Stockholmsinitiativets blogg
Random header image... Refresh for more!

Category — Miljö

Världsnaturfondens mörka sidor

 

WWF-artikel

Att Världsnaturfonden (WWF) varit mycket aktiv under lång tid i klimatfrågan är väl känt för denna bloggs läsare. Organisationens engagemang och inflytande i IPCC har kartlagts av bl.a. Donna Laframboise (vars bok nu även finns på norska).

Under rubriken ”Världsnaturfonden synat inifrån och utifrån” redogör Svenolof Karlsson för WWFs ibland tvivelaktiga aktiviteter beskriven i två böcker: organisationens egen 50-årshistorik, Saving the World’s Wildlife. WWF – The First 50 Years, skriven av Alexis Schwarzenbach, samt Schwarzbuch WWF: Dunkle Geschäfte im Zeichen des Panda av Wilfried Huismann.

Artikeln finns på högra sidan i denna pdf

februari 6, 2013   16 Comments

Avskaffa skattefriheten för egenproducerad vindkraftsel

Skatterabatt

Gästinlägg av Björn Törnvall

Vindkraftsprojektörerna och elhandlarna är trots de dystra utsikterna för vindkraften generellt, nu engagerade i en aggressiv försäljningskampanj bl.a. riktad till landets kommuner, landsting och stora elförbrukare som bostadsbolag. Hur kan detta vara möjligt, när vindkraften inte bär sig? Jo, man lockar med befrielse från energiskatten för elkonsumenter som satsar på egen vindkraft, förutsatt att elen inte säljs vidare utan endast används för eget bruk. En skatterabatt, som är avsedd för smärre gårdsverk missbrukas av vindkraftsbranschen, för att kunna sälja stora industriella vindkraftsanläggningar.

Det finns redan idag exempel på kommuner som kör energislukande elpannor t.o.m. på sommaren för att göra av med all sin vindel och inte riskera skattefriheten för energin. Förutom att undandra skatteintäkter från statskassan, går konsekvenser av skattebefrielsen rakt emot Sveriges uttalade ambition att minska elkonsumtionen. Här följer några ytterligare exempel på bidragens snedvridande och oönskade konsekvenser:

IKEA skall t.ex. liksom i den nya stormarknaden i Borlänge använda sig av vindkraftsel och bergvärmepumpar för uppvärmning av sina stormarknader, inte av mindre miljöpåverkande fjärrvärme. Deras satsning på egen vindkraft i Sverige är givetvis kopplad till möjligheten att slippa betala 29 öre/kWh exklusive moms för vindkraftselen, om de endast använder den för eget bruk. Då får de bidrag till driften av vindkraftverken från elkundernas påtvingade elcertifikat, samtidigt sparar de in energiskatten för sin el. Detta är ett närmast stötande smart sätt att vältra över skattebörda på andra och att låta hushållen betala stora delar av företagets värmekostnader via elräkningen. Ett exempel på att skattemässiga och andra subventioner helt snedvrider marknaden och motarbetar vällovliga åtgärder för önskad energibesparing.

Vindkraften bidrar till ett växande elöverskott i Sverige, som med vår begränsade nätkapacitet är svårt att sälja i Sverige och till utlandet, den skapar mycket få varaktiga lokala arbetstillfällen. Den minskar inga koldioxidutsläpp i Sverige eller utomlands. Den riskerar redan gjorda och miljöbesparande investeringar i kraftvärmeproduktion och dess distributionsnät, samt intäkterna i vår viktiga turistindustri. Den förstör naturen och miljön, orsakar lidande för befolkningen och värdeförluster för fastighetsägare. Den är mycket kostsam för landets hushåll, både att producera och att distribuera. Den lever på bidrag, vars existens är helt beroende av politiska beslut. En reell risk, som alla ägare och finansiärer av vindkraftverk bör observera mycket noga.

Samtidigt som Sverige inom ramen för EU bekänner sig till viljan att minska landets elkonsumtion, innebär skattebefrielsen för egenproducerad vindkraftsel, att vi konsumerar mer bidragssubventionerad el än vi behöver, för att värma våra fastigheter. Därmed motarbetas även incitamenten för den ambitiösa energieffektivisering av fastighetsbeståndet, som Sverige har som ett uttalat mål. Varför låter politikerna denna onödiga och kontraproduktiva subventionskarusell fortsätta? Dess negativa påverkan på användningen av mer miljövänlig energi och slöseriet med energi och skattemedel måste upphöra genom att skattebefrielsen för egenproducerad vindkraftsel, liksom alla andra snedvridande subventioner till vindkraften, avskaffas snarast.

Björn Törnvall

 

februari 2, 2013   36 Comments

Motsägelsefullt om global klimatpolitik

Marian Radetzki

Gästinlägg av Professor Marian Radetzki

De senaste tio åren har sett flera misslyckade försök att etablera en djup global klimatpolitik. Frånvaron av framgång är paradoxal. Påhejade av gröna NGOs och media hävdar ledande politiker i såväl rika som fattiga länder att klimatet är mänsklighetens ödesfråga, och att omedelbara krafttag måste till för att hindra en förestående klimatkatastrof. Men när de satt sig vid det internationella förhandlingsbordet, vägrar samma politiker att träffa bindande åtaganden om minskade utsläpp.

Två omständigheter förklarar enligt min mening politikernas motsägelsefulla beteende. Den första är att de inte är övertygade om att katastrofen verkligen står för dörren. Det vetenskapliga underlaget har nämligen underminerats av en rad vetenskapliga skandaler som minskat dess trovärdighet. Hackad email-korrespondens visar t.ex. att en grupp ledande klimatalarmister aktivt hindrat vetenskaplig publicering av avvikande uppfattningar, ett förfärande brott mot vetenskaplig etik.

Konstruktören av den s.k. hockey-klubban, diagrammet där världens medeltemperatur sedan 1990, framstår som den högsta på tusen år, vägrade arrogant att låta andra granska sina grunddata och sin metod, ett i vetenskapliga kretsar uppseendeväckande beteende. När offentliggörandet ändå tvingades fram, visade sig resultaten bygga på statistiska metodmisstag.

IPCC, FNs klimatpanel har under lång tid hävdat att intensiteten och frekvensen av orkaner ökat på grund av global uppvärmning. En närmare granskning visar att sambandet vilar på tvivelaktigt teoretiskt underlag, och att empiriskt stöd för påståendet saknas i tillgängliga historiska data.

Flera andra av IPCCs teser, t.ex. att Himalayas glaciärer skulle vara nedsmälta 2035 bygger på påståenden från gröna aktivistgrupper och saknar vetenskaplig förankring.

I kontrast till återkommande uttalanden om accelererande uppvärmning, visar satellitmätningar, den tillförlitligaste källan till jordens temperatur, ingen uppvärmning alls under de senaste 15 åren (se t.ex. dataserien från National Oceanographic and Atmospheric Administration, USA). En stor och ökande grupp kvalificerade klimatforskare uttrycker skepsis till alarmismen. De politiska ledarna påverkas självfallet av att påståendet om vetenskaplig enighet om klimathoten ifrågasätts allt oftare.

Det andra skälet till politikernas bristande handlingskraft är den djupa klimatpolitikens enorma kostnader. Beräkningar över långa tidsperioder försvåras av omställningar som inledningsvis höjer kostnaden, men som sänker den i ett långt perspektiv. En rationellt utformad politik som minskar 2050 års globala utsläpp till hälften av dagens, ett modest mål bland aktuella förslag, har i en rad ambitiösa studier (t.ex. Tol 2007; Jacoby et.al., 2009) bedömts kosta bortemot 2% eller mera av världens BNP per år. Världens köpkraftsjusterade BNP uppgick förra året till $83 biljoner, och når $132 biljoner om sju år (IMF). Klimatkostnaden hamnar då på $2,6 biljoner år 2020. Om den svenska kostnaden motsvarar landets andel av global BNP, blir vår klimatnota år 2020 drygt $10 miljarder, nära 70 mdr kr.

Det stannar dock inte där. Den fattiga världen, vars BNP år 2020 beräknas till 57% av den globala, har som villkor för sin medverkan krävt att dess klimatnota ska betalas av de rika, och det finns starka argument för detta:

  • utsläpp orsakade av de rikas industrialisering under gångna sekel utgör grund för dagens bekymmer;
  • ansvaret för klimatutsläpp ska beräknas efter konsumtion, inte produktion, så utsläpp orsakade av de fattigas export till de rika ska belasta de senare;
  • också fördelningsargument talar för att de rika tar på sig bördan.

De rikas klimatkostnad kommer att mer än fördubblas för att villfara de fattigas krav. Sveriges nota år 2020 hamnar då kring 140 mdr kr, ett väldigt belopp när det jämförs med 30 mdr för biståndet, 40 mdr för försvaret och 60 mdr vardera för utbildning/forskning respektive sjukvård i vår aktuella statsbudget.

Därtill kommer att min sifferexercis bygger på att klimatpolitiken genomförs kostnadseffektivt, med en generell global CO2- skatt eller en allomfattande global handel med utsläppsrätter. Erfarenheter från Kyoto-avtalets hantering i många länder belyser hur behovet att dölja den verkliga bördan för skattebetalarna eller politiska hänsyn till särintressen skapat djupt ineffektiva arrangemang. Stödpolitiken till biobränslen och till vindkraften är paradexempel på kostsam ineffektivitet. Om dessa erfarenheter står sig, kommer 2% av BNP inte att räcka. Kostnaden kan hamna på 4% eller mer.

Det alltmer underminerade vetenskapliga stödet för tesen om förestående klimatkatastrof, de gigantiska kostnaderna för en effektiv klimatpolitik, och den uppenbara oförmågan att genomföra ett klimatprogram utan omfattande kostnadsexcesser är enligt min mening grunden till de politiska ledarnas schizofrena förhållningssätt: att utmåla en global katastrof och att samtidigt inte göra något för att hindra att den inträffar. Kanske är det ändå bäst så!

 

Tol R S J (2007), “Biased Policy Advice from the Intergovernmental Panel on Climate Change”, Energy & Environment, Vol 18, No 7-8.

Jacoby H D et.al., (2009), “Sharing the Burden of GHG Reductions”, in Aldy J and R Stavins, editors, Post-Kyoto International Climate Policy, Cambridge University Press, Cambridge, UK.

 

januari 26, 2013   238 Comments

Den snedvridna klimatdebatten

Lennart Bengtsson

Gästinlägg av Professor Lennart Bengtsson

I den svenska klimatdebatten är det koldioxiden som är syndaren och allmänt ser man ett direkt samband mellan fossila utsläpp och temperatur. Släpper man ut en viss mängd så vips följer temperaturen som den väluppfostrade hunden sin matte. Denna enkla bild passar utmärkt i den grovt förenklade föreställningsvärld som numera omhuldas av dagens massmedia.

Emellertid, verkligheten är vida mer komplex och jag skall nedan i olika steg försöka förklara hur det förhåller sig åtminstone från en vetenskaplig horisont.

Koldioxid tillsammans med metan, lustgas och diverse freongaser absorberar jordens värmestrålning effektivt vilket innebär att temperaturen vid jordytan och i atmosfärens lägre skikt blir högre. Samma egenskap har vattenånga som har ännu mer inverkan genom sin större mängd.  Vattenångan skiljer sig dock från de andra växthusgaserna genom sitt starka temperaturberoende och får behandlas separat . Den får mera ses som en del av hur klimatsystemet reagerar för en uppvärmning. Växthusgaseffekten har varit känt sedan mitten av 1800-talet och baseras på grundläggande egenskaper hos de absorberande gaserna. Till skillnad från dessa släpper atmosfärens dominerande gaser, syre och kväve, igenom jordens värmestrålning.

Hur effektiv är värmeabsorptionen? Större delen av absorptionsspektra för vattenånga och koldioxid är redan väl mättade, varför en ökad mängd har ett minskat inflytande och strålningseffekten är endast proportionell mot logaritmen av koncentrationen. Detta betyder att en ökning av koldioxiden från 100 ppm till 200 ppm är lika stor som en ökning från 200 till 400 eller från 400 till 800 osv. Vidare har under senare tid metan ökat långsammare än tidigare och freongaserna har faktiskt minskat. Detta har en mycket stark effekt då strålningsabsorptionen hos freongasföreningarna är proportionell mot koncentrationen själv. En följd av detta är att växthusgaseffekten faktiskt ökar mindre nu än tidigare trots större numerära koldioxidutsläpp. Jämfört med 1980-talet har ökningstakten under det senaste decenniet faktiskt minskat med 22%.  (Se här, tabellen mot slutet)

1

Figur. Global temperatur 1850-2011(röd) samt strålningseffekten från de välblandade växthusgaserna i W/m2 (blå). Efter S. Schwartz

Hur påverkas nu temperaturen? Som framgår av figuren så följer temperaturen i stort ändringen i den totala strålningsabsorptionen.  Sedan mitten av 1800-talet har den ökat med ca 2.8 W/m2 (varav koldioxiden står för 64 %)  samtidigt som temperaturen ökat med ca 0.8° C. Detta är knappast oroväckande och fortsätter temperaturökningen i samma takt kan koldioxidutsläppen fördubblas utan att temperaturökningen går över 2° C. Nu vet vi inte heller med säkerhet i vilken utsträckning som växthusgaskoncentrationen bestämmer temperaturen men det är med dagens kunskap den mest troliga orsaken främst genom att det är vad man kan vänta sig baserat på grundläggande fysik samt att andra rimliga förklaringar saknas.

Hur troligt är det att temperaturen skall börja öka i snabbare takt? Detta kräver att den positiva återkopplingen i klimatsystemet ändras främst genom att molnen ändras, och då huvudsakligen genom ändringar i låga moln över öppna hav. Ökar dessa reflekteras mer solstrålning, minskar de tas strålningsvärmen upp i havet. Det är detta som är en huvudorsak till att klimatmodellerna varierar så mycket. Tills vidare har vi ingen anledning att tro att detta kommer att ändras men vi kan inte heller utesluta att så kan komma att ske.

Det stora problemet med den svenska klimatdebatten är dels tendensen till extrem trivialisering samt tendensen att ensidigt endast framhäva en tänkbar eller en rent ut förestående katastrofal ändring trots att det inte finns några indikationer att vi verkligen har en allvarlig situation. Tendensen har därför varit att leta upp extrema vädersituationer eller andra katastrofala händelser i naturen, som översvämningar, skogsbränder eller skenande glaciärer som det verkligen inte råder brist på, och utan några som helst bevis hävda att dessa är klimatändringens fel eller i sin allra mest triviala form är koldioxidutsläppens fel och speciellt då dess fossila komponent.  Detta har ingen empirisk grund och är baserat på tyckande och inte på vetenskap. Men människan är nu sådan att hon helst vill ha en syndabock för vad som händer. För många av dagens hyggliga svenskar är det nu det egna syndiga umgänget med den fossila energin som har ersatt forna dagars annorlunda och mer jordnära syndfullhet. Och ett sådant irrationellt beteende leder sällan till ett förnuftigt handlande.

Lennart Bengtsson

 

januari 6, 2013   121 Comments

Klimattomtarnas patetiska parader

Delegaterna samlas nu i Doha i Qatar och på måndag börjar klimatmötet för att sedan som vanligt pågå i nära två veckor. Först händer ingenting, sen händer ingenting, sen händer ingenting, så blir det till slut lite spännande när mötet pågår under natten mot lördag och man undrar vad de egentligen gör där under ”förhandlingarna”. Men när man går upp på lördagsmorgonen så har det ingenting hänt igen. Nåja det är i alla fall lite mysigt, för det är samma sak varje år och man vet att det snart är jul. Det har blivit en rutin.

Enligt regeringen så är det centralt för Sverige och EU vid COP 18 att slutföra förhandlingarna om en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet så att vi får en kontinuerlig övergång till den andra perioden från den första som löper ut i år. Kyotoprotokollet har förutom att minska utsläppen i de utvecklade länderna en stor betydelse för att upprätthålla förtroendet mellan i- och u-länder, dvs att de utvecklade länderna fortsatt tar sitt ansvar och går före i klimatfrågan, anser man.

De områden som särskilt lyfts fram av EU är att:

  • Besluta om en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet med början 1 januari 2013
  • Börja genomföra Durbanplattformen (ADP), till exempel genom beslut om särskilda insatser under 2013
  • Avsluta Long Term Cooperative Action (LCA) i Doha
  • Fortsätta genomförandet av institutioner och beslut från klimatförhandlingarna i Cancún 2010.

Det är inte klart hur många länder som kommer att skriva på protokollet. EU har däremot skrivit på en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet och önskar att fler länder åtar sig att minska sina utsläpp genom ett bindande avtal. Även Australien, Norge, Schweiz, Ukraina och Vitryssland har aviserat att de kan tänka sig att skriva på

USA, Kanada, Japan och Ryssland har tydliggjort att de inte tänker skriva på för en ny åtagandeperiod under Kyoto men är delaktiga i framtagandet av ett nytt klimatavtal under Durbanplattformen. Stora utvecklingsländer som Kina och Indien förespråkar en andra åtagandeperiod under Kyotoprotokollet, där de tillhör de så kallade ”icke annex-länderna” och därmed inte har några bindande åtaganden, men motsätter sig ett globalt bindande avtal.

- EU och medlemsstaterna har ett ansvar att sätta press på att andra partnerländer, särskilt i den industrialiserade delen av världen, tar sitt ansvar. Jag tänker göra allt jag kan för att Dohamötet blir ett ytterligare steg på vägen mot ett globalt ramverk för att sänka utsläppen, säger miljöminister Lena Ek till media den gångna veckan.

I Doha är det emellertid Cypern som för EU:s talan, och som samordnar EU:s position. Därför minskar Sveriges möjlighet att direkt påverka förhandlingarna.

Det viktigaste som länderna enades om vid förra årets klimatförhandlingar i Durban var just att länderna skulle enas. Durbanpaketet är än så länge bara är ett juridiskt bindande vitt papper men arbetet med att fylla det ska vara klart senast 2015 så att ett nytt avtal kan träda ikraft senast 2020. Miljöminister Lena Ek:s insats i Doha handlar dels om att Sverige måste lägga upp pengar på bordet för att möjliggöra en genväg till fossilfri utveckling för de fattiga länderna anser tex Naturskyddsföreningen. Utifrån hur naturen reagerar borde de globala temperaturökningarna begränsas till max 1,5 grader. Då måste till exempel Sverige minska sina utsläpp till nära nollnivå redan till 2030, anser Svante Axelsson också.

Om alla världsinvånare “delade lika” på utsläppsminskningarna, skulle vi få släppa ut två ton koldioxid per person är 2050 – en global minskning med två tredjedelar. Då skulle temperaturen på jorden enligt IPCC:s beräkningar inte stiga med mer än två grader, vilket är målet i dagsläget. Rent praktiskt skulle det exempelvis innebära att:

  • USA  tvingas minska sitt utsläpp med 90 procent.
  • Sverige minskar sina utsläpp med 66 procent.
  • Kina drar ner på utsläppen med 50 procent.
  • Albanien däremot skulle få dubbla mängden utsläpp.
  • Moçambique skulle kunna öka sitt utsläpp med 2 ton per person eftersom landet knappt har några utsläpp alls idag.

Hur går det då? Det sedvanliga är att varje COP avslutas med någon form av överenskommelse, som kallas för avtal, protokoll, färdplan eller något annat beroende på dess styrka och innehåll. I Doha är det sannolikt att Kyotoprotokollets andra åtagandeperiod fastslås, men osannolikt att förhandlingarna om Durbanplattformen leder till något avtal. Ett sådant förväntas inte förrän 2015. Kyotoprotokollet går in i en andra åtagandeperiod i januari 2013. Bortsett från EU och Australien, har inga av de större ekonomierna förlängt sina åtaganden och därmed blir Kyotoprotokollet, i brist på bättre alternativ, en övergångslösning tills det att man lyckats komma överens om innehållet i det nya avtalet träder i kraft 2020 skriver tex Fores.

Miljörörelsen ropar på mer inflytande och sågar ”impotenta regeringar”. Dessa olika utspel och rop på hårdare tag tillhör nog de mer otäcka företeelserna i klimatförhandlingarna. Doha-kören i Sverige fortsätter idag också med en artikel i SvD. Och ännu en från vänstern.

Håll i hatten för på måndag drar det igång  – igen.

 

november 24, 2012   57 Comments

Europas slappa hantering av ekonomi och industri

EU inleder inom kort den tredje perioden för handel med utsläppsrätter sedan systemet infördes 2005. I och med att den nya perioden börjar införs också nya regler och villkor för handelssystemet – bland annat utvidgas systemet till att omfatta fler sektorer och gaser. Den svenska regeringen har varit pådrivande i att en större andel av utsläppsrätterna ska säljas via auktion, något som nu också genomförs.

EU-kommissionen föreslog dessutom på onsdagen (14/11) att EU minskar antalet tillgängliga rätter för koldioxidsutsläpp med 900 miljoner under perioden 2013-2015 för att driva upp det nedpressade priset på rätter. Det tillkännagav kommissionen i ett pressmeddelande. Kommissionen valde mellan tre alternativ för sänkningen: 400 miljoner, 900 miljoner och 1,2 miljarder. Om förslaget kommer att gå igenom är tveksamt, men det har sannolikt större chanser än EU:s förslag om utsläppsminskningar om 30 % till år 2020, ett förslag som bla Polen satt sig kraftfullt emot. Det nya förslaget om att lyfta bort utsläppsrätter ur systemet, vilket kommer att få till resultat att kvarvarande utsläppsrätter stiger i värde pga att efterfrågan ökar, har visserligen kritiserats men i något mildare ordalag verkar det som.

I EU-parlamentet uttryckte emellertid flera av miljöutskottets ledamöter skepsis gentemot kommissionens förslag. Utskottets ordförande, den tyske socialdemokraten Matthias Groote ansåg att det bara är ett sätt att vinna mer tid. Hans finska kollega från den kristdemokratiska gruppen – Eija-Riitta Korhola såg det som problematiskt att förslaget skulle öka kommissionens inflytande över ETS. (Utsläppshandelsystemet):

- Om kommissionen kan ändra systemet närhelst det passar så hotar det rättssäkerheten. Det har redan skadat investeringsklimatet i Europa, varför höja kostnader när vi behöver tillväxt?

Hon fick medhåll av Tadeusz Cymański, polsk ledamot från gruppen för frihet och demokrati, som frågade om det är marknaden eller politikerna som bör bestämma reglerna.

Även i Sverige tycks regeringen ha vissa tveksamheter till det aktuella förslaget.

Svenskt Näringsliv är inte heller särskilt imponerade. Istället för att göra panikartade ingrepp i utsläppshandelssystemet bör Europa fokusera på att stärka den globala konkurrenskraften, anser man.

Men ändå höjs det starka röster för att göra ingrepp som höjer priset. Exempelvis ställer sig hela Europas kraftindustri bakom detta till miljörörelsens jubel. Och hur kan de göra det? Jo, för kraftföretagen är det ganska enkelt att föra de ökade kostnaderna vidare på elkunderna via elpriserna, säger Svenskt Näringsliv vidare. Kraftindustrin ser därmed som vanligt bara till sina egna kortsiktiga vinster. Systemet driver upp elpriserna och man ser inte problematiken med konkurrensen från tex Kina och man struntar dessutom som vanligt i de egna kunderna.

Ingrepp i utsläppshandeln är också sådant som vindindustrin vill ha för att få upp elpriserna. Man kastar nu täckelsen och vill också ha ”krånglande kärnkraftverk och kall vinter”

Parallellt pågår en diskussion i många av EU:s medlemsländer om att kompensera elintensiv industri för de högre elpriser som EU:s utsläppshandel medför. Tyskland, Norge, Storbritannien och Slovakien är på väg att införa olika former av kompensation till sina elintensiva industrier under nästa år. I Sverige höll Näringsdepartementet den 12 november ett samrådsmöte i frågan med representanter från elintensiv industri och energibranschen. Vid mötet framgick att det svenska regeringen i nuläget inte avser kompensera svensk industri.

Man konstaterade att om många av Sveriges viktigaste konkurrentländer inför kompensationsregler kan man behöva omvärdera sitt ställningstagande. Från de olika industribranscherna sågs ett generellt behov av att snabbt ta fram förslag till hur en kompensationsordning kan se ut och sträva efter konkurrensneutrala villkor inom EU.

Europas slappa hantering av sin ekonomi och konkurrenskraft till förmån för verkningslösa ”klimatåtgärder” och mångmiljardsubventioner till andra politiskt korrekta verksamheter kommer att straffa sig.

 

november 19, 2012   49 Comments

Orosmolnen hopar sig över vindkraftsbolagen


Vestas gjorde en brakförlust Q3 2012 och planeras att sparka 3000 personer till utgången av 2013. Förlust Q3 175 mEUR. Orderingången föll kraftigt. Information finns på Vestas hemsida under Interim finacial report. Aktiekursen har fallit från nästan 700 DKK 2008 till 27 DKK idag. Närmar sig konkursen?

 

Gästinlägg avBjörn Törnvall

Nu har de bolag, som producerar s.k. förnyelsebar el i form av vindkraft kommit ut med sina delårsrapporter. Dessa gjorde nog inga styrelseledamöter eller aktieägare glada. Verksamheten går back rejält för samtliga, vilket ytterst beror på att vindkraftens produktionskostnader är mycket högre än intäkterna från elen och det påtvingade bidraget från elkunderna via elcertifikatet. Värdeminskningen på elcertifikaten speglar en alltför snabb utbyggnad av vindkraften, ett bra exempel på en marknad som fungerar precis så som det var tänkt.

En titt på siffrorna från det börsnoterade Arise Windpower, med Pehr Gyllenhammar och Maud Olofsson i styrelsen, ger anledning, att varna för en ökande negativ resultatpåverkan från ännu lägre genomsnittsintäkter från sjunkande elpriser och elcertifikatsvärden under fjärde kvartalet 2012. De angivna värdena för genomsnittspriserna för el och elcertifikat, är klart högre än gällande marknadspriser. Ju fler vindkraftverk som efterhand går av gamla avtal, desto mer faller resultatet för AriseWindpower och givetvis för alla andra vindkraftsägare.

Med hänsyn till den stora mängd av positiv information om nya affärsplaner och projekt som ledningen i AriseWindpower publicerar i samband med den miserabla delårsrapporten, kan man undra var finansieringen för denna ytterligare expansion skall komma ifrån? Att AriseWindpower, liksom övriga vindkraftsbolag, har problem med att hitta normal bankfinansiering, visades tydligt med det tidigare upptagna företagsobligationslånet om 350 miljoner för Jädraåsprojektet, till mycket högt pris på marknaden. En nyemission av aktier i bolaget (annat än en riktad och närmast tvingande sådan till nuvarande aktieägare, som Rabbalshede nyss genomförde) är enligt vd Peter Nygren ingen framkomlig väg.

Resultatraset för vindbolagen återspeglas givetvis även i värdet för stora utbyggnadsprojekt och för byggrätter. Läs här (under rubriken ”Priset på vindkraftsprojekt till salu har sjunkit dramatisk”) vad den ansedda norska marknadsbedömaren Montel nu skriver om prisutvecklingen för vindkraftsprojekt i Sverige. Vd för AriseWindpower, Peter Nygren, får i artikeln lufta sina djärva planer, det gäller ju att hålla de namnkunniga styrelseledamöterna, aktieägarna och marknaden på gott humör!

Rabbalshede Krafts vd, Thomas Linnard, nöjer sig med att helt kort meddela, att den planerade börsnoteringen av Rabbalshede får vänta. Detta är nog det minsta problemet idag för Rabbalshede, som visar upp en total förlust för årets första nio månader om – 51 miljoner!

Sammanfattningsvis utgör den, med hänsyn till det starkt växande elöverskottet i Norden, tveksamt realistiska förhoppningen om framtida högre el- och certifikatspriser och ökade statliga ingrepp i prisbildningen det, som dessa bidragsberoende entreprenörer hoppas skall rädda bolagen. Alla är som sagt rejält illa ute redan idag.

Hur ser det egentligen ut, med värderingarna av ”immateriella värden” (förmögenhetsrättsliga icke fysiska tillgångar) i dessa bolags bokföring? Det var ju dessa värdens bortfall som så snabbt och överraskande för många, spräckte IT-bubblan på sin tid. Sjunker t.ex. värdet på byggrätterna och på nya projekt, som den norska analysfirman Montel nu observerat, uppstår troligen bokförda övervärden, som skall nedvärderas till gällande marknadsvärden. Tål bolagen detta, ovanpå ökande minusresultat i rörelsen, ökande amorteringskrav från bankerna, nedvärderingar av valutakontrakt och risker för förluster av inbetalda förskott och eller böter i samband med ingångna avtal om leveranser av utlandsbyggda vindkraftverk, som de kanske inte längre, med bristande finansiering kan fullfölja köpet av, bygga upp och sälja vidare?

Trots alla försök, som vindkraftsbolagen gör för att skönmåla situationen, kan vi lugnt konstatera, att det går raskt utför för dem alla. Framtiden ser allt mörkare ut, vilket inte är förvånande för en bransch, som är helt beroende av skattesubventioner och bidrag, för att kunna överleva.

Vindkraften gör ingen nytta för Sverige, varken ekonomiskt, för tryggheten i elförsörjningen, för klimatet eller för miljön. Att denna subventionerade miljöförstöring går allt sämre ekonomiskt, är bara naturligt. Så länge våra röstfiskande politiker inte inser vindkraftens bristande nytta för hushållen och för landet och slopar skattelättnaderna och subventionerna via elcertifikaten, som idag döljs på hushållens elräkningar, får vi ändå glädja oss åt att ekonomins lagar inte låter sig duperas lika lätt som politikerna. Det finns som synes stor risk för, att stålbadet i vindkraftsbranschen fortsätter.

Björn Törnvall


 

november 11, 2012   72 Comments

En studie om antalet cancerfall efter Fukushima

Studien är antagligen den första i syfte att försöka uppskatta antalet cancerfall och dödsfall efter Fukushima. Studien beräknar att det totala antalet dödsfall i cancer kommer att ligga i intervallet 15-1300 medan antalet cancerfall kommer att vara 24-2500. Dessa är dödsfall bland allmänheten, inte bland arbetare vid fabriken. Man förutspår dock ett litet antal cancerformer – mellan två och 12 – bland arbetarna på Fukushima.

Beräkningarna gjordes av professor Mark Jacobson och Dr John Tio Hoeve från Stanford University i Kalifornien.  Man ska dock ha klart för sig att Mark Jacobson är en stark motståndare till kärnkraft som tidigare gjort sig känd för att ha gjort studien om kärnkraftens koldioxidutsläpp i ett livscykelperspektiv. Studien används ofta av olika miljöorganisationer för att peka på att kärnkraftens utsläpp av koldioxid är höga, vilket är osant.

Vindkraftens utsläpp av koldioxid genom hela livscykeln är dubbelt till tre gånger så hög som för kärnkraft beroende på vilken studie man tittar på. Tex Vattenfalls livscykelanalyser eller Kungliga Vetenskapsakademins (KVA) ”Energy resources and their utilization in a 40-year perspective up to2050”. Enligt KVA:s studie är livscykelutsläppen från kärnkraften 15 g/kWh, (vindkraft 30 g/kWh) och i Vattenfalls livscykelanalys 3 g/kWh (vindkraft 10 g/kWh) Detta innebär att kärnkraftens (och vindkraftens) utsläpp i ett livscykelperspektiv är helt försumbara jämfört med kol och olja vars motsvarigheter är 700-1200 g/kWh.

Mark Jacobson får fram sitt resultat genom att beslå kärnkraften med diverse ”straffutsläpp”, bla genom att hävda att kärnkraften orsakar kärnvapenspridning och därmed också bör beläggas med koldioxidutsläppen från ett begränsat kärnvapenkrig. Man har också lagt på ”straffkoldioxidsutsläpp” från kolkraft på kärnkraften beroende på att det tar lång tid att bygga och projektera kärnkraft. Mark Jacobson kan därför knappast anses vara helt objektiv inför kärnkraft vilket gör studien om Fukushima än mer intressant, faktiskt.

Att antalet cancer- och dödsfall ändå verkar bli så litet anses bland andra akademiker också kunna bero på tur. Endast en femtedel av det radioaktiva material som ventilerades ut i luften från det drabbade kraftverket föll på land, mer nedfall på land skulle ha gett större konsekvenser. Dock tycks det som om de allra flesta cancerfall ändå uppträder i Japan självt. Uppskattningarna har ännu inte skapat några större rubriker runt om i världen, vilket delvis förmodligen beror på osäkerheten i siffrorna. Osäkerheterna beror givetvis på att det är oerhört svårt att göra den här typen av uppskattningar. Som så ofta annars beror resultaten i vad man matar in i modellerna, dvs hur materialet sprids, hur det exponeras och vilka riskbilder för sjukdomar som förutses.

Kanske den största osäkerheten i allt detta är om det överhuvudtaget finns någon ökad risk för cancer vid exponering för låga doser av radioaktivitet. Teorier som är i omlopp omfattar tanken att det finns en risk, men att den minskar linjärt med minskande exponering och att det inte finns någon extra risk samt att låga doser av radioaktivitet faktiskt är bra, ett begrepp som kallas hormesis. Stanfordstudien använde den första av dessa idéer – vad som kallas en linjär No-Threshold (LNT) modell

Studiens kanske viktigaste slutsats framträder dock när man sätter den i ett sammanhang. Studien nämner att evakueringen av människor från kraftverkets omgivning resulterade i så många som 600 dödsfall – främst äldre och svårt sjuka. Cancerstatistik ger ytterligare vägledning om vad det egentligen handlar om. Siffrorna i Prof Jacobsons paper är för livstids risk – det vill säga antalet personer som kommer att dö av cancer någon gång. Om man däremot gör effekten så stark som går genom att anta att alla dessa dödsfall inträffar under en 10-årsperiod – vilket sannolikt är helt orealistiskt – och tar den högsta siffran i intervallet skulle Fukushima öka dödsfallen med 130 dödsfall per år. Det är däremot mer än 350 000 japaner som dör i cancer varje år, enligt den japanska Cancerfonden. Cancer är i normalfallet dödsorsaken för ungefär en tredjedel av befolkningen.

Fukushima skulle då lägga mindre än 0,1 % på den totala dödligheten. Om de verkliga siffrorna är i den lägre delen av Stanfordintervallet, kommer det att lägga till mindre än 0,001 %

 

juli 23, 2012   79 Comments

Havsytenivåer i verkligheten

Al Gore klättrade på stege för att demonstrera hur högt havet skulle komma att stiga till år 2100 i sin beryktade propagandafilm. Alltsedan dess har havsnivå och översvämning varit ett återkommande inslag i den mediala klimatinformationen. IPCC’s senaste rapport AR 4 visade i sitt avsnitt “vanliga frågor” , FAQ 5.1, ett diagram över havsytans nivå från 1800 till 2100. För tiden 1990 till 2100 “föreslår” man att havsnivån kommer att stiga 220-500 mm. I texten säger man luddigt, men hotfullt: “Over many centuries or millennia, sea level could rise by several metres”. Detta är betydligt måttfullare än Al Gore, och hetsporrar på AGW-sidan har  som bekant kritiserat IPCC’s prognos för att vara i underkant. Figuren nedan visar hur dessa förutsägelser vuxit.

(IPCC-värdena i detta diagram ger ett vidare intervall än mina siffror ovan. Det kan beror på att de senare skattats med tumstock direkt på skärmen, ty jag är på landet utan skrivare.)

TCS har ett gästinlägg av Axel Mörner, som  kraftfullt argumentar mot de skrämmande rapporterna om framtida översvämningar. F n är det inte åtkomligt p g a bloggomläggningen. I någon mån av detta skäl, men i första hand för att visa på ett brett ifrågasättande av gängse påståenden, så vill jag nämna några arbeten, som ger seriöst uppmätta värden på hur mycket havsytan stigit sedan 1900-talet. Framför allt visar de att det inte finns några mätningar som tyder på att takten ökat nämnvärt fr o m 1950-talet. En nivåhöjning på en meter till år 2100 – det motsvarar ca 11 mm/år. Låt oss hålla detta i minnet när vi betraktar nästa figur. Figuren finns  på den engelskspråkig bloggen notrickszone (länk) men är hämtad från en översiktsartikel av två tyska geovetare Sebastian Lüning and Fritz Vahrenholt (länk).

Den övre figuren visar värden för tre platser i Europa och den nedre tre i västra Nordamerika. Platserna har bl a valts för att man skall ha möjlighet att GPS-korrigera för ändring av landhöjden. Alla sex platserna har en trend i intervallet 1-3 mm/år, och författarna  betonar som sagt att dessa trender inte ökat sedan 40-talet.

De citerar resultat från många andra platser på jorden. Värdena är något olika, t ex beroende på vilken havsström som har dominerat. I samtliga fall är de dock långt under ovannämnda 11 mm. För t ex Nya Zealand har man ett observerat medelvärde på 1.7 mm/år, och inte heller i detta fall syns någon ökning i samband med att fossilförbränningen ökat. I den engelska versionen summerar man f ö ett globalt medelvärde “to a reconciled global rate of geocentric sea level rise of 1.61 ± 0.19mm/yr over the past century in good agreement with the most recent estimates.” Det uppenbart att Mörner inte är en ensam ropandes röst i öknen, utan att han tvärtom ligger centralt inom vetenskapsområdet. Notera att jag inte skrivit “konsensus”!

Tasmanien har ett speciellt intresse eftersom det gråtits många krokodiltårar över denna övärlds snara försvinnande. I arbetet finns detta diagram just för Tasmanien:

Vi ser att nivåökningen var ca 5 mm/år under perioden 1880-1940, men därefter har den tvärtemot domedagsprofetiorna avtagit till lägre värde än världen i övrigt.

Nu är det viktigt att göra ett förbehåll. Första figuren ovan handlar om framtida höjningar av havsytan. Det är alltså prognoser, förlåt ‘scenarior’, som är baserade på modellberäkningar för de olika utsläppsalternativen. De baseras på att havets temperatur kommer att öka och glaciärer att smälta. Lüning and Vahrenholts resultat gäller däremot hur mycket havsytan  faktiskt har stigit. Det kan alltså inte direkt dementera vad som påstås om den framtida utvecklingen. Det som däremot kan sägas är vi hittills inte sett något av den snabba stigning vi hört talas om i mer än 10 år. Detta trots att CO2-halten i atmosfären stigit i mer än 100 år. Det krävs också ett kraftigt “ryck” från 1.6 mm/år till 11 mm/år inom den närmaste framtiden för att vi skall komma i närheten av den påstådda katastrofen till år 2100.

Författarna anser att resultaten är så klara och övertygande att de vågar förutspå att den aktuella diskussionen med pessimistiska förutsägelser om en stigande havsnivå inom en nära framtid kommer att upphöra. Och de gör då inte ens undantag för Johan Rockström!

juli 21, 2012   75 Comments

TCS fortsätter mot nya mål

Stockholmsinitiativet har nu ägt The Climate Scam i drygt ett år och vi ser framtiden an med tillförsikt.

Under flera månader har besöksrekordet för månaden slagits. Även juni 2012 blev en bra månad på TCS. Bästa junimånad hittills. Även juli tycks gå mot ett rekord. Totalt har nu TCS haft över 7 200 000 besök med ca 2 000 000 besök i snitt per år, vilket innebär ca 166 000 besök per månad i snitt. Vi behåller också vår framskjutna placering på Bloggportalen. Det verkar inte finnas några miljöbloggar som kan konkurrera med TCS just nu. Alla andra är dvärgar jämfört med TCS.

Vi kan dock inte låta oss nöjas med detta. Vi har redan nu märkt ett ökat intresse från politiker för att få sina alster länkade till TCS, men vi behöver utvecklas ytterligare och få ännu fler läsare. Kanske behöver vi också förnya och utveckla layouten på webbplatsen. Ingemar arbetar just nu med att återskapa SI:s vetenskapssidor  och övriga föreningssidor för implementering på TCS, vilket innebär att SI:s verksamhet finns samlad på en webbplats.

Skribentgruppen har genomfört två skribentmöten under det gångna året, ett i september och ett i slutet av mars. Vi tycker att vi hållit fast vid den plan som lades upp för övertagandet under våren 2011 och systemet med skribenter och gästskribenter fungerar bra och utan gnissel. Vi är överens om det mesta och gruppen fungerar bra. Vi känner också att alla skribenter har värdefulla inslag och kompetenser att bidra med och vi hoppas att alla uthålligt kan fortsätta skribentverksamheten in i framtiden. Det vi i första hand är i behov av just nu är teknisk/layoutmässig kompetens för att på ett proffessionellt sätt kunna vidareutveckla, uppdatera, felsöka och vidmakthålla bloggen på ett bra sätt.

Vi har beslutat att någon gång under hösten åter genomföra en TCS-middag enligt känt koncept, sannolikt i Stockholm. Vi återkommer till det någon gång efter semestern.

Vi vill också passa på att tacka alla kommentatorer och läsare för det gångna året i Stockholmsinitiativets regi, för er medverkan och uppmuntran till oss som jobbar med TCS. Vi tackar också för er medverkan i att tonläget på bloggen nu också gör att fler läsare strömmar till och hoppas att alla hänger med ett år till och förhoppningsvis ännu mer.

Jag noterar att profetiorna, som var vanliga för ett par år sedan,  om att sommaren ska bli den varmaste och torraste på 150 år helt verkar ha upphört. Det är bra.

Ha en fortsatt trevlig sommar trots regnet!

 

juli 14, 2012   37 Comments