är lika fel idag. Och det vet de flesta som satt sig in i frågorna. Ändå upprepas de om och om igen som ett självspelande piano. Det verkar som om varje generation måste upptäcka ”Oj, naturen är begränsad” på nytt, och tro sig ha insett något livsviktigt.

Ingemar Nordin

Bra artiklar i ämnet: Wired, Gösta Walin,

april 21, 2013   74 Comments

Att finna en kurva

Häromdagen sökte jag efter en kurva som skulle visa den globala förbrukningen av fossila bränslen sedan åtminstone 100 år tillbaka. Ungefär en sådan kurva har jag sett förut, så det borde gå snabbt och lätt att hitta den. Jag önskade svensk text, och googlade därför på “fossilförbrukning” och “historia”. Givetvis fick  jag 100-tals träffar, men under stigande irritation märkte jag att det enkla diagrammet inte dök upp.

Inledningsvis var jag måttligt förvånad över att Wikipedia svek mig. Där fanns dock en sammanfattning av kemin för de fossila bränslena.  Däremot inte enkla faktabesked om förbrukningen, utan en lång beskrivning av fossilbrukets vådor för klimatet och mänsklighet.  Irritationen växte  när jag hade sökt på åtminstone ett tiotal ytterligare träffar utan att lyckas. Inte enbart för att kurvan inte dök upp, utan också för att jag  var gång hamnade i den miljöpolitiskt gängse beskrivningen av fossilbränslen som en fara för mänskligheten. Intrycket blir att man inte får upplysa om fakta, utan att samtidigt varna för användningen, och att detta senare tog en stor del av utrymmet. Jag vill inte trötta läsare med en uppräkning, men t ex var hemsidorna för Tekniska och Historiska muséerna paradexempel på klimatpolitisk förkunnelse. Det måste ha känts ungefär så, för den som på drottning Viktorias hov önskade en upplysande föreläsning om sexualkunskap.

Nå, heder åt Näringslivets Ekonomifakta – där fann jag detta diagram med två kurvor.

Beskuren CO2-utsläpp

Den brun-gråa kurvan var den jag sökt. Med index för år 1900 lika med 100, visar den att de globala CO2-utsläppen från förbrukningen av fossila bränslen, (inklusive cementtillverkning) år 2011 stigit till ca 1800.

En bonus med detta diagram är att det också har motsvarande kurva för Sverige. Skillnaden mellan dessa två kurvor är värd en kommentar eller två. Från 1915 följer de båda kurvorna varandra  fram till 1975. Därefter har de svenska utsläppen minskat, under det att de globala ökat i oförändrad takt.  Sverige har halverat sina CO2-utsläpp sedan 1975, och under samma tid har de globala ökat med ca 80%.

Jag erkänner min förvåning över detta! En trotsig chansning: Jag är inte ensam om denna okunnighet! Det skulle ha varit en bra fråga i vår opinions- och kunskapsundersökning i somras: Hur har Sveriges CO2-utsläpp 1975-2005 förändrats

a) ökat med 12%

b) minskat med 50%

c) ökat med 42 %?

Flera riksdagsmän och journalister skulle nog ha svarat fel – eller hur?;-)

I nästa steg kan det vara värt att fundera över orsaken. Började Sverige “gå före” i den internationella klimatpolitiken redan 1975? Nej, då hade det klimatfagra talet ännu inte drabbat vårt rike. Figuren nedan, denna gång från Wikipedia,  visar att det istället var kärnkraften som i stor skala ersatte fossilimporten. Efter den lilla tröskeln1972-74 ökade elproduktionen från kärnkraftverken starkt under perioden 1975-85. De olikfärgade segmenten motsvarar de maximalt 12 st reaktorer vi haft i drift för elproduktion

Sv kkraft

Ungefär samtidigt, 1970-2005, minskade följdriktigt  vår import av råolja och oljeprodukter från 350 till 190 TWh. Dessa siffror kommer från Ekonomifakta. De två diagrammen ger bakgrunden till att den svenska elproduktionen numera är nästan helt fossilfri.Visst kan det vara bra att spara el – men inte för att minska CO2-utsläppen. Det som överraskar är måhända att ökningen av bilkörningen inte kompenserat för omläggningen av elproduktionen. Sopförbränning har också ökat under denna period men av dess CO2-utsläpp ”räknas” endast den andel som uppskattas komma från fossila produkter, t ex plaster.;-)

Återigen, mot bakgrund av den intensiva diskussionen om svenska fossilutsläpp under flera år, och kravet på att vi skall ”gå före” – visst är det överraskande att  vi  gjort detta sedan mer än 30 år!

april 16, 2013   77 Comments

Ingen befolkningsexplosion i sikte

födelsetal

Under 70- 0ch 80-talen var domedagsprofeterna väldigt fixerade vid den hotande befolkningsexplosionen. Denna explosion av människor skulle fortgå ända tills planetens absoluta gränser hade nåtts någon gång på 90-talet och allra senast år 2000. Och då skulle allt sluta i resursbrist, svält, krig och katastrof. Till de mer framträdande Malthusianerna från denna tid hör Romklubben, Paul Erlich (med fru), samt presiden Obamas nuvarande vetenskaplige rådgivare John Holdren.

Jag minns att jag också bekymrade mig en hel del om denna till synes järnhårda paradox: Ju mer frihet människan fick, desto säkrare ledde det till hennes eget utdöende. Den enda lösningen för många, då som nu, framstod vara en global diktatur där den upplyste dispoten (FN) tillsammans med sina upplysta rådgivare (vetenskapliga råd och NGOerna) fick en oinskränkt makt över jordens resurser, och därmed över liv och död.

Jag fick dock en liten tankeställare under 80-talet av en förmodligen nu bortglömd samhällsvetare, Herman Kahn. Han pekade på det faktum att födelsetalen faktiskt minskade i de mer utvecklade länderna. Visserligen blev levnaden för innevånarna längre, men på det hela taget så avtog befolkningsökningen enligt en S-formad sigmoidkurva i land efter land. Jordens befolkning borde, om jag minns rätt, plana ut kring 9-10 miljarder människor enligt Kahn.

Ungefär samtidigt fick jag syn på Julian Simons bok, The Ultimate Resource från 1981. Och där argumenterade han för den förbluffande teorin att resurserna inte alls skulle ta slut, givet att människans tekniska och ekonomiska utveckling fick lov att fritt utvecklas. Åtminstone så hade hela 1900-talet präglats av en ständig ökning av naturresurserna som var snabbare än befolkningsökningen.

Självklart så var denna ganska omvälvande litteratur sällan eller aldrig uppmärksammad på de svenska kultursidorna. Men för mig personligen innebar den att jag tvingades att radikalt ompröva allt jag hittills lärt mig i skolan och på universitetet: Istället för att se människan som en parasit på Naturen så är hon i sanning den ultimata resursen.

Härom veckan publicerades en artikel i tidskriften Simulation av Gonzalo et. al. från Autonomous University of Madrid (UAM) och CEU-San Pablo University. De bekräftar där FNs lägsta beräkningar av befolkningsutvecklingen, som säger att jordens befolkning kommer att minska till 6,2 miljarder till år 2100 från dagens omkring 7 miljarder.

befolkningsutveckling

Bildtext: This is an estimated and projected world population according to different variants, 1950-2100 (billions). The model matches with the low fertility variant. Credit: UN

Jo, ni läste rätt. Givet de senaste siffrorna på trenderna från all världens länder från 1900 till 2010, så tyder Gonzalos beräkning på att jordens befolkning kommer att minska efter 2050. Detta förstås under förutsättning att den ekonomiska utvecklingen i de fattiga länderna tillåts fortsätta så att de kan nå upp till levnadsstandarden i västvärlden.

Författarna har använt en modell där jorden betraktas som ett slutet och ändligt system, där ”de fundamentala principerna för massans – biomassan i detta fall – och energins bevarande är uppfyllda”.

Det skulle inte alls förvåna mig om de har rätt.

Ingemar Nordin

AB

april 14, 2013   43 Comments

Forskningsfond i klimathotets tjänst

formas

”En första iakttagelse är att de prognoser som forskare tidigare gjort tycks slå in. Enligt flera av de tillfrågade forskarna så har många av de scenarier som förutsågs i den förra IPCC-rapporten redan inträffat.”, säger Cathrine Beijer som är redaktör för forskningsstiftelsen Formas tidskrift Miljöforskning.

Tillfrågade i artikeln är Ulf Molau, professor i växtekologi vid Göteborgs universitet, Michael Tjernström, professor i meterologi vid Stockholms universitet, samt Markku Rummukainen, professor i klimatologi vid Lunds universitet.

Att vi är på väg mot fyra graders uppvärmning, att havsnivån accelererar, att polarisen smälter allt snabbare och att modellernas prediktioner stämmer slås fast som absoluta fakta av de tre IPCC-medarbetarna. (Att det handlar om vetenskapligt mycket ifrågasatta påståenden får läsaren aldrig veta.) Likaså att det är oerhört bråttom om vi skall kunna undvika en framtida katastrof.

I denna artikel, och i en del andra i samma nummer kan vi läsa att det trots allt fortfarande finns några få osäkerheter kvar. T.ex. att man inte riktigt har kläm på vilken inverkan utsläppen av sot har. Likaså är molnen en osäkerhetsfaktor, liksom effekterna på den biologiska mångfalden. Men det står samtidigt helt klart att ingen av dessa osäkerheter kan inverka det minsta; vi går mot en katastrof om vi inte gör något NU.

Självklart så har vi också de förfärliga ”tröskeleffekterna”att ta hänsyn till (se dock här).

I en annan artikel berättar den Mistra-finansierade professor Johan Rockström och fotografen Mattias Klum om sin nya chockbok. Deras mål är att beröra oss, inte bara med vetenskapliga fakta utan även emotionellt. ”För att förmedla sitt budskap kombinerar författarna tung vetenskaplig fakta tillsammans med känslomässigt starka bilder”, skriver artikelförfattaren.

I ytterligare en annan artikel meddelar fil dr Lars Zetterberg, knuten till Svenska Miljöinstitutet, och Chalmersprofessorn Christian Azar att priserna på fossila bränslen och energi måste gå upp. Mycket. Azar, liksom även Tomas Kåberger, tidigare generaldirektör för Energimyndigheten och numera styrelseordförande i Japan Renewable Energy Foundation, menar att det dessutom krävs ett omfattande statligt stöd för ny, hållbar, teknik.

Ja, enligt Rockström och Klum så handlar det egentligen om mycket mer än bara lite skatter och subventioner här och där: ”En av våra vetenskapliga slutsatser är att vi måste vända vårt utvecklingsparadigm från dagens där vi i princip särar på vår moderna ekonomi och naturen. … Vår slutsats är att vi måste vända det paradigmet, det vill säga att ekonomin måste utvecklas inom ramen för planetära gränser”, säger Rockström.

Slutsatsen av denna Formas-tidskrift är att det faktiskt är väldigt bråttom. Vetenskapen har talat, och vetenskapen kan tydligen också tala om för oss vad vi bör göra politiskt.

Och det innebär förstås i sin tur att forskningsanslagen måste öka. Formas delar ut bortåt en miljard kronor per år. Allt handlar givetvis inte bara om klimatforskning. Men ”Formas främjar framstående forskning för hållbar utveckling”, står det i deras huvudslogan. Forskningen är inriktad på effekterna av den globala uppvärmningen, t.ex. för jordbruk och stadsplanering.  Och ett nytt område verkar vara ”en biobaserad samhällsekonomi för en hållbar utveckling”.

Huvuddelen av all deras ”forskning” tar således skräckscenarierna som en självklar utgångspunkt. Den kritiskt granskande och ifrågasättande forskningen göre sig icke besvär i Formas. Det här är en oceanångare, med många passagerare som lever på att det klimathotas utan hämningar.

Ingemar Nordin

mars 10, 2013   26 Comments

Greenpeace + UNEP = Världsregering

our planet

Inom FNs miljöorgan UNEP jublar man. För tjänstemännen och politikerna där innebär nämligen Rio+20, och inte minst det beslut som togs lite i skymundan strax före jul i FNs generalförsamling, att de fått klartecken till att inrätta ett globalt styre för jordens resurser och miljö.  Det är i vart fall den tolkning som ges i UNEPs skrift Our Planet.

I skriften råder rena halleluja stämningen; nu äntligen skall UNEP få massor med makt och pengar, nu är det dags att slänga silkesvantarna, nu skall äntligen kapitalismen avskaffas och ersättas med en grön ekonomi. Alla stämmer in i kören – inte minst Greenpeace som här ser sitt politiska program förverkligas, och helst med dem själva vid styrspakarna. Visserligen är Greenpeace som organisation föga demokratisk, och än mindre har de ställt upp i något demokratiskt val eller så, men vad gör väl det när de kan få tillgång till makten ändå?

Donna Laframboise har ett läsvärt inlägg om vad organisationen vill genomföra i FNs namn.  Greenpeace:

UNEP bör transformeras till ”en global myndighet för miljön, med avsevärt förstärkta mekanismer för implementering, efterlevnad och verkställighet”.

UNEP bör ges “de redskap som krävs för att övervaka verkställandet av multilaterala miljöavtal – och för att kunna genomdriva sanktioner mot dem som bryter mot reglerna”.

Greenpeace vill ha en global reglering för handel och investeringar på alla områden, globala transaktionsskatter, reglering av företagens verksamhet med ansvar inför UNEP, osv.

Välkommen till den framtida Greenpeace-diktaturen! (Stöds av PostkodLotteriet)

Ingemar Nordin

februari 24, 2013   9 Comments

Den kritiske miljöjournalisten

Martti Backman

Martti Backman i MOT:s studio. Foto: Mikael Nybacka.

Gästinlägg av Svenolof Karlsson:

Finns det exempel på journalister som kritiskt granskar också larmen i miljöfrågorna? Jo, åtminstone en, Martti Backman, som under femton år arbetade på den finländska MOT-redaktionen, som i Sverige närmast motsvaras av Uppdrag Granskning.

Martti Backman är en journalistisk tungviktare. På åttiotalet var han chefredaktör för kvällstidningen Iltalehti, på nittiotalet för Suomen Kuvalehti (ett slags finländsk Newsweek). Däremellan arbetade han bland annat som informationschef på inrikesministeriets enhet för polisärenden och som kriminal- och rättsreporter på Helsingin Sanomat.

Hans skepsis till miljölarmen väcktes som en reaktion mot miljöfilosofen Pentti Linkola.

”Jag var länge mycket bekymrad över miljöproblemen och beundrade Linkolas sätt att beskriva dem. Men småningom tvingades jag inse att hans faktagrund var för svag.”

Bland annat fäste sig Martti Backman vid en kolumn i Helsingin Sanomat där Linkola hävdade att utrotningen av arter var uppe i en takt på en var trettionde sekund.

”När jag räknade efter fann jag att alla arter på jorden i så fall skulle vara utrotade år 2003. Linkolas påstående var horribelt och egentligen lätt att genomskåda. Men till exempel vetenskapscentret Heureka utanför Helsingfors presenterade vid den här tiden samma siffra i en mätare över världens tillstånd.”

Martti Backman beslöt göra en systematisk kartläggning av miljöhoten. ”Jag såg då att samma mönster upprepades hela tiden: enorma överdrifter och en väldig nonchalans inför fakta.”

Han menar att det i journalistyrket ligger nära till hands att inta en alarmistisk utgångspunkt. Man vill väcka läsarna, skrämma upp dem, för att få dem att reagera. Och just i miljöfrågorna verkar många tycka att ribban kan läggas extra lågt.

Man ser varje dag att journalister ger representanter för Greenpeace och andra aktivistorganisationer en expertstatus. Hur kommer det sig?

Marti Backman: ”Jag förstår inte det. Det strider mot alla regler om att journalister ska förhålla sig kritiskt till sina källor. Jag kan inte se någon annan förklaring än att många i journalistkåren har så stark inlevelse i miljöfrågorna och upplever katastrofstämningen så starkt att de offrar yrkesprinciperna.”

Martti Backman reagerar också mot att till exempel Greenpeace beskrivs som en medborgarorganisation. ”Det är just det som Greenpeace inte är. Det är inte en öppen organisation där man kan anmäla sig som medlem. Det Greenpeace är öppet för är att vi skänker dem pengar.”

Hur ska man förstå den anklagande attityd och negativa världssyn som alarmister ofta ger uttryck för?

Martti Backman tror att den är kopplad till kristendomen, och framför allt till dess protestantiska variant. ”Inte har man det här synsättet i andra religioner, inte ens i de katolska länderna runt Medelhavet. Jag tycker att mönstret är klart: ju mer protestantisk man är, desto större blir den skuld man bär på och lägger på andra.”

Synsättet är att vad människan än gör, så är hon en förstörare. ”Naturen beskrivs som skör och bräcklig. Men egentligen är ju naturen oerhört kraftfull och människan kommer i slutändan alltid till korta mot den”, säger Martti Backman.

Martti Backmans klimatprogram

Tyvärr gick Martti Backman med ålderns rätt i pension 2011. Man hittar dock en del saker av honom på nätet, bland annat de två program hösten 2009 där han granskade klimatfrågan.

Programmet Climate catastrophe cancelled (sänt den 11 november 2009) kan ses till exempel här. I programmet intervjuas bland annat Steve McIntyre och Richard Lindzen.

En transkription av manuskriptet till engelska finns här. Den fullständiga intervjun med Lindzen finns utskriven här.

En vecka efter detta program lades Climategatemejlen ut. Det ledde till ett nytt inslag i MOT (sänt den 9 december 2009). Programmet ligger öppet i Yles arkiv här. Den som har svårt med finskan kan läsa en transkription till engelska här.

Programmet ligger med engelsk text också på Youtube, dock styckat i tiominutersavsnitt. Den intresserade hittar det lätt genom att söka på ’Ilmastogate’.

Som bonusmaterial här nedan ännu ett referat av två andra av Martti Backmans program.

Den feldiagnosticerade Östersjön

I maj 2008 sändes MOT-programmet Itämeren väärä diagnoosi (Den felaktiga diagnosen av Östersjön). Programmet går på tvärs mot påståendena om att människan håller på att förstöra Östersjön. Säkert har människan en viss påverkan på havet, men denna påverkan är inte dominerande och kan inte vara någon huvudorsak till exempel till de blågröna algerna.

Ett faktum är att de blågröna algerna har funnits i stor mängd också tidigare. Så här skrev gotlänningen Gustaf Lindström (1829-1901) 1855 om Östersjön i sin rapport Bidrag till kännedomen om Östersjöns invertebratfauna, publicerad av Kungliga Vetenskapsakademien i Sverige:

…ett hvarje sommar återkommande fenomen, som man der 
kallar för »hafvets blomning». Vanligen kring midsommars-
tiden, men äfven längre fram på sommaren, fortplantar 
denna diatomacée [den blågröna algen] sig till en 
alldeles ofantlig mängd. Fiskarne försäkra, jag vet ej 
ännu med hvad grad af sanning, att det lager, som den 
bildar på hafsytan, är så tätt och djupt, att båtarna 
stundom nätt och jemt kunna komma fram. Visst är, att 
under sistlidne sommar, i början af Augusti månad, så 
ofantliga massor döda individer af den lilla vexten 
drefvo in mot stränderna vid Wisby, att de långt ut 
från dessa lågo som ett tjockt, grågult täcke på vatten-
ytan och hopade på grundare vallen, under förmultnande, 
gåfvo från sig stinkande utdunstningar.

Gustaf Lindström utnämndes senare till professor i paleontologi vid Naturhistoriska Riksmuseet.

Som framgått beskrev Lindström algförekomsten som ett fenomen som återkom varje sommar. Trettio år senare bekräftades iakttagelsen av en av samtidens mest framstående havsforskare, nämligen Monacos prins Albert I (1848-1922).

Prins Albert seglade på Östersjön 1884 och antecknade då att ”algväxtligheten täckte hela havsytan från Gotland till Preussen till Finska vikens mynning. Algerna färgade Östersjön och dess stränder i en karakteristisk olivgrön färg.”

I MOT-programmet är slutsatsen att Östersjöns problem är den stora omsättningen av fosfor i havet. Den allra största delen av den är naturligt betingad, människans tillskott är under en femtedel, kanske en tiondel.

Det Östersjön skulle behöva är regelbundna inflöden av saltvatten genom Öresund, för syrsättningens skull. Ett konkret förslag presenteras i MOT-programmet av den svenske professorn i oceanografi Anders Stigebrandt, nämligen pumpning av väl syrsatt vatten till Östersjön. Det skulle inte vara särskilt komplicerat, tekniskt sett, och skulle kosta relativt litet.

MOT-programmet var en av de tre kandidaterna, bland över hundra nominerade, till det stora finländska journalistpriset 2008 och var också Finlands bidrag i den stora årliga tävlingen Prix Europe för TV-dokumentärer.

Vad Seveso lärt oss

I november 2006 sändes MOT-programmet ’Sammuuko ihmissuku ympäristömyrkkyihin?’ (Kommer människosläktet att dö ut på grund av miljögifter?). Programmet visar att överdrifterna varit enorma när forskare och aktivister slagit larm om gifter som dioxin och DDT.

I programmet gör Martti Backman ett besök i Seveso, den ort i Italien som 1976 efter en explosion i en kemikaliefabrik utsattes för enorma mänger med dioxin. På ett område av 18 kvadratkilometer spreds tusen gånger mer dioxin än vad som genomsnittligt sprids i hela Finland under ett helt år.

Backman intervjuar läkaren Paolo Mocarelli, som efter olyckan utförde prover på alla människor som kunde ha fått i sig giftet. Mocarelli har sedan ägnat sitt liv åt att följa upp katastrofen och det stora antal studier som gjorts av befolkningen i Seveso.

Facit är att 140 människor ett par månader efter olyckan drabbades av kloracne. De fick svåra hudbesvär med blåsor och ärrbildningar i ansiktet. 2004 utsattes Ukrainas blivande president Viktor Jusjtjenko för samma sak efter ett dioxinattentat.

I dag är området i Seveso sedan länge sanerat och marknadsförs som det renaste i Italien. På platsen finns nu en barnträdgård. Det finns inga bevis för några permanenta skador på vare sig miljö eller människor.

Enligt Paolo Mocarelli har dioxin en minimal påverkan på människans lever och immunsystem. Den återkommande beskrivningen av dioxin som ’alla tiders supergift’ baserar sig på råttförsök. Erfarenheten från Seveso är att människor inte reagerar som råttor.

Ett dödsoffer skördades trots allt i Seveso. Kemifabrikens tekniska direktör sköts efter olyckan ihjäl av en grön aktivist.

Svenolof Karlsson

 

februari 24, 2013   57 Comments

Ooops, det hade vi ingen aaaning om..

Kvalitetsjournalistiken

Mats Svegfors på DN-debatt

”Under 1990-talet var det ändå självklart att vi i SvD jämförde oss med Financial Times när vi funderade på tidningens innehåll, utformning och positionering. Lägger vi en svensk kvalitetstidning i dag vid sidan av Financial Times, eller för den delen New York Times, utmanar jämförelsen löjet. Efterfrågan på kritisk, självständig journalistik avtar i snabb takt. Kommersialiseringen och ekonomismens primat råder i varje por av samhället. Public servicekommittén lade fram sitt betänkande i september förra året. Dess förslag innebär, med rimliga ekonomiska antaganden, att Sveriges Radio fram till 2019 ska spara bort 200 journalister”.

Med huvuddelen av journalistkåren i Miljöpartiet och på vänsterkanten så förstår man ju hur hemskt det måste vara för dessa missförstådda stackare att vara lönsamma, seriösa och objektiva. Att dessutom tvingas lägga tid på att undersöka saker, för att kanske få fram resultat som inte följer den egna agendan, verkar ju jättejobbigt.

Uppdatering: s Lars Berns artikel om det svenska debattklimatet (på Neswmill)

 

februari 10, 2013   40 Comments