Stockholmsinitiativets blogg

Random header image... Refresh for more!

Hänt i veckan 2

Nigel Farage

Bild: The Daily Mail, UKIPs ordförande Nigel Farage

Om vi denna gång vänder blicken söder ut, mot Tyskland och England, så kan vi notera att det har inträffat ett par saker som kan få rätt stora klimat- och energipolitiska konsekvenser där.

I England så har kritiken mot subventionerna av ”förnyelsebar” energi tilltagit alltmer. Den senaste märkliga konsekvensen av regeringens politik är att man stängt ned ett välfungerande kolkraftverk för att istället importera träflis från USA. Dyrare och större CO2-utsläpp blir det (läs mer här). – Kanske tänkte man inte på det? :-)

Nu har emellertid engelsmännen också haft lokalval runt omkring i landet. Och till de grönas bestörtning så har det EU- och klimatskeptiska partiet, UKIP, tagit bortåt 25% av rösterna. Det gör dem till tredje största parti före det gröna partiet och före koalitionspartnern Liberal Democrats. Cameron är redan pressad från en stark falang skeptiker bland sina egna Tories, och det här valresultatet lär inte underlätta en fortsatt tankebefriad politik mot ett ”förnyelsebart” Utopia.

I Tyskland byter man sedan ett tag kärnkraft mot brunkol, samtidigt som man fortsätter med världens förmodligen största subventioner till vind- och solkraft. Det råder med andra ord fullt kaos också i det landets energipolitik. Även här har pressen börjat göra kritiska granskningar av den förda politiken.

I veckan kom emellertid en positiv nyhet: Hans-Joachim Schellnhuber har kommit på kant med Angela Merkel som han varit vetenskaplig rådgivare till. Kanske har den rapport som han och hans rådgivningsgrupp, WBGU, skrivit äntligen nått Merkel, och att hon själv kunnat läsa om alla stolligheter som föreslås där. P.Gosselin håller ögonen öppna, och ger länkar för vidare läsning här.

Ingemar Nordin

maj 5, 2013   58 Comments

Konspiratörer fantiserar

oreskes & conway

Bild: CNN

Hur kommer framtidens historiker att se på skeendena nu? Svaret ges i en artikel av Naomi Oreskes och Erik Conway, publicerad i tidskriften Daedalus (The Journal of the American Academy of Arts & Sciences).

Från en tänkt utsiktspunkt i slutet av detta sekel gör författarna en återblick på allt klimatelände som inträffat sedan början av århundradet. Hjältarna i historien är ”vetenskapsmännen”, dvs. de som enhälligt och kraftfullt varnade för de katastrofer som utsläppen av koldioxid skulle leda till. Skurkarna är de konspirerande och mörka krafter som kritiserade vad vetenskapsmännen sagt.

Författarna låtsas analysera frågan hur det kom sig att världens politiker inte lyssnade på ”klimatforskarna” utan istället lät sig lockas av ”förnekarna”. Förklaringen finner de i att det fanns en massiv stöttning av högerpolitiker och tankesmedjor från något de kallar för ”the carbon-combustion complex”, dvs Big Oil och alla industrier, banker och företag som var beroende av användandet av fossila bränslen. Till detta kom att klimatforskarna ständigt attackerades och trakasserades av förnekarna.

Problemet, som författarna ser det, var att makten inte låg hos dem som visste hur klimatsystemet fungerade utan hos politiker som var beroende av väljarnas gunst. Och de senare lät sig passivt förledas av de illasinnade förnekarna som spred tvivel och förvillelse omkring sig.

Jo, den här historieskrivningen låter kanske lite väl naiv för att komma från en tidskrift som uppenbarligen gör anspråk på att vara seriös och vetenskaplig. Men tyvärr så är hela deras text precis så naiv som det låter.

Man skulle tycka att historikerna Oreskes och Conways beskrivning av den verkliga historien fram till idag åtminstone borde vara faktakontrollerad. Men när man kollar deras refererade källor så blir man besviken; det är lite debattartiklar från tidningar, lite aktivistiska bloggar, Michael Manns bok om Climate Wars, och så förstås deras egen smutskastningsbok; Merchants of Doubt.

Det blir knappast bättre när vi kommer till författarnas politiska analys. Den är precis vad man kan vänta sig av två vänsterintellektuella av idag. Enligt dem bestod felet i att västvärldens makthavare hade anammat en frimarknadsfilosofi istället för att förespråka en starkt centraliserad makt som kunde ta hand om alla de ”marknadsmisslyckanden” som en marknad åstadkommer på miljöområdet. De pekar på lyckade ingrepp som förbudet mot DDT, Montrealöverenskommelsen och EPA (amerikanska miljödepartementet) åstadkommit. Men de beklagar förstås att det inte blev någon global överenskommelse om klimatet och att politikerna inte lyckades förbjuda användningen av fossila bränslen.

Som en följd av de illasinnade förnekarna och den enorma stöttningen från Big Oil så rusade temperaturen först upp 5°C redan 2050, och sedan ytterligare 6°C när metanbomben exploderade då permafrosten försvann. Det i sin tur innebar att isen på Grönland och hela inlandsisen vid Sydpolen smälte innan ens seklet kommit till sitt slut. Självklart blev kaoset och förödelsen enorm. Det enda land som klarade sig någorlunda visade sig vara Kina med sin auktoritära regim. De hade ju i alla fall, enligt författarna, satsat massivt på förnyelsebar energi.

Författarna menar också att vetenskapsmännen, som redan i början av 2000-talet visste om hur farligt det var att släppa ut koldioxid, var alldeles för försiktiga och inte tillräckligt alarmistiska. De hade nämligen en alldeles felaktig föreställning om att de måste ha stränga bevis för sina varningar. Oreskes och Conway tycker att sådant bara är trams, och att forskarna alltid tar i i underkant när de framför sitt budskap till allmänheten.

Håhåjaja…. Författarna skriver tyvärr inte ens bra Science Fiction. God SF bör alltid innehålla åtminstone några trovärdiga ingredienser, och ha några nya spännande idéer, men det gör inte denna uppsats.

Nej, det här syftar inte till att ge ett bidrag till nutidshistorien. Istället handlar det uppenbarligen om ännu ett försök att i en vetenskaplig tidskrift (och för framtida referenser) stadfästa myten om hur klimathotsskeptiker och Big Oil systematiskt arbetar för att skapa osäkerhet om forskningsresultaten och förstöra för mänskligheten. Denna konspirationsteori skapades av Al Gore under 1990-talet och har sedan upprepats gång på gång tills det verkar som om klimathotspropagandisterna själva tror på den. Som med många sådana här vandringssägner så spelar det ingen roll hur ofta eller hur noggrant den bevisats vara genomfalsk. (Se t.ex. här, här, och här).

Men vill man tro på katastrofhot och hemliga konspirationer så vill man. Och då är det bara att slå dövörat till mot saklig kritik och istället utmåla de som framför den som onda ”förnekare”. Bränn deras böcker! Det är ju bekvämast så om man vill slippa tänka själv. Många inom journalistkåren, och även akademiker, har tyvärr låtit lura sig.

h/t Bishop Hill

Ingemar Nordin

maj 5, 2013   55 Comments

Det tredje skriket

Idag samlades Klimatskrikarna på Riksbron i Stockholm. Olivia Andersson, Push Sverige, dirigerade skriken. De startade skriken med att ladda genom att gå omkring och säga ord som hör i ihop med klimatet som ”koldioxid”, ”fyra grader”, ”växthuseffekt” etc. På Olivias kommando satte de sedan igång att skrika i ca tio sekunder för att sluta tvärt när dirigenten drog ihop armarna.

De skrek inte bara en gång utan tre. Det första var lite tafatt där ute på bron. Sedan vandrade de Drottninggatan mot Sergels Torg och skrek ytterligare två gånger. De två på Drottninggatan blev mer effektfulla bland annat därför att det ekade bra där mellan husen. Under de två första stod jag lite vid sidan om och fotade. Vid det tredje skriket skulle jag göra en ljudinspelning på mobilen och gick in lite mer mot mitten. Vad jag inte tänkte på var att de naturligtvis filmade spektaklet. Därför kom jag med på denna film som de la ut på You Tube. Den lilla kvinnan kvinnan med långt hår som ni ser i vänster nederkant, det är jag det. Som ni ser skriker jag inte men jag har ju inte någon klimatångest, inte alls.

maj 4, 2013   47 Comments

Frågor och svar bekräftar hockeyklubbans fall från piedestalen

dotkaufman-popup

Förra veckan hade vi ett blogginlägg om den nya paleoklimatstudien publicerad i Science, Hockeyklubban RIP. Den nya artikeln i Science är jämte Marcotts studie en bekräftelse på att Manns hockeyklubba från 1999 för norra halvklotet inte är aktuell längre. Men vissa klimatdebattörer menar att den nya studien kan sägas visa på en ny hockeyklubba som gäller globalt.

Forskargruppen bakom den nya studien har lagt ut svar på vanliga frågor på sin webbplats. Av intresse i sammanhanget är att man själv inte omnämner sina resultat som en hockeyklubba. Den figur som man däremot själv framhåller som bild på resultaten är den färgkarta för regional temperaturutveckling som vi ser ovan.

Här följer två av de mest intressanta frågorna med svar.

Vilka är de främsta slutsatserna i studien?

(1) Det mest konsekventa inslaget i nästan alla de regionala temperaturrekonstruktionerna är en långsiktig kylningstrend, som avslutades sent på 1800-talet.

- Den regionala kylningshastigheten varierade mellan ca 0,1 och 0,3 ° C per 1000 år.

- En preliminär analys med en klimatmodell visar att den totala kylningen orsakades av en kombination av minskad solstrålning och ökad vulkanisk aktivitet, liksom förändringar i marktäckning och långsamma förändringar i jordens omloppsbana. Simuleringarna visar att den relativa betydelsen av varje faktor varierar mellan regionerna.

(2) Temperaturerna fluktuerade inte jämnt mellan regionerna när man ser dem på flera decennier långa och sekellånga tidsskalor. Till exempel fanns det inget globalt synkront flera decennier långt varmt eller kallt intervall som definierar en världsomspännande medeltida värmeperiod eller en liten istid.

- Perioden från omkring år 830 till 1100 omfattade i allmänhet ett ihållande varmt intervall i alla fyra av norra halvklotets regioner. Däremot inträffade i Sydamerika och i Australasien en ihållande varm period senare, från ca 1160 till 1370.

- Övergången till kallare regionala klimat mellan 1200 och 1500 är uppenbarligen tidigare i Arktis, Europa och Asien än i Nordamerika eller på södra halvklotet.

- Runt 1580 inträdde alla regioner utom Antarktis i en utdragen, flerhundraårig kall period, som fortsatte till sent på 1800-talet.

- Kallare 30-årsperioder mellan åren 830 och 1910 var särskilt uttalade under tider av svag solaktivitet och starka tropiska vulkanutbrott. Båda fenomenen inträffade ofta samtidigt. Detta visar hur temperaturen förändras över stora regioner i relation till förändringar i påtvingade drivkrafter (forcings). Framtida klimat kan förväntas svara på dessa drivkrafter på liknande sätt.

(3) 1900-talet rankades som det varmaste eller nästan varmaste århundradet i alla regioner utom Antarktis. Under den senaste 30-årsperioden enligt rekonstruktionerna (1971-2000), var den rekonstruerade genomsnittliga temperaturen för alla regionerna sannolikt högre än när som helst under nästan 1400 år. Dock upplevde vissa regioner 30-års intervall som var varmare än 1971-2000. I Europa, till exempel, var den genomsnittliga temperaturen mellan år 21 och 80 varmare än under 1971-2000.

Hur bidrar denna studie till att förstå jorden i framtiden?

Klimatförändringar på regional till lokal skala är mer relevanta för människor och ekosystem än vad de är på global nivå. Rekonstruktion av forna tiders regionala klimatvariationer kan informera oss om klimatförändringarnas regionala uttryck och om effekterna av klimatförändringar på ekosystem och samhällen.

Framtida klimatprojektioner fokuserar på inverkan av mänskliga faktorer, speciellt ökningen av växthusgaser i atmosfären. Men det framtida klimatet kommer också att påverkas av naturliga faktorer, och detta kommer att kompliceras av intern variabilitet i klimatsystemet. Klimatmodellprojektioner kan förbättras genom att ta hänsyn till både antropogena och naturliga faktorer.

Dessa svar talar för sig själva. Hockeyklubbor är inte längre av något större intresse i dessa sammanhang. När forskarna inom paleoklimat idag gör sina rekonstruktioner så är det inte hockeyklubbor de letar efter. De vill i stället ta reda på hur det naturliga klimatet har varierat både regionalt och globalt.

maj 4, 2013   28 Comments

Och vad skulle nu detta vara bra för …?

IMG_0067

Bilden ovan är tagen under en motorcykelutflykt förra hösten.  Utanför en f.d. kombinerad speceributik och bensinstation i Lindholmen, en bit norr om Vallentuna finns nu bara detta betongfundament. Det huserade tidigare bensin- och dieselpumpar – och sagan är väl densamma – det blev för dyrt att investera någon miljon i också en etanolpump, som våra visionärer inom C, V och MP tyckt vara ett nödvändigt språng in i framtiden.

Samma öde drabbade förra året två rena bensinstationer med mindre än en mils avstånd nära en ort i Värmland som jag har viss anknytning till, den ena syns på Lars Lerin’s akvarell nedan. LL är en otrolig mästare i att göra något vackert av de mest alldagliga motiv.

img03011

Nu får man ibland åka miltals extra för att tanka, till väsentlig extrakostnad och bränsleförbrukning. Det kanske inte påverkar mig så mycket som tätortsbo, men de på glesbygden måste verkligen känna av det.

Och hur många tankar etanol? Etanolbilar hör man inte heller något om längre. Och etanolframställningens logistik och realiteter har de flesta numera börjat förstå.

Ja, vad skulle det nu vara bra för – Andreas Carlgren – det är väl Du som är mest skyldig? Hur blev det bättre nu?

Jag får sedan många år ett gratisexemplar av den utmärkta tidskriften Skog & Industri, som återspeglar skogsindustrins värld och villkor. Det är ofta intressant läsning, från en av våra stora exportindustrier. Senaste numret (fritt läsbart här) hade en ganska svavelosande debattartikel, som i sak ansluter sig till det nyss beskrivna.

Den handlar om de nya bestämmelserna för fartygsbränslens svavelinnehåll - som gäller enbart Engelska kanalen och ”Östersjön”  (Kvarken, Bottenhavet etc, som det lokalt heter mer korrekt).   Ingen trodde väl att sådan idioti skulle genomföras – men dumheten har inga gränser tycks det.

Läs och begrunda -

  • …Det kommer att bli billigare att skeppa ett ton massa till Rotterdam från São Paulo än från Sundsvall, och svavelutsläppen för denna transport blir ungefär 400 ggr större. De nya svavelreglerna subventionerar utsläpp av svaveldioxid…”

img031s

I andra media läser vi också om naturgasdrivna Finlandsfärjor, och de överhängande farorna med gashantering i denna  skala i samband med tankning i centrala Stockholm.

Och så Norra länken i Stockholm, som snart är färdigbyggd. Den beskrevs konceptuellt att vara avsedd att avlasta Valhallavägen och Lidingövägen från farlig trafik från Frihamnsområdet – men nu inser man tydligen att det är synnerligen olämpligt och från början olagligt att transportera sådant i tunnelvägar av denna typ.

Ja, vi lever i intressanta tider… Vad var det det hette i Lorry? … ”Tänkte inte på det” …

maj 4, 2013   29 Comments

UAH för april 2013

UAH april 2013

Nu har Roy Spencer lagt upp April 2013. Resultatet är  +0,1 och i mer detalj:

YR MON GLOBAL NH SH TROPICS
2012 1 -0.134 -0.065 -0.203 -0.256
2012 2 -0.135 +0.018 -0.289 -0.320
2012 3 +0.051 +0.119 -0.017 -0.238
2012 4 +0.232 +0.351 +0.114 -0.242
2012 5 +0.179 +0.337 +0.021 -0.098
2012 6 +0.235 +0.370 +0.101 -0.019
2012 7 +0.130 +0.256 +0.003 +0.142
2012 8 +0.208 +0.214 +0.202 +0.062
2012 9 +0.339 +0.350 +0.327 +0.153
2012 10 +0.333 +0.306 +0.361 +0.109
2012 11 +0.282 +0.299 +0.265 +0.172
2012 12 +0.206 +0.148 +0.264 +0.138
2013 1 +0.504 +0.555 +0.453 +0.371
2013 2 +0.175 +0.368 -0.018 +0.168
2013 3 +0.183 +0.329 +0.038 +0.226
2013 4 +0.103 +0.119 +0.087 +0.168

maj 3, 2013   48 Comments

Intressanta vittnesförhör inför USAs kongress med bl a Judith Curry

Figur 1

Det var kongressens Subcommittee on Environment Hearing som genomförde förhören under rubriken Policy Relevant Climate Issues in Context. Förutom Judith A. Curry vittnade William L. Chameides och Bjørn Lomborg.

William Chameides är professor i miljövetenskap vid det amerikanska Duke University och är en av medförfattarna till en uppmärksammad rapport från USAs vetenskapsakademi America’s Climate Choices.

Judith Curry är välkänd för många av TCSs läsare. Hon är professor i geo- och atmosfärvetenskap vid det amerikanska universitetet Georgia Tech och har många andra tunga meriter som man kan läsa om i hennes biografi enligt länken. Hon har också kommenterat sitt eget vittnesförhör i blogginlägget Congressional Hearing on Policy-Relevant Climate Issues in Context.

Bjørn Lomborg är också välkänd för många av TCSs läsare. Han är vd för den av honom själv grundade tankesmedjan The Copenhagen Consensus Center och adjungerad professor vid Danmarks handelshögskola CBS. Han har många andra tunga meriter enligt den biografiska länken.

I den här artikeln skall jag först redogöra för några intressanta tankar som Bjørn Lomborg kom med. Sedan jämför jag några intressanta aspekter på Currys och Chameides beskrivningar av läget inom klimatvetenskapen och varvid jag också berör Currys syn på osäkerheter och konsensus. Läs de skriftliga vittnesmålen med mera på vittnesförhörens webbsida för dokument. På vittnesförhörens webbsida finns också en video med den inspelade TV-utsändningen från den muntliga sessionen.

Jag går här alltså inte in på Lomborgs vittnesmål i detalj utan vill bara nämna att han gör en mycket intressant ekonomisk analys. Denna bygger på ett av IPCCs scenarier med en hög klimatkänslighet. Men Lomborgs resultat är synnerligen anmärkningsvärt. Han finner att den nuvarande klimatpolitiken inom EU är meningslös. Däremot har USA lyckats betydligt bättre genom övergången från kol till skiffergas. EU har egentligen inte lyckats minska sina koldioxidutsläpp trots stora subventioner av vind och sol medan USA både har minskat utsläppen och tjänat på övergången till den bättre och billigare skiffergasteknologin. Lomborg kommer fram till att klimathotet kan lösas genom att göra stora satsningar på teknisk utveckling av ny energiteknologi utan växthusgasutsläpp så att marknadens aktörer i framtiden skall kunna vinna ekonomiskt på att gå över till sådan teknologi.

Läs mer: Policy Relevant Climate Issues in Context

Synen på klimatvetenskapen skiljer sig mellan Chameides och Curry. Medan Chameides framför välkända konsensusuppfattningar i överensstämmelse med IPCC så gör Curry en bred analys av var klimatvetenskapen står i dag enligt hennes självständiga åsikter som bland annat innhåller en hel del kritik mot IPCCs konsensuskultur. Båda vittnesmålen är intressanta att läsa men jag anser att Currys är mer läsvärt på grund av hennes både bredare och djupare perspektiv.

Båda går igenom det samlade bevisläget inom klimatvetenskapen men de kommer fram till olika slutsatser. Chameides slutsatser överensstämmer med rapporten America’s Climate Choices medan Curry betonar att brist på kunskap om naturliga variationer i klimatet, olika sorters osäkerheter i observationerna och klimatmodellernas brister gör att våra möjligheter att dra slutsatser om framtida klimatutveckling är begränsade. Hon ser  att IPCCs konsensuskultur genom politisering har blivit en orsak till missförhållanden som är till nackdel för klimatvetenskapens utveckling.

Läs mer: Chameides vittnesmål

Läs mer: Currys vittnesmål

Uppvärmningspausens betydelse var en av de företeelser där Chameides och Curry visade olika uppfattningar. Jag anser att Chameides har argumenterat felaktigt i detta sammanhang.

Judith Curry använder i sitt vittnesmål den globala temperaturkurvan HadCRUT4 från CRU. Se figur 1 ovan, det globala temperaturdiagrammet är längst ner.

Diagrammets utjämnade kurva visar att uppvärmningspausen är så tydlig att till och med James Hansen numera har accepterat den, vilket Curry naturligtvis påpekar. Curry citerar även ett föredrag av Latif (2009) enligt vilket uppvärmningspausen skulle kunna fortsätta ända till 2030 även om Latif menar att den skulle kunna efterföljas av en snabbare uppvärmning än vi sett tidigare. Curry påpekar dessutom att om klimatskifteshypotesen enligt Tsonis med flera är sann så säger även den att vi kan få en uppvärmningspaus som kan fortsätta både tio och tjugo år till. Hon tar sedan upp jämförelsen mellan de nyaste klimatmodellerna som Ed Hawkings har bloggat om. Detta leder henne till att klimatkänsligheten bör vara lägre än man hittills kommit fram till.

Medan Chameides går igenom en serie standardargument för CAGW i nära överensstämmelse med den så kallade konsensus som förknippas med IPCC så gör Curry alltså en självständig analys och framhåller flera viktiga arbeten från sista tiden som pekar på lägre klimatkänslighet och signifikansen av den numera allmänt erkända uppvärmningspausen.


Läs mer: Uppvärmningspausen och James Hansen

Läs mer: Klimatskifteshypotesen

Läs mer: Klimatmodellerna och uppvärmningspausen

Läs mer: Det våras för klimatkänsligheten: Judith Curry

Chameides anser alltså att uppvärmningspausen är betydligt överdriven och att sådana pauser är en vanlig naturlig variation. Som stöd för detta framhåller Chameides att två uppvärmningspauser kan ses under uppvärmningsperioden 1980-2000. Men vi ser från figur 1 att dessa uppvärmningspauser var kortare än den nuvarande (se de av mig inritade pilarna).

Det är här jag anser att han argumenterar fel. Vad Chameides framförallt tycks ha förbisett är att dessa uppvärmningspauser med stor sannolikhet har att göra med de stora vulkanutbrotten El Chichón och Pinatubo som ledde till stark avkylning av planeten på grund de sulfataaerosoler som vulkanerna sprutade upp i stratosfären. Dessa aerosoler reflekterar solljus tillbaka ut rymden så att jorden får mindre solvärme. Se figur 2 (från Wikipedia).

Figur 2

Ytterligare en intressant skillnad är att medan Chameides framhåller den analys av Foster och Rahmstorf (2011) där dessa med statistiska metoder anser sig ha fått fram en underliggande uppvärmningstrend av 0,16 C per decennium som fortsätter så att säga bakom uppvärmningspausen så framhåller Curry att Tung och Zhou (2013) med liknande statistisk metod kommit fram till cirka hälften dvs. 0,08 C per decennium. Anledningen till att dessa två forskargrupper kommit fram till olika resultat är att Foster och Rahmstorf inte har tagit hänsyn till den naturliga variation som kallas för Atlantic Multidecadal Oscillation (AMO) vilket Tung och Zhou däremot har. I de muntliga vittnesförhören kritiserade Chameides att Curry tagit upp Tung och Zhou, men jag förstår inte vad han menar att Curry skulle ha gjort för fel.

Läs mer: Rahmstorf och Foster får mothugg

Judith Curry har mycket intressanta analyser av problemen i fråga om osäkerheter, konsensus och metoder för att komma till beslut när osäkerheten är mycket stor som i fråga om klimatet. Flera avsnitt i hennes skriftliga inlaga handlar om detta. De synsätt som hon har kommit fram till dominerar också den avslutande delen av hennes inlaga.

Läs mer: IPCCs konsensus är konstruerad och inger inte deras slutsatser någon intellektuell substans

Läs mer: Har önskan om konsensus skadat forskningen?

Följande citat från avslutande delen av Judith Currys vittnesinlaga duger bra som avslutning även här.

Om politisering:

Politiseringen av klimatfrågan leder till stora utmaningar för klimatforskningen och klimatforskare. I min bedömning, den enskilt viktigaste åtgärden som behövs när det gäller klimatvetenskap – särskilt i samband med bedömningar av politiska beslutsfattare – är explicit diskussion om osäkerheter, tvetydigheter och områden där vi saknar kunskap (både känd och okänd okunskap) och större öppenhet för oliktänkande. Naturlig intern variabilitet är ett ämne av särskild betydelse för vilken det finns betydande oenighet. Oenighet och debatt är den vetenskapliga forskningsfrontens själ, och det är i forskningsfronten som mycket av klimatforskningen ligger. Större öppenhet om vetenskaplig osäkerhet och okunskap, och mer öppenhet om oliktänkande och oenighet, skulle ge beslutsfattare en komplettare bild av klimatforskningen och dess begränsningar. När man arbetar med beslutsfattare och kommunikatörer, bör forskare inte falla i fällan att anpassa sig till orimliga krav på säkerhet, de inneboende begränsningarna i kunskapsbasen måste utvärderas noggrant och presenteras för beslutsfattarna. Forskarnas roll bör inte vara att bakom en framförhandlad konsensus utveckla politisk handlingsvilja genom att dölja eller nedtona osäkerheter, antingen explicit eller implicit.

Om att undvika två stora misstag:

Åter till mina erfarenheter att tillsammans med beslutsfattare använda väder- och säsongsprognoser, vill jag påminna om att osäkerheten om det framtida klimatet är ett tveeggat svärd. Det finns två situationer man bör undvika: i) att komma med ett starkt självsäkert uttalande om framtiden som visar sig vara fel, och ii) att förbise möjligheten till en extrem, katastrofal utgång. Att undvika båda dessa situationer kräver mycket djupare och bättre bedömning av osäkerheter och områden där man är okunnig, samt att man behöver skapa en bredare serie av framtida scenarier än de som för närvarande tillhandahålls av klimatmodellerna.

maj 3, 2013   37 Comments

Istället för etanol – metanol

 skog

 Foto från Wikipedia

Dagens Nyheter uppmärksammar idag en rapport från, Kungliga Vetenskaps Akademien, KVAs energiutskott. Det handlar om andra generationens biodrivmedel som kommer från skogen.

”Det är inte långsiktigt hållbart att producera biodrivmedel av raps och sockerrör. De behövs för världens växande behov av mat. Det är däremot av större intresse att finna teknik för att nyttja vedämnen i olika slags växter, så kallade andra generationens drivmedel, säger Rickard Lundin, ordförande i energiutskottets Norrlandsprojekt.”

Rapporten kommer fram till att metanol och dimetyleter (DME) tillsammans med el kan ersätta fossila drivmedel i den svenska transportsektorn till år 2050.

 

maj 2, 2013   48 Comments

Det sista skriket

skriket

Det är tydligen inne att vråla och skrika för klimatet. Ett event, under namnet ”Klimatskriket” anordnat av Fältbiologerna och Push Sverige går av stapeln nu på lördag. De 112 som i skrivandets stund har tackat ja kommer att stå utanför Rosenbad och skrika lördagen den 4 maj klockan 14.00.

Jag och en person till försökte resonera lite med dem på deras Facebooksida men det slutade med att de helt sonika tog bort hela tråden. Kritiska röster undanbedes med andra ord. Förmodligen tycker de ändå att de är för en av de demokratiska grundpelarna nämligen yttrandefrihet. Vad gäller just klimatfrågan är det dock helt ok att cencurera dem som inte håller med dem.

Men det klart 97 procent av forskarna menar ju att det kommer att bli 4 grader varmare under det här århundradet om inget görs så varför lyssna till dem som försöker föra fram lite vett och sans i diskussionen? Saken är ju biff och klart som korvspad.

Ni kanske tror att jag skojar men det gör jag inte. De som skriker och vrålar för ”ett bättre klimat” är faktiskt övertygade om att det är så. De har tagit undersökning där 97 procent av forskarna har svarat ja på frågor av typen ”Anser du att det är rimligt fastställt att människans påverkan är en avgörande faktor bakom klimatfärändringarna?” och knådat ihop med Världsbankens rapport om hur en fyra grader varmare värld skulle se ut. Krydda med lite Jidhe och en stor slev Rockström, in i ugnen och ut kommer en härlig nygräddad myt-bulle. Sedan är det bara att ta en tugga, bege sig till Rosenbad och skrika på. 

Om jag hinner ska jag gå dit och beskåda spektaklet. Jag ska ändå titta på en lägenhet i gamla stan klockan 13.30 så det passar riktigt bra.

Rättelse lite senare:

De personer som skrivit om ”97 procent av forskarna” på Facebooksidan ”Föräldrarvrålet” och eventet ”Klimatskriket” hänvisar inte till någon enskild undersökning. Frågan som jag har citerat kommer från den undersökning som SVT genomförde.  

 Tillägg 2013-05-03

Ny plats och mer instruktioner.

Vi samlas utanför riksdagen kl 14, med ett par tal och lite instruktioner. Därefter går vi ut på Riksbron, där vi står/sitter (valfritt) TYSTA i fem minuter.
Sedan kommer en arrangör att resa sig upp och dirigera skriket: Ett cirka fem sekunder långt rejält skrik (för att alla ska orka hålla ut och ta i allt vad de har). Därefter tystnar alla (exakt samtidigt) och efter en applåd skingras vi.
Glöm inte öronproppar!”

maj 2, 2013   78 Comments

Ny istidsvarning

ny istid

Det mumlas en del om det faktum att solaktiviteten avtar. Det började redan med att NASAs solforskare höll en konferens tidigt i januari om solens inverkan på klimatet. Även om solen gudskelov är en ganska stillsam stjärna så kan den påverka jordens klimat mycket mer än vad vi (läs IPCC) tror; via sitt magnetfält, via den ultravioletta strålningen och via det skydd som en aktiv sol kan ge mot galaktisk högenergistrålning. Kanske påverkar solen till 50% (eller mer) klimatet här på jorden.

Klimatforskare från Pulokovobservatoriet i St. Petersburg ger oroande besked. Eventuellt så är vi på väg mot en ny liten istid. Och Lilla Istiden var inte kul alls, med sträng vinterkyla, extrema väderhändelser, korta odlingssäsonger och en isbelagd Östersjö. Kort sagt, det var ganska eländigt i norra Europa på den tiden.

Daily Mail, The Hindu, och t.o.m. Expressen har hakat på.

Ingen vet hur man med säkerhet kan förutsäga solens beteende 100 år i framåt i tiden. Så vi bör nog inte dra några förhastade slutsatser från detta. Det bästa vi kan sätta emot idag inför en eventuellt annalkande köldperiod är sund vetenskap, teknologi och frihandel. Inte pessimism, skuldkänsla och överdriven alarmism.

Ingemar Nordin

maj 1, 2013   14 Comments